nässelsnärja

Gammal bofast art.

Parasit på bl.a. nässlor, nu sälls.–spridd, förr allm. i Närke (Samzelius ms 1758) liksom i Askersund på 1920-talet (G. Åslind enl. Broddeson ms), vilket dock inte återspeglas i bakgrundsmaterialet.

Av värdväxter noterade Samzelius (ms 1758) de ekonomiskt viktiga nässlor, humle, lin och hampa ”dem hon aldeles nedquäfwer”. Av många sentida kan nämnas en bukett från banvallen vid Tisarbaden i Lerbäck 1994 (Nilsson ms): ”knylhavre, strandråg, parktolta och amerikansk dunört”, men växer också på en mängd andra växter.

I Götlunda fanns 1990 i hagen och på gödselstaden vid Krämplinge 12 bestånd över totalt mer än 20 m². Vid Södra Järnäs och Hästnäs växte 1974 väldiga mänder över stora områden (E. Hellkvist; !).

1533 Cuscuta europaea L.

This species is widely distributed in Eurasia. It occurs as an adventive especially in the northernmost localities. The map includes var. halophyta Fr., occurring along the S. Fennoscandian coasts (see Hultén, Atlas 1971, map 1442). It has been introduced into eastern N. America, Haiti and Australia (Queensland). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 359.

Nässelsnärja är sannolikt ursprunglig vid havsstränder men den finns också på kulturpåverkade åstränder samt i närheten av bebyggelse. Den är ettårig och parasiterar på brännässla Urtica dioica, men vi har också sett den på många andra växter, t ex lövbinda Fallopia dumetorum, kråkvicker Vicia cracca, käringtand Lotus corniculatus, kärleksört Sedum telephium ssp. maximum, snårvinda Calystegia sepium ssp. sepium, kustbaldersbrå Tripleurospermum maritimum ssp. maritimum, strandmalört Artemisia maritima ssp. maritima, strandveronika Veronica longifolia, åkermolke Sonchus arvensis var. arvensis och åkertistel Cirsium arvense.

Ännu spridd på Mälarslätten; tämligen sällsynt i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen (tillståndet inom sistnämnda område bristfälligt känt). Utbredning i Skandinavien sydlig. Som ALMQUIST (1949) uppger den vara vida spridd och bofast ännu i mellersta Dalarna, bör den vara klimathärdig åtminstone t.o.m. Nedre Bergslagens lågtrakter. Spridning N Mälarslätten därför troligen ofullbordad. Utbredningstyp: S2.

Har minskat kraftigt, endast två nutida förekomster är kända. - 21 (14).

Larsson (1859, 1868) uppger endast: "här och der”.

Nässelsnärja delas upp i två underarter: vanlig nässelsnärja subsp. europaea och strandsnärja subsp. halophyta. Kanske är det endast ståndorten som skiljer dem åt? Någon skiljekaraktär förutom växtplatsen har vi inte kunnat fastslå under inventeringen. Enligt tillgängliga floror ska vanlig nässelsnärja ha en stjälk som är gulaktig och fyrtaliga blommor medan strandsnärja har en mörkröd stjälk och femtaliga blommor. Det stämmer ibland men inte alltid. De fynd som gjorts på havsstränder redovisas under strandsnärja.

Ursprunglig eller kulturföljeslagare.
Vid gårdar och på fårbetesmark, ett fynd på nässlor i en tånggödd havsvik. Nässelsnärja parasiterar på nässlor, humle, kirskål och gulmåra. Tidigare angavs även tulkört och kvickrot som värdväxter (Wittrock 1909); jämför förekomsten på Falholmen, se nedan.
Endast vanlig nässelsnärja ssp. europaea är med säkerhet känd från Gotland.

Under inventeringen har vanlig nässelsnärja ssp. europaea och strandsnärja ssp. halophyta inte konsekvent särskilts, och det har visat sig svårt att upprätthålla skillnaden även på äldre fynd. Det är möjligt att strandsnärja endast är en ståndortsmodifikation av arten nässelsnärja (Edqvist & Karlsson 2007). Därför behandlas arten kollektivt.
Nässelsnärja växer på kväverika platser och parasiterar på nässlor och en rad andra växter. Den förekommer oftast på steniga havsstränder eller på havsstrandängar men kan också påträffas vid gårdar, i betesmark och i hällmark.

Hur nässelsnärjan sprids känner vi inte till, men den kan leva kvar på sin lokal åtminstone femtio år, varje år utvecklad ur frö, troligen till största delen fjolårets frön. Det är lätt att få in arten i ett nässelbestånd genom att så frön där, men den blir inte alltid långvarig. Fröna gror mot slutet av vitsippans tid. Arten börjar blomma i linneans tid. Nässelsnärjan tycks vara ungefär lika vanlig nu som för hundra år sedan och några av våra observationer visar lokal ökning. Dagens vegetation i odlingslandskapets och tomternas utkanter, i vägkanter och liknande, är högre än förr och torde bjuda nässel­snärjan på frodigare plantor att snylta på. Till skillnad från förhållandena i sydligare landskap har vi aldrig hittat den på havsstrand. Den är inte kräsen vid valet av värdväxt. Numera ses den till exempel ofta på lupiner. Forna tiders beroende av nässlor kan ha hängt ihop med att dessa var bland de få arter som blev kvar på de betade markerna i närheten av bebyggelse. Nässelsnärja förekommer mest i landskapets östra del.