norskstarr

443 Carex mackenziei Krecz.

This northern sea-shore species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 292 and map 274) but shows a tendency towards circumpolar distribution.

Norskstarr, som växer på sötvattenspåverkade, sumpiga havsstränder och havsstrandängar, har inte återfunnits på tidigare fyndplatser. Den finns närmast i Göteborgs skärgård.

Gammal bofast art.

Troligen något vanligare än nedanstående uppgifter ger vid handen, i synnerhet i de två nordligaste kustsocknarna. Av topografiska skäl sällsyntare vid den brantaste delen av Höga Kusten.

En nordlig havsstrandsart, som söderut når till Halland och Blekinge. Den påträffas i sötvattenutflöden på strandängar, ofta i vikar som avsnörts i sen tid och som håller på att växa igen. De grågröna, snett uppstigande stråna kan bilda stora mattor på den ofta lösa och sviktande marken. Eftersom arten tappar sina fruktgömmen tidigt är den ändå lätt att förbise.

På många lokaler är arten beroende av bete som håller tillbaka igenväxningen. Troligen minskar den i landskapet.

Norskstarr är en art med nordlig utbredning i vårt land. Den växer på sumpiga, dyiga havsstränder, ofta vid sötvattensutflöden; arten är hävdgynnad. På Öland finns en äldre uppgift från 1849 av osäker natur (se ovan). Dessutom växte norskstarr från 1916 till 1963 vid Beijershamn, Vickleby sn. Den är eftersökt på lokalen, under inventeringen men utan fynd. En del av de växter som Rikard Sterner räknar upp ovan finns kvar på lokalen som krypven, knägräs, gråstarr, långstarr, ärtstarr, spikblad, ryltåg, höstfibbla, stagg, ängsnycklar, kråkklöver, havssälting och kärrsälting. Däremot saknas idag tagelsäv, ängsstarr, ängsull och kärrspira i närområdet.

Gammal, förr bofast, numera utgången?

Norskstarr växer på låglänta, sumpiga och leriga havsstrandängar, gärna påverkade av sötvattensutflöden, samt i och vid grunda vattensamlingar nära stranden. Arten är starkt beroende av hävd och har minskat mycket kraftigt dels på grund av igenväxning, dels på grund av exploatering av stränder.

Norskstarren växer främst på betade strandängar vid havet, vid eller alldeles under högvattenlinjen, kanske gynnad av framsipprande markvatten. På några lokaler finns den i strandnära skrevor eller sprickor med sippervatten. Norskstarren bör ha varit ett viktigt och vanligt inslag i östersjösträndernas slåttervallar. Hur detta kan ha tett sig kan studeras vid Näsängens gård i Muskö, den enda ännu kontinuerligt hävdade havsstrandängen i landskapet. När strandängarna under 1900-talet lades under bete höll norskstarren stånd men nu minskar den i snabb takt genom nedlagt bete och igenväxning. Vackra betade bestånd finns ännu t.ex. vid Labro ängar i Svärta, Ängsnäset i Hölö och vid Fållnäsviken i Sorunda. Sårbar, minskande eller försvinnande genom minskat strandängsbete.

Vi känner ett tiotal gamla fynd av norskstarr. De sentida är ungefär dubbelt så många, alla vid havet, på stranden eller på gräsmark strax ovan stranden. I flera fall var den talrik. I ett fall växte den på ett strandbete för nötkreatur, en miljö som enligt iakttagelser i Småland (Edqvist & Karlsson 2007) tidigare var viktig för arten. När strandbeten i stort sett numera saknas växer den på ställen där de naturliga störningarna är tillräckliga för att ge den ett livsrum, i praktiken där vass inte dominerar. Lokalerna beskrivs i flera fall som strandäng, i ett fall uppges att marken är näringsrik, i ett annat att det finns vass i närheten. Några följearter: kärrsälting, gräsull, knagglestarr, tagelsäv, trindstarr, ärtstarr, madrör, kabbleka och slåtterblomma samt till havsstranden starkare knutna arter: östersjötåg, salttåg, klapperstarr, agnsäv, blåsäv, havssälting, källört och myskgräs.

Vid Enångersåns mynning finns även plantor med ax vars fruktgömmen saknar normal nöt, vilka har bedömts som hybriden med gråstarr, trots att gråstarr inte sågs (Delin 2015b), se under denna art.