
krusskräppa
Rumex crispus
krusskräppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

krusskräppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- krusskräppa









Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Härjedalens kärlväxtflora
Endast en uppgift föreligger: Tännäs: Fjällnäs (ÖN), jfr Nilsson (1986). Herbariebelägg saknas.
Arwidsson (1948) anger med viss reservation en lokal för krusskräppa vid Helagsstugorna. Kilander (1955) gör dock sannolikt att uppgiften avser gårdsskräppa Rumex longifolius.
Atlas of North European vascular plants
667 Rumex crispus L.
This widespread species originates from Eurasia. The lack of known localities in C. Asia seems to reflect the actual situation. It has been introduced and naturalized in Japan (besides the native R. japonicus Houtt.) and other parts of E. Asia, in N. America (the area schematically indicated) and in other places around the world. With its present distribution the species may be, in spite of discontinuities, referred to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 268 and map 260).
Hallands Flora
Krusskräppa är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I naturlig vegetation växer den på tånggödslade klipp- och stenstränder vid havet samt i stabiliserade dansområden. Vanliga kulturståndorter är natur- och kulturbetesmarker, åkerrenar, väg- och dikeskanter, gårdsmiljöer samt grustag och ruderatmarker.
Närkes flora
Kultur- och kvävegynnad ännu bristfälligt känd art som tills vidare måste anses vara sälls.–spridd i Skogsbygden och täml. allm. på Närkeslätten.
Den ansågs i Tylöskog vara allm. (Segerström 1932) liksom i norra Hallsberg (Dalhielm 1985) vilket tycks vara en överdrift. Egna undersökningar på Tiveden 1993 och i Kilsbergen 1994 visade att den är sällsynt där. Såväl Hartman (1866) som flera sentida författare ansåg den vara täml. allm. i Närke. Kjellmert (1947) angav blott 2 lokaler i Svennevad.
Krusskräppan växer i svagt påverkad vegetation i åfåror och på blockiga stränder ända in i strandkärr. Växtplatser är f.ö. vägfyllning, tipp, hage, grustag, lagårdsbacke etc.
Arten förekommer ”nu allmänt vid Hjälmarens stränder, dels som ursprunglig dels som kulturspridd” (Morander 1986). Den var allmän men mest enst. på Mellansvenska myrodlingar, bl.a. på den 5–6-åriga torrlagda Kvismarbotten (Tolf 1891, 1903). Artens förkärlek för kalkmark har omvittnats 1940 av Broddeson (ms) och har uppmärksammats i bl.a. Hidinge, Svennevad och Hammar (OREB/SSn).
Vid Ervalla station och Gottersättersmossen i Axberg har man funnit flertusenåriga lämningar av arten (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).
Västmanlands Flora
Allmän på Mälarslätten; tämligen allmän i nedre delen av Östra Skogslandet; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt, knuten till euhemeroba ståndorter i kulturområden i NV BergsIagen troligen klimatkänslig. Utbredningstyp (hela populationen): S2.
Flora över Dal
Sannolikt något förbisedd, åtminstone på Dalboslätten.
Ångermanlands flora
Ej sällsynt på havsstränder. Endast angivelser i annan miljö än havsstrand redovisas. I nordligare landskap har emellertid föregivna inlandsfynd av R. crispus oftast visat sig vara R. longifolius (Ericsson i brev). Nedanstående okontrollerade uppgifter bör därför betraktas som osäkra.
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig krusskräppa R. c. var. crispus i landskapet.
Smålands flora
I mitten av 1800-talet var krusskräppan ännu mycket ovanlig i Smålands inre delar. Scheutz (1857) skrev ´Non in Smol. interiori´ och betonade att den var sällsynt även i de inre delarna av Kalmar län (Scheutz 1863). I floran (Scheutz 1864) angavs bara två lokaler från Kronobergs och Jönköpings län, Växjö och Ljuder. Ökningen bör alltså ha börjat på 1860-talet och var troligen i stort sett avslutad kring sekelskiftet. På 1870-talet var den inte känd från Älmeboda i sydöstra Kronobergs län (Elmquist ms 1874), men 40 år senare var den tämligen allmän respektive allmän i grannsocknarna Långasjö (Elgqvist ms 1912) och Södra Sandsjö (Hård 1912).
Funnen i 1385 rutor; tidigare uppgifter från 184 rutor. Numera mycket vanlig i större delen av Småland, men med något lägre frekvens i väster. – Ursprunglig.
Ölands flora
Krusskräppa växer på frisk, näringsrik mark och är ursprunglig på stränder där den gärna växer på driftvallen. Idag är växten vanlig utmed Ölands alla havsstränder, både på betade och ohävdade lokaler. Den kan växa såväl i ren sand som på steniga stränder, ofta med klappersten. Krusskräppa är funnen i ruderatmiljöer som jordtippar, stenhögar och gamla täkter. Nära gårdar växer den gärna där kreaturen trampat, vid gödselbrunnar, bevattningsdammar och traktorvägar. I betesmarker ses den vid vattenhål, nära grindhål där stödutfodring har skett och den gynnas när betesmarker röjs. Krusskräppa växer vid kanaler, diken, glesare skogar, kärr och i åkerkanter. Sällsynt är den funnen i de extrema miljöerna grusalvar och karst.
Krusskräppa är den växt på Öland som hittats i flest inventeringsrutor, kanske inte så konstigt när man ser alla miljöer där den kan växa. Dessutom står den kvar som vinterståndare och går därför att artbestämma en stor del av säsongen. Endast på Stora Alvaret och i Bödas barrskogar är det lite glesare med fynden.
Majoriteten av fynden på Öland hör till varieteten vanlig krusskräppa R. crispus var. crispus. På havsstränder växer ibland plantor av krusskräppa som påminner om finnskräppa R. pseudonatronatus. Blomställningen är tät, hyllebladen små (2,5–4 × 2,5–3,5 mm), och bara ett av dem är försett med ett litet gryn. Den har kallats ölandsskräppa R. crispus var. oelandicus, och är troligen inte så ovanlig längs Ölands kuster. Denna varietet av krusskräppa är förutom på Öland endast funnen på smålandssidan av Kalmarsund, från sydöstra Blekinge och norrut till Kalmar. I Jonsell (2000) bedöms ölandsskräppans taxonomiska status som osäkert och ytterligare undersökningar behövs. Ölandsskräppa finns med i Sterner (1938) och därför väljer vi att redovisa den.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Ursprunglig på havsstränder, på sand- och grussträndernas driftvallar; även vanlig som ruderatväxt vid gårdar, åkerkanter, odlingsrösen, diken, på skräphögar och soptippar, ibland som ogräs i åkrar, trädgårdar och betesmark. Arten gynnas av god näringstillgång.
Kartan hos Englund (1942, inventeringar 1928–36) visar en nästan fullständig täckning av kustlinjen (498 lokalprickar); krusskräppa saknades bara på några små avsnitt med utpräglade klippstränder. Dagens förhållanden motsvarar Johanssons (1897) frekvensbedömning ”Allest.”.
Bohusläns Flora
Krusskräppa växer vid havet både på blockstränder och på strandängar, framför allt i driftvallen. Den förekommer också på frisk, näringsrik jord kring gårdar, i kulturbeten, igenväxande gräsmarker, på vägkanter och skräpmark av olika slag. Arten har blivit vanligare sedan förra inventeringen, förmodligen är den gynnad av kvävenedfall.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Krusskräppan är flerårig och växer på skräpmark på samma lokaler som gårdsskräppa. Men till skillnad från denna uppträder den också som ogräs i trädgårdsland och åkrar. Den är också allmän på tång gödslade klipp- och moränstränder vid Östersjön där den förmodligen är ursprunglig. Ibland finner man krusskräppan även på insjöstränder, åtminstone vid Mälaren och Hjälmaren och i det centrala sjösystemet, mest på driftvallar men också på strandhällar.
Europa, västra Asien. I Sverige allmän i Götaland och Svealand, i Norrland mest utefter kusten.
Upplands flora
Almq. Allmän; på skären allestädes.
Krusskräppa växer i naturlig miljö på strandängar och sten- och grusstränder, både intill sjöar och vid kusten. Den går ut till de yttersta öarna i skärgården och förekommer där i klippskrevor, bland grus och i kanten av hällkar. Dessutom före-kommer den mycket ofta i kulturmarker såsom betesmarker, vägkanter, dikeskanter och alla typer av skräpmarker.
Gästriklands flora
De vanligaste följearterna på havsstränder är rörflen (48 %), krypven, rödsvingel, strätta, kråkvicker och strandloka.
Krusskräppan finns även i kulturlandskapet. Den växer ungefär som gårdsskräppa men oftare i näringsrika miljöer. Typiska växtplatser är industritomter, trädes-åkrar, jordhögar och tippar. Mer sällan hittas den på näringsrika sjöstränder och som ogräs i odlingar.
Hälsinglands flora
Enligt Romell (1938a) flyter krusskräppans frukter ungefär ett år. I driftvallar vid havet, upplagda under höststormarna, finner man de karakteristiska frukterna i stora mängder. De kan där ses gro i lärkens tid. Små blad på dessa plantor övervintrar gröna. Sahlin (2012a) fann att krusskräppa var en av de sex första arter som koloniserade en ur havet uppstigande liten ö i Idenor. Även Luther (1961) fann att bland skärens första kolonisatörer fanns krusskräppa. Han fann också att bland annat krusskräppa grodde bland de döda växternas rester efter dödlig sommartorka och därefter återställd markfuktighet (se även Natur och vegetation sid. 453). På en strand vid Ljusnan i Bollnäs, som varit igenvuxen med vass- och blåsstarr, men år 1984 betades av får, växte krusskräppa och tiggarranunkel. Dessa observationer talar för att krusskräppan både har mycket god spridnings- och koloniseringsförmåga med frö och en långvarig reserv i fröbanken. Krusskräppan visar i vitsippans tid inga tecken till blomknoppar. Den blommar i ekorrbärets eller linneans tid och har omogen frukt i mjölkens tid. Hela plantan är brun i lingonens tid. Bara ett litet antal centimeterlånga blad vid basen övervintrar gröna eller blekt rödgula. Stjälkarna står kvar hela vintern, så styva att det under högvattenperioder fastnar driftmaterial i dem.
Medelpads flora
Krusskräppan är också sporadiskt funnen i inlandet och då främst på näringsrik jordbruksmark. I Tuna och Sättna fanns den i kväverika beteshagar på rätt frisk mark, i Torp i en dikeskant mellan åkrar. Inlandsförekomster är möjligen tillfälliga och det är osäkert om krusskräppan har någon stabil population innanför kusten men den kan också vara förbisedd. Collinders (1909) uppgift kan tyda på att den i äldre tid har varit vanligare på kulturmark då han inte anger den specifikt för havsstranden.