krusskräppa

Gammal bofast art.

Endast en uppgift föreligger: Tännäs: Fjällnäs (ÖN), jfr Nilsson (1986). Herbariebelägg saknas.

Arwidsson (1948) anger med viss reservation en lokal för krusskräppa vid Helagsstugorna. Kilander (1955) gör dock sannolikt att uppgiften avser gårdsskräppa Rumex longifolius.

667 Rumex crispus L.

This widespread species originates from Eurasia. The lack of known localities in C. Asia seems to reflect the actual situation. It has been introduced and naturalized in Japan (besides the native R. japonicus Houtt.) and other parts of E. Asia, in N. America (the area schematically indicated) and in other places around the world. With its present distribution the species may be, in spite of discontinuities, referred to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 268 and map 260).

Krusskräppa är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I naturlig vegetation växer den på tånggödslade klipp- och stenstränder vid havet samt i stabiliserade dansområden. Vanliga kulturståndorter är natur- och kulturbetesmarker, åkerrenar, väg- och dikeskanter, gårdsmiljöer samt grustag och ruderatmarker.

Kultur- och kvävegynnad ännu bristfälligt känd art som tills vidare måste anses vara sälls.–spridd i Skogsbygden och täml. allm. på Närkeslätten.

Den ansågs i Tylöskog vara allm. (Segerström 1932) liksom i norra Hallsberg (Dalhielm 1985) vilket tycks vara en överdrift. Egna undersökningar på Tiveden 1993 och i Kilsbergen 1994 visade att den är sällsynt där. Såväl Hartman (1866) som flera sentida författare ansåg den vara täml. allm. i Närke. Kjellmert (1947) angav blott 2 lokaler i Svennevad.

Krusskräppan växer i svagt påverkad vegetation i åfåror och på blockiga stränder ända in i strandkärr. Växtplatser är f.ö. vägfyllning, tipp, hage, grustag, lagårdsbacke etc.

Arten förekommer ”nu allmänt vid Hjälmarens stränder, dels som ursprunglig dels som kulturspridd” (Morander 1986). Den var allmän men mest enst. på Mellansvenska myrodlingar, bl.a. på den 5–6-åriga torrlagda Kvismarbotten (Tolf 1891, 1903). Artens förkärlek för kalkmark har omvittnats 1940 av Broddeson (ms) och har uppmärksammats i bl.a. Hidinge, Svennevad och Hammar (OREB/SSn).

Vid Ervalla station och Gottersättersmossen i Axberg har man funnit flertusenåriga lämningar av arten (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).

Allmän på Mälarslätten; tämligen allmän i nedre delen av Östra Skogslandet; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt, knuten till euhemeroba ståndorter i kulturområden i NV BergsIagen troligen klimatkänslig. Utbredningstyp (hela populationen): S2.

Sannolikt något förbisedd, åtminstone på Dalboslätten.

Ej sällsynt på havsstränder. Endast angivelser i annan miljö än havsstrand redovisas. I nordligare landskap har emellertid föregivna inlandsfynd av R. crispus oftast visat sig vara R. longifolius (Ericsson i brev). Nedanstående okontrollerade uppgifter bör därför betraktas som osäkra.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig krusskräppa R. c. var. crispus i landskapet.

Krusskräppa växer på frisk, näringsrik mark och är ursprunglig på stränder där den gärna växer på driftvallen. Idag är växten vanlig utmed Ölands alla havsstränder, både på betade och ohävdade lokaler. Den kan växa såväl i ren sand som på steniga stränder, ofta med klappersten. Krusskräppa är funnen i ruderatmiljöer som jordtippar, stenhögar och gamla täkter. Nära gårdar växer den gärna där kreaturen trampat, vid gödselbrunnar, bevattningsdammar och traktorvägar. I betesmarker ses den vid vattenhål, nära grindhål där stödutfodring har skett och den gynnas när betesmarker röjs. Krusskräppa växer vid kanaler, diken, glesare skogar, kärr och i åkerkanter. Sällsynt är den funnen i de extrema miljöerna grusalvar och karst.

Krusskräppa är den växt på Öland som hittats i flest inventeringsrutor, kanske inte så konstigt när man ser alla miljöer där den kan växa. Dessutom står den kvar som vinterståndare och går därför att artbestämma en stor del av säsongen. Endast på Stora Alvaret och i Bödas barrskogar är det lite glesare med fynden.

Majoriteten av fynden på Öland hör till varieteten vanlig krusskräppa R. crispus var. crispus. På havsstränder växer ibland plantor av krusskräppa som påminner om finnskräppa R. pseudonatronatus. Blomställningen är tät, hyllebladen små (2,5–4 × 2,5–3,5 mm), och bara ett av dem är försett med ett litet gryn. Den har kallats ölandsskräppa R. crispus var. oelandicus, och är troligen inte så ovanlig längs Ölands kuster. Denna varietet av krusskräppa är förutom på Öland endast funnen på smålandssidan av Kalmarsund, från sydöstra Blekinge och norrut till Kalmar. I Jonsell (2000) bedöms ölandsskräppans taxonomiska status som osäkert och ytterligare undersökningar behövs. Ölandsskräppa finns med i Sterner (1938) och därför väljer vi att redovisa den.

Ursprunglig.
Ursprunglig på havsstränder, på sand- och grussträndernas driftvallar; även vanlig som ruderatväxt vid gårdar, åkerkanter, odlingsrösen, diken, på skräphögar och soptippar, ibland som ogräs i åkrar, trädgårdar och betesmark. Arten gynnas av god näringstillgång.

Kartan hos Englund (1942, inventeringar 1928–36) visar en nästan fullständig täckning av kustlinjen (498 lokalprickar); krusskräppa saknades bara på några små avsnitt med utpräglade klippstränder. Dagens förhållanden motsvarar Johanssons (1897) frekvensbedömning ”Allest.”.

Krusskräppa växer vid havet både på blockstränder och på strandängar, framför allt i driftvallen. Den förekommer också på frisk, näringsrik jord kring gårdar, i kulturbeten, igenväxande gräsmarker, på vägkanter och skräpmark av olika slag. Arten har blivit vanligare sedan förra inventeringen, förmodligen är den gynnad av kvävenedfall.

Krusskräppan är flerårig och växer på skräpmark på samma lokaler som gårdsskräppa. Men till skillnad från denna uppträder den också som ogräs i trädgårdsland och åkrar. Den är också allmän på tång gödslade klipp- och moränstränder vid Östersjön där den förmodligen är ursprunglig. Ibland finner man krusskräppan även på insjöstränder, åtminstone vid Mälaren och Hjälmaren och i det centrala sjösystemet, mest på driftvallar men också på strandhällar.

Europa, västra Asien. I Sverige allmän i Götaland och Svealand, i Norrland mest utefter kusten.

Enligt Romell (1938a) flyter krusskräppans frukter ungefär ett år. I driftvallar vid havet, upplagda under höststormarna, finner man de karakteristiska frukterna i stora mängder. De kan där ses gro i lärkens tid. Små blad på dessa plantor övervintrar gröna. Sahlin (2012a) fann att krusskräppa var en av de sex första arter som koloniserade en ur havet uppstigande liten ö i Idenor. Även Luther (1961) fann att bland skärens första kolonisatörer fanns krusskräppa. Han fann också att bland annat krusskräppa grodde bland de döda växternas rester efter dödlig sommartorka och därefter återställd markfuktighet (se även Natur och vegetation sid. 453). På en strand vid Ljusnan i Bollnäs, som varit igenvuxen med vass- och blåsstarr, men år 1984 betades av får, växte krusskräppa och tiggarranunkel. Dessa observationer talar för att krusskräppan både har mycket god spridnings- och koloniseringsförmåga med frö och en långvarig reserv i fröbanken. Krusskräppan visar i vitsippans tid inga tecken till blomknoppar. Den blommar i ekorrbärets eller linneans tid och har omogen frukt i mjölkens tid. Hela plantan är brun i lingonens tid. Bara ett litet antal centimeterlånga blad vid basen övervintrar gröna eller blekt rödgula. Stjälkarna står kvar hela vintern, så styva att det under högvattenperioder fastnar driftmaterial i dem.