Taxasida

kärrdunört

Epilobium palustre

L.

kärrdunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

kärrdunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kärrdunört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Epilobium palustre
Vetenskapligt namn, fullständig form
Epilobium palustre L.
Svenskt namn
kärrdunört
icelandic
Mýradúnurt
norwegianBokmal
myrmjølke
norwegianNynorsk
myrmjølke
Finskt namn
suohorsma
finlandSwedish
kärrdunört
Danskt namn
Kær-dueurt
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-13
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2019-07-20
Anders Delin
Korpåsen, Hassela 1987-09-06
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2019-07-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1365 Epilobium palustre L.

This variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. Several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Circumpol. II, p. 124). The N. American var. oliganthum (Michx) Fem. is tentatively mapped here. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (op. cit.). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 299.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kärrdunört är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på en mängd fuktiga/blöta ståndorter - källor och källflöden samt näringsrika/näringsfattiga kärr, som ibland är gungflyartade och ofta finns i anslutning till sjöar och vattendrag. Andra vanliga växtplatser är alkärr, kärrängar och fuktstråk i naturbetesmarker, märgelhålor, igenvuxna torvgravar och diken.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kärrdunört kräver fuktiga–våta växtplatser som stränder, bäckar, diken, tallmyrar och andra kärr och dråg etc. Björkman (1987a, b) såg den sälls. vid 236 av länets sjöar. Den är mestadels allm. men i Hammar och Lerbäck täml. allm. (Segerström 1932) och tycks sälls. i Graphyttetrakten (Löfgren 1994).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området, lokalt glesare i jordbruksområdet Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast E. p. var. palustre i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kärrdunört växer i fuktig till våt miljö på såväl näringsfattigt som näringsrikt underlag. Den förekommer nära vattnet i strandkärr och på sötvattensstrandängar. Särskilt riklig är den på magra vitmossgungflyn; den hör troligen till de växter som gynnats av sjösänkningar och försurning. Arten är också vanlig i källkärr och på översilad mark, i sumpskog samt i lagg- och skogskärr, särskilt i tuvkanter eller nära fastmarken. I skärgården kan man finna den i kanten av hällkar. På kulturmark växer arten i diken, vid dammkanter och i fuktiga grustag, däremot bara undantagsvis i torrare biotoper.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kärrdunört växer i många olika miljöer så länge de är tillräckligt fuktiga–våta. Växtplatserna är ofta näringsfattiga och arten klarar både kalkfattig och kalkrik mark. Kärrdunört ses i betade eller ohävdade frisk- och fuktängar, vid alvarträsk, i skogskärr samt sumpskogar. Den kan även växa längs diken, bäckar, vid dammar och i vattenfyllda stenbrott.

Kärrdunört förekommer över större delen av Öland, numera även i de sydöstra socknarna där den tidigare var sällsynt eller obefintlig. Endast längst uppe i norr, Böda sn, är det glesare med fynden. En viss ökning föreligger vars orsak är svår att förklara men kärrdunörtens förmåga att växa i många olika miljöer kan ha gynnat den.

På Öland är endast vanlig kärrdunört var. palustre känd. Kärrdunört känns igen på sina ljusa blommor, smala nästan otandade blad samt att foderblad och blomskaft både har utstående glandelhår och tilltryckta hår.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Myrkanter, i gräsmyr, starrmyr och agmyr, fuktängar, gungflyn samt i sumpskog. Kärrdunört slår sig också ner i störda miljöer, såsom fuktiga åkerkanter och diken (men arten undviker näringsrika, igenvuxna diken). Någon gång med vita blommor (Hall/Hangvar, vid Häftingsklint 1992, GBF). Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, vilket motsvarar dagens frekvens.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kärrdunört växer fuktigt och blött både i fattigkärr och på mera näringsrikt underlag i medelrika kärr, vid dammar och sötvattensstrandängar men också på havsstrandängar, som är påverkade av sötvattensutflöden. Arten förekommer dessutom i fuktdråg i betesmarker och i diken samt i kanten av hällkar på fågelgödslade öar och holmar. Den har inte minskat, kanske därför att den liksom bergdunört växer i naturlig miljö, där konkurrensen från de nyinkomna arterna förmodligen varit liten.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på våt till fuktig mark i både fattiga och rika kärr, på fuktängar, mader och stränder, i diken samt på annan fuktig mark. Vanlig i hela landskapet. 659 rutor (79 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän, jämnt spridd – (62%). Kärrdunört växer främst i näringsfattig fuktmark, ofta i tidigare genom bete eller slåtter hävdade fattigkärr och fuktängar. Den är också regelbunden i rikkärr. Arten växer i motsats till andra dunörtsarter vanligen i sluten vegetation men koloniserar också bar jord i nyanlagda diken. Arten har minskat sedan förr genom dikning av fuktmarker och upphörd myrslåtter.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 657 kartblad, 1711 kvadranter.
Almq. Allmän, till yttre skärgården.
Kärrdunört förekommer i kärr av olika typer från rikkärr till fattigkärr bland vitmossor. Den finns även i igenväxande fuktängar och skyddade strandängar, invid hällkar, i skogsdiken och vid små vattensamlingar på hyggen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Kärrdunört är ursprunglig. Den uppgavs finnas flerstädes eller vara allmän i Gävletrakten på 1800-talet. Vid 1900-talets början betraktades den som allmän i landskapet som helhet. Arten är troligen ungefär lika vanlig nu som tidigare.

Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (23%) följd av gråstarr, vattenmåra, tuvtåtel, kärrviol och stjärnstarr.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kärrdunörten nyetablerar sig troligen lätt genom frö. Den koloniserade blottlagd älvbotten i Arbråströmmarna efter kraftverksbygge, men försvann småningom åter. Etablerade plantor vandrar och sprider sig med utlöpare. Den övervintrade turionen är vanligen omkring ١ cm hög, med något mindre diameter, tätt bladig med tjocka rundade blad, som är vita, rosafärgade eller gröna och har en mild och söt smak. I vitsippans tid kan turionen ha vuxit till tre gånger sin ursprungliga längd och utvecklat vita rötter i mellanrummen mellan bladen. Under sommaren växer den till en planta med blad och blommor. Denna utvecklar ١ mm grova utlöpare som redan i ekorrbärets tid är 1--2  cm långa. I mjölkens tid är utlöparna flera centimeter långa. På sensommaren utvecklas nya turioner i ändarna på dessa utlöpare. En eller flera utlöpare och turioner kan utvecklas från en moderplanta. Turionerna övervintrar och livscykeln är sluten. Utlöpare saknas på smaldunört, amerikansk dunört och bergdunört, som kan växa i samma miljö. De fungerar alltså under sensommaren som en bra artkaraktär. Kärrdunörten blommar från linneans till ljungens tid. Rosa blommor är regel, men vita ses också.

Se även smal kärrdunört Epilobium palustre var. lapponicum och vanlig kärrdunört Epilobium palustre var. palustre

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kärrdunört är vår vanligaste dunört på fuktig mark. Den är anspråkslös beträffande näring och pH men kräver ordentlig markblöta; den står ofta i skugga och i inte alltför tät vegetation. I vattenrika, bottenlösa kråkklöverkärr och i små tidvis uttorkade skogskärr hör den hemma, likaså i sumpskog, särskilt under björk och vide, gärna i vattenhållande vitmossa. Så ser man den i myrkanter medan den på öppna myrytor mest kommer in i blöta högstarrsamhällena och vid myrutlopp eller myrbäckar. Den finns också i små fattiga backkärr. Den växer även i sanka, tuviga strandkärr längs lugnsträckor av åar och bäckar, och i gungfly vid tjärnkanter, på strandängar och andra sanka sjöstränder. Vid kallkällor i inlandet växer kärrdunört tillsammans med de källspecialiserade dunörterna; vid kusten är den enda dunörtsart i källmiljön.
På odlingsmark är den särskilt påtaglig i näringsfattiga områden – den kan finnas i massbestånd på försumpade gamla myrodlingar, i sumphål mellan odlingsfält och i blöta åkerdiken, även under slyuppslag. Dessutom är den vanlig i blöta körspår och gropar på hyggen, i nygjorda skogs- och vägdiken liksom i blöta jordtäkter och schaktningar.