kärrdunört

Gammal bofast art.

Allmän

1365 Epilobium palustre L.

This variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. Several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Circumpol. II, p. 124). The N. American var. oliganthum (Michx) Fem. is tentatively mapped here. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (op. cit.). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 299.

Kärrdunört är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på en mängd fuktiga/blöta ståndorter - källor och källflöden samt näringsrika/näringsfattiga kärr, som ibland är gungflyartade och ofta finns i anslutning till sjöar och vattendrag. Andra vanliga växtplatser är alkärr, kärrängar och fuktstråk i naturbetesmarker, märgelhålor, igenvuxna torvgravar och diken.

Kärrdunört kräver fuktiga–våta växtplatser som stränder, bäckar, diken, tallmyrar och andra kärr och dråg etc. Björkman (1987a, b) såg den sälls. vid 236 av länets sjöar. Den är mestadels allm. men i Hammar och Lerbäck täml. allm. (Segerström 1932) och tycks sälls. i Graphyttetrakten (Löfgren 1994).

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området, lokalt glesare i jordbruksområdet Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast E. p. var. palustre i landskapet.

Kärrdunört växer i fuktig till våt miljö på såväl näringsfattigt som näringsrikt underlag. Den förekommer nära vattnet i strandkärr och på sötvattensstrandängar. Särskilt riklig är den på magra vitmossgungflyn; den hör troligen till de växter som gynnats av sjösänkningar och försurning. Arten är också vanlig i källkärr och på översilad mark, i sumpskog samt i lagg- och skogskärr, särskilt i tuvkanter eller nära fastmarken. I skärgården kan man finna den i kanten av hällkar. På kulturmark växer arten i diken, vid dammkanter och i fuktiga grustag, däremot bara undantagsvis i torrare biotoper.

Kärrdunört växer i många olika miljöer så länge de är tillräckligt fuktiga–våta. Växtplatserna är ofta näringsfattiga och arten klarar både kalkfattig och kalkrik mark. Kärrdunört ses i betade eller ohävdade frisk- och fuktängar, vid alvarträsk, i skogskärr samt sumpskogar. Den kan även växa längs diken, bäckar, vid dammar och i vattenfyllda stenbrott.

Kärrdunört förekommer över större delen av Öland, numera även i de sydöstra socknarna där den tidigare var sällsynt eller obefintlig. Endast längst uppe i norr, Böda sn, är det glesare med fynden. En viss ökning föreligger vars orsak är svår att förklara men kärrdunörtens förmåga att växa i många olika miljöer kan ha gynnat den.

På Öland är endast vanlig kärrdunört var. palustre känd. Kärrdunört känns igen på sina ljusa blommor, smala nästan otandade blad samt att foderblad och blomskaft både har utstående glandelhår och tilltryckta hår.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Myrkanter, i gräsmyr, starrmyr och agmyr, fuktängar, gungflyn samt i sumpskog. Kärrdunört slår sig också ner i störda miljöer, såsom fuktiga åkerkanter och diken (men arten undviker näringsrika, igenvuxna diken). Någon gång med vita blommor (Hall/Hangvar, vid Häftingsklint 1992, GBF). Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, vilket motsvarar dagens frekvens.

Kärrdunört växer fuktigt och blött både i fattigkärr och på mera näringsrikt underlag i medelrika kärr, vid dammar och sötvattensstrandängar men också på havsstrandängar, som är påverkade av sötvattensutflöden. Arten förekommer dessutom i fuktdråg i betesmarker och i diken samt i kanten av hällkar på fågelgödslade öar och holmar. Den har inte minskat, kanske därför att den liksom bergdunört växer i naturlig miljö, där konkurrensen från de nyinkomna arterna förmodligen varit liten.

Kärrdunört är ursprunglig. Den uppgavs finnas flerstädes eller vara allmän i Gävletrakten på 1800-talet. Vid 1900-talets början betraktades den som allmän i landskapet som helhet. Arten är troligen ungefär lika vanlig nu som tidigare.

Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (23%) följd av gråstarr, vattenmåra, tuvtåtel, kärrviol och stjärnstarr.

Kärrdunörten nyetablerar sig troligen lätt genom frö. Den koloniserade blottlagd älvbotten i Arbråströmmarna efter kraftverksbygge, men försvann småningom åter. Etablerade plantor vandrar och sprider sig med utlöpare. Den övervintrade turionen är vanligen omkring ١ cm hög, med något mindre diameter, tätt bladig med tjocka rundade blad, som är vita, rosafärgade eller gröna och har en mild och söt smak. I vitsippans tid kan turionen ha vuxit till tre gånger sin ursprungliga längd och utvecklat vita rötter i mellanrummen mellan bladen. Under sommaren växer den till en planta med blad och blommor. Denna utvecklar ١ mm grova utlöpare som redan i ekorrbärets tid är 1--2  cm långa. I mjölkens tid är utlöparna flera centimeter långa. På sensommaren utvecklas nya turioner i ändarna på dessa utlöpare. En eller flera utlöpare och turioner kan utvecklas från en moderplanta. Turionerna övervintrar och livscykeln är sluten. Utlöpare saknas på smaldunört, amerikansk dunört och bergdunört, som kan växa i samma miljö. De fungerar alltså under sensommaren som en bra artkaraktär. Kärrdunörten blommar från linneans till ljungens tid. Rosa blommor är regel, men vita ses också.

Se även smal kärrdunört Epilobium palustre var. lapponicum och vanlig kärrdunört Epilobium palustre var. palustre