Taxasida

kråkvicker

Vicia cracca

L.

kråkvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

kråkvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kråkvicker
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Vicia cracca
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vicia cracca L.
Svenskt namn
kråkvicker
icelandic
Umfeðmingur
norwegianBokmal
fuglevikke
norwegianNynorsk
fuglevikke
Finskt namn
hiirenvirna
finlandSwedish
kråkvicker
Danskt namn
Muse-vikke
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-20
Anders Delin
Jättholmarna, Österön, Jättendal 2014-07-02
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-19
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-11
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-06-29
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2016-06-22
Katarina Stenman
Grundskatan, Bjuröklubb, Lövånger 2013-07-13
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kråkvicker är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda naturliga miljöer växer den variabla arten i dynområden samt på stenstränder, strandängar och hedar vid havet. Ännu vanligare är den emellertid på kulturmark - naturbetesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, grustag, järnvägsområden och andra ruderatplatser.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vanligt ogräs i åkrar och på allsköns skräpmark. Kråkvicker var förr vanlig i ängarna (Broddeson ms). Den är känd från kolbottnar i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och växte spontant mängdvis på den dikade myren vid Spånga ängar i Vintrosa 1900 (Tolf 1901).

Den har ansetts vara ett svårt ogräs som ”trivs väl i rågåkrar, särskilt våta år, då ett enda stånd kan ge 400 ärter... gör brödet svart... bör från utsädet noga frånskiljas” (Gellerstedt 1831).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1200 Vicia cracca L.

This rather variable and partly anthropochorous species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. There are several lower taxa in this species, sometimes distinguished as species. Within the southern part of the total range V. tenuifolia Roth (no. 1201) occurs (approximately S of the broken line). V. cracca (partly incl. V. tenuifolia) has been introduced into, for instance, N. America, S. Africa, Tasmania and New Zealand. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 290, 396 and map 282). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kråkvicker är ursprunglig på havsstränder, där den finns såväl på block- och stenstränder som på sandstränder och i strandängar, särskilt på driftvallar; den är också vanlig i strandsnår. På liknande sätt kan den uppträda vid sötvattensstränder. I inlandet är den annars främst kulturspridd och uppträder på de flesta marktyper, från torra, betade backar till starkt igenväxta kärrängar. Den är också mycket vanlig på åker- och vägrenar, i snår och bryn, på gårdskanter, ödeåkrar, grustag, bangårdar och allehanda skräpmark. Arten växer även i gles lövskog, men blommar där sparsamt eller inte alls. Förr var den ett vanligt åkerogräs.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kråkvicker anses på Öland vara ursprunglig på sandiga, steniga havsstränder samt på alvarmark (Sterner 1938). Kråkvicker har dock en bred ekologi och är mycket vanlig i vägrenar, åkerkanter och diverse ruderatmiljöer (jordhögar, gamla stenbrott och nygrävda bevattningsdammar). Den växer ofta i tuviga och svagt hävdade fuktängar där den troligen också är ursprunglig och dessa plantor blir påtagligt lågvuxna. Glesa skogar, speciellt efter röjningar, kan också hysa rika förekomster av kråkvicker. Den är vid något tillfälle funnen växande på tunna mosskuddar som täcker kalkstenshällen.

Kråkvicker växer i många olika miljöer och är vanlig på dagens Öland. På Stora Alvaret håller den sig helst nära skogsdungar men är inte heller främmande för att kliva ut i öppna torrängar och tuviga friskängar. Man behöver inte gå långt på dagens Öland för att träffa på kråkvicker. Endast i de täta barrskogarna i Böda sn är det glest med fynden.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Kråkvicker växer i flera slags miljöer, dock helst på något frisk till fuktig mark. Man möter den ofta i vägkanter, åkerkanter och dikeskanter, men också i frisk till fuktig ängsmark, ängen, vät- och myrkanter, fuktig skogsmark och i bryn; vid havet även på driftvallar. Att kråkvicker är spridd i en rad miljöer på ön avspeglas i den rätt höga andelen i provrutorna. Johanssons bedömning (1897) av frekvensen, ”Allest.”, stämmer bra med dagens situation.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kråkvicker växer på havsstrandängar, block- och grusstränder samt i hällmarker även på de yttersta skären. I kulturlandskapet finner man den i allehanda gräsmarker som betesmarker, vägkanter, åkerrenar liksom i skogsbryn och som ogräs i sädesåkrar. Kråkvicker förekommer också i grustag, på banvallar, grusplaner och på annan skräpmark. Det är den art som tillsammans med hundstarr förekommer i flest rutor och kan alltså ur en synvinkel anses vara en av Bohusläns två vanligaste arter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på all slags öppen mark som betesmarker, vägkanter, bryn och andra kulturmarker. Mycket vanlig i hela landskapet. 818 rutor (99 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kråkvicker är flerårig och växer som helt vild vid havet nästan överallt på någorlunda öppna blockiga, grusiga och sandiga stränder. I inlandet, där den vanligen är kulturspridd, finns den på torr till frisk gräsmark, i örtberg och örtbackar samt på vägkanter, skärningar och järnvägsområden, dessutom i fuktig gräsmark och kärr, åtminstone kalkkällmyrar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland, en av de oftast rapporterade arterna. 735 kartblad, 2646 kvadranter.
Almq. Allmän; i skärgården allestädes.
Sina ursprungliga ståndorter har kråkvicker på havsstränder på sand och grus och ofta i klippskrevor långt ut på de yttersta öarna. I inlandet finns den i många typer av kulturmarker, i lundar, skogsbryn, hagar och betesmarker, på vägkanter, dikeskanter, i gårdsmiljöer och på skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kråkvicker är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten betecknas som allmän i tidigare botaniska förteckningar. »Gubbtänder« och »musärter« är dialektala namn som använts i Valbo och Ockelbo.
Sin största spridning har arten i kulturlandskapet där den aldrig är långt borta. Kråkvicker är ett rätt vanligt ogräs i rabatter och häckar, liksom bland säd och andra grödor. Vägkanter, banvallar, dikesrenar och industritomter är ytterligare exempel på biotoper. Mest tongivande är nog kråkvicker i övergivna gräsmarker vid bebyggelse och ödetomter.
Att kråkvicker är ett av »skräpgräsmarkernas« signum framgår av följeväxterna där röllika (34%), rödven, stormåra, kvickrot, rödklöver, hundkäx och midsommarblomster dominerar. På havsstrand är strätta (59%), rödsvingel, fackelblomster, havtorn och höskallra vanligast.
Kråkvicker börjar blomma samtidigt med linnea, rosor och grässtjärnblomma.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kråkvickerärtor kan gro genast eller vila i fröbanken. De flyter inte (Romell 1938a). I en driftvall på övre delen av havsstranden fanns i november plantor av kråkvicker med ärtan kvarsittande. Där fanns även skott som kom från en gammal jordstam på en rotad planta, som blivit övertäckt av driftmaterialet. I botten av driftmaterialet var en brun smetig mylla. I trädgårdsjord kommer vertikala decimeterlånga vita jordstammar från djupt liggande horisontella mörkbruna jordstammar. Arten kan där bli ett svårt rotogräs. Där man bränt mycket ris på en före detta åker i Stugubacken i Hanebo dominerade efter ett par år gulvial och kråkvicker.

Kråkvicker blommar från ekorr­bärets till mjölkens tid, rikligast i linneans, men blomningen kan utsträckas ända till ljungens tid. Blommorna är doftlösa. Vackrast är de på havsstranden, där de är stora och sitter tätt på låga kuddlika plantor. Oftast övervintrar inga skott eller blad gröna. Jordstammarna har vita rotknölar för de kvävesamlande mikroorganismerna. Under en torrsommar är arten lika torktolerant som maskros, en annan djuprotad art.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kråkvicker är en vanlig art på allehanda kulturmark men blir sällan dominant. Genom sin förmåga att klänga på högörter och buskar når den upp till ljuset och kan därför växa även inne i buskage. På senhösten när man ser de vissna resterna kan man förundras över hur högt den ’klättrat’ i en buske. Kråkvicker är vanlig på lägder, men finns också – småvuxen – i betesmarker, slåtterängar, kanter och bryn. Mest ymnig är den på torr och lätt jord, så även på torrbackar och kulturnära hällmarker där den tilltar vid igenväxning. Den finns länge kvar i uppväxande sly och ses ibland inne i lövlundar. Kråkvickern är även mycket vanlig på torr nyrörd mark, som i grustag eller på utfyllnader, slänter, restmarker kring industrier etc. Den kan vara spridd efter stigar i skogen.
Naturligt uppträder kråkvicker på stränder och då betydligt fuktigare. Vid havet har den sina mest indigena förekomster och uppträder där regelbundet på steniga–blockiga stränder i gles vegetation på strandens övre del men den hör också hemma på sandstränder. Den finns även i tuviga strandängar, ibland ute starrbälten. En annan naturlig miljö är torr vittringsjord i sydberg, som i Torp Getberget.