linnea

Saknas på Dalboslätten.

Trivialart

1733 Linnaea borealis L.

This boreal-montane species (the only species of the genus) belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 156 and map 147). Subsp. borealis occurs from W. Europe through N. Eurasia to Alaska where it meets subsp. americana (Forbes) Hult. occurring in most of northern N. America and on Greenland. Subsp. longiflora (Torr.) Hult. Is restricted to Pacific N. America.

Linnea är ursprunglig. De vanligaste växtplatserna finns i äldre, glesa, ganska torra till friska tallskogar med glest fältskikt, både på moran och kustområdenas flygsand. När linnean växer i granskog är det alltid i gammal, utglesad skog. Där finner man den ofta på eller vid större stubbar och block, i bryn mot eller direkt på skogsvägar. Någon gång kan man finna den i björk- eller blandskogar men i granåkrar letar man förgäves.

Linnean minskar genom att allt fler lämpliga växtplatser kalavverkas, markbereds och granplanteras. När flygsandsfälten i mitten av 1800-talet planterades med tall lyckades linnean, i likhet med bl a flera Pyrola-arter, att ganska snart etablera sig i den kulturskapade miljon. Neuman (1884) fann t ex arten i 30-40-åriga tallplanteringar i Ö. Karup Hemmeslöv och i Eldsberga Tönnersa. I sistnämnda område finns den ännu.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i barrskog i nästan hela området. Kända luckor endast i Mälarområdet: På fastlandet tämligen allmän-(i starkt uppodlade och/elIer lövskogsrika trakter) spridd-lokalt sällsynt; på öarna sällsynt. Från sistnämnda endast meddelad från Ängsö: "klockargården" (Hj. Karlsson enligt SAMUELSSON 1925). Okänd i det lövskogsdominerade Kungs-Barkarö. Nordlig (cirkumpolär) men tämligen vanlig ned till Skåne, varför luckorna ovan huvudsakligen får tillskrivas ståndortsbrist (eventuell brist på mark med konsoliderad mår) och ofullbordad spridning Utbredningstyp: N1.

Kan nära Mälaren (liksom i Uppsalatrakten enligt ALMQUIST 1965) också i större barrskogsområden förekomma bara fläckvis-lokalt. Ibland dock tämligen konstant i äldre, stabila skogar där, t.ex. V och NV Lundtorpet i Dingtuna(!).

Läkeväxt, tre gånger nämd från Närke av Linné och ett par gånger av hans lärjunge Samzelius. Mellan Fellingsbro och Glanshammar fann Linné (1747) den ”i myckenhet”, vilket möjligen låg till grund för Samzelius (1760, ms 1758) ”på Käglan”. Gyllenhaal (ms 1774) konstaterade på sin resa genom bl.a. Kumla att linnea mellan Torp och Brånstad var mkt allm. och mellan Ormestad och Egeby var ”allm. i skogarne/öfwermåttan allm.”

Växten fanns i ”de flesta skogar i Närke” (Gellerstedt 1831) och var allm. ”isynnerhet i norra, västra och södra Närke” (Hartman 1866) vilket med undantag alltjämt gäller.

I Lerbäck växte linnea mellan Vissboda och kyrkan ”på Klockarhyttans ägor, för många år sedan” (Sernander 1891b). Andra iakttagelser styrker förekomster i alla skogar vid Sirbomark i Nysund (Broddeson ms), i barrskog i Garphyttands nationalpark (Asplund 1925), i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932), i Viby ”utom i åkerlandskapet” (Nilsson 1978) m.fl. Den var vanlig kring Multen men täml. allm. i Närkes skogstrakter (Junell 1971, 1972). Den har också setts på Vinön i Hjälmaren (B. Fredriksson).

I naturlig vegetation växer linnea i Skogsbygdens stora bäckraviner i Trolldalarna och i kalktallskogar. Växtplatser är f.ö. kalkhäll, vägkant, kolbotten, åssida, stenmur, på avsats i brotthålsvägg och på vitmossetuva i dråg.

Slankt och vekt, krypande ris. Långa, ca 1 mm tjocka, slingrande revor, som vid en närmare undersökning visar sig vara håriga. Bladen är små, runda, kortskaftade, motsatta och håriga, och har låga tänder som ej är vassa. Blommar på uppstigande sidoskott. Blommorna sitter parvis på ett högst dm-högt skaft. De är rosa, 5-taliga och koniskt klockformade. Frukt mycket karakteristisk: en glandelhårig, avlång kula bestående av en liten nöt omsluten av högblad, ofta med foderrester i spetsen.
Linnea är allmän i skog (fast ovanligare längst i söder), och går även upp på fjället.
Mogna frukter klibbas mycket effektivt fast i allt. Prova att dra ärmen i höjd med blomskaften så får du se!

Förväxlingsrisk:
Som fullt utvecklad omisskännlig.
Unga skott kan likna ögonpyrola, men den har kala blad som ej är motsatta, och åtminstone några vassa tänder.

Linnea växer i något glesare äldre barrskogar, ofta tallskogar på sand, utan alltför mycket konkurrens av blåbärs- eller lingonris. I samma typ av skogar kan man ibland finna knärot Goodyera repens och ryl Chimaphila umbellata. Även något kalkrik och mossig ängsgranskog kan hysa växten. Rikard Sterner fann arten enstaka gånger i mossiga björkskogar. På någon aktuell lokal har skogsbete upptagits under senare tid vilken bör gynna arten då betet håller borta en del ris som konkurrerar om livsrummet.

Linnea är ovanlig på Öland och som tidigare främst funnen längst i norr, Böda sn. Arten håller sig kvar längre söderut på ön som vid Rälla tall, Högsrum sn där Sjöstrand noterade den 1850. Även i området vid Sandbergen, Vickleby sn, finns den kvar (första fynd 1970). Däremot är den inte återfunnen vid Köping tall samt Sörby tall (Gärdslösa sn). Enda tillskottet till den nedåtgående trenden är i en tallplantering på östra Öland, tyvärr finns där idag ett kalhygge. Arten är känslig för kalavverkningar då den snabbt försvinner och missgynnas därför av dagens skogsbruk. En del av de rika lokalerna i Böda sn är skyddade inom reservat. Trots att någon ändring i utbredningen jämfört med Sterner (1986) inte ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) bedömer vi att linnea haft en tydlig minskning då kvalitén på dess favoritmiljöer försämrats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis på sand i blåbärsgranskog, ängsbarrskog, mossig granskog, dyntallskog och i Gotska Sandöns morer; även i vitmosstuvor. Linnea saknas inom stora områden på Gotland, men utbredningskartan samt andelen provrutor med linnea, 2,5 %, tyder på att den i vissa områden är relativt allmän. Linnea angavs av Johansson (1897) som ”H. o. d. … Mest i sandiga skogar”. Detta stämmer än i dag.

Linnea är framför allt en barrskogsväxt. Den växer oftast på torr till frisk mark i äldre och relativt glesa tallskogar, men man finner den också i gran- och barrblandskogar. I regel är förekomsterna ganska små. Endast i de kustnära högresta tallskogarna på norra Orust och Bokenäset och framför allt i Strömstads innerskärgård kan man finna större bestånd. Mycket ofta växer arten i sällskap med knärot och grönpyrola. I inlandet har den gått tillbaka sedan förra inventeringen, förmodligen därför att den missgynnas av modernt skogsbruk.

Frön av linnea sprids genom att de häftar fast vid djurpäls. Linneaplantor med fortfarande kvarsittande hjärtblad har några gånger hittats på hygge. Eriksson (1992) har funnit fröplantor även i ostörd skogsvegetation. Det kan enligt honom ta 5–10 år innan de har utvecklats till huvudskott (rankor). När plantan är etablerad kan den skjuta 70 cm långa årsskott. Vi låter linneans huvudblomning ge namn åt en del av sommaren. Omblomning är dock tämligen vanlig, i lingonens och i början av höstfärgernas tid. Dessa sena blommor kan ha artens vanliga doft. Blomställningar med fyra blommor (i två våningar) är sällsynta. Blomfärgen varierar. Nästan rent vita blommor med svagt antydda rosa streck finns på Holmen i Storsjön, Skog, och mycket ljusa blommor har setts även vid sjön Galven i Arbrå. Frö sprids i ljungens tid. De äldsta av linneans blad gulnar på hösten samtidigt med de äldsta tallbarren och faller av, medan resten av bladen bevarar sin gröna färg över vintern. Under en torr sommar kan bladen i stället för att gulna bli rosafärgade.