Taxasida

hårmöja

Ranunculus confervoides

(Fr.) Fr.

hårmöja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

hårmöja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hårmöja
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Ranunculus confervoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Ranunculus confervoides (Fr.) Fr.
Svenskt namn
hårmöja
norwegianBokmal
dvergvassoleie
norwegianNynorsk
dvergvassoleie
Finskt namn
hentosätkin
finlandSwedish
hårranunkel, hårmöja
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vattenväxt varav flertusenåriga lämningar skall ha samlats vid Mosjömyren i Ramundeboda vid Laxå 1905 (Andersson 1906, Post 1909a).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet, sannolikt något förbisedd. - 34 (17).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Boreal-alpin art; antas av SAM. (1934) föredra kalla vatten. Sällsynt i Svealand och Götaland. Utbredningstyp: pS10?

Huruvida växten av gammalt tillhör Hjälmarens flora (eventuellt ss. relikt; jfr SAM. (1934)) I. nyligen gjort denna framstöt - måhända möjliggjord av den ökade närsaltmängden efter Hjälmarsänkningen under slutet av 1800-talet - är för nuvarande omöjligt att säga.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880) på basis av bl a ett belägg i UPS: Ljusnedal: Tevån (17C 8h), 1878, G. Fineman). Ett ännu äldre belägg är från Ljusnedal: Mittåkläppen (18C 2f, 1867, Hulting i UPS).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

R. trichophyllus ssp. eradicatus; hårbladsmöja

Hårmöjan är vår spädaste möja, med trådfin stjälk och mycket små blommor och blad. Karakteristiskt är också att den gärna slår rot vid bladfästena. Arten föredrar kalkrikt men ganska näringsfattigt vatten. Den har sina huvudförekomster dels i fjällen och deras närhet, dels i bräckt vatten i Bottenhavet och Bottenviken. Söder om norrlandsgränsen är den ytterst sällsynt, och vår förekomst är landets sydligaste. i Landsjön växer arten på grunt vatten tillsammans med bland annat höstlånke Callitriche hermaphroditica, slamkrypa Elatine hydropiper, korsandmat Lemna trisulca och borstnate Potamogeton pectinatus.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hårmöja har i Sverige en nordlig utbredning med enstaka fynd så långt söderut som i Småland. Den späda växten förekommer i sötvatten på hårdbottnar i kalkrika men näringsfattiga vatten samt i brackvatten där den klarar en salthalt på 3 ‰. Det finns några äldre fynd med belägg från Öland. Thomas Karlsson har granskat fyra av dem och funnit att det rör sig om småblommiga former av grodmöja R. trichophyllus. I Jonsell (2001) finns inte hårmöja upptagen från Öland. Ett sent taget belägg från 1998 har inte gått att granska.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Hårmöja är tidigare angiven från några grunda småvatten på Gotland. Den är svår att avgränsa från landväxande svältformer av grodmöja, som kan ha små blommor med få ståndare. Utöver Johanssons uppgifter – han anger (Johansson 1897) även ett fynd av Grevillius från ”grunda vattenpussar” söder om Lillträsk i Bunge – finns några äldre herbariebelägg (1849–92) från Rone, Eksta, Östergarn, Vänge och Fleringe som senare har bestämts till hårmöja (UPS det. G. Samuelsson 1921).

Under senare tid har hårmöja också uppgetts från Stajnträsk, Fårö (Sturevik 1982). Beläggsexemplar härifrån saknas dock, och en genomsökning av området 1995 visade bara former av grodmöja med små blommor och få ståndare (GI, BGJ, BL, JP). Samtidigt återbesöktes också de äldre lokalerna vid Hau rävlar, där enbart småblommiga grodmöjor sågs, och Lillträsk, där området förändrats starkt under senare tid och inga möjor alls var tillstädes. Av allt att döma finns den inte på Gotland i dag.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Svårbestämd art som kanske ofta missuppfattats. Småväxta vattenmöjor har ibland rapporterats som denna art. I Hjälmaren och Näshultasjön växer hårmöjan på sandbotten. Kärrlången är en näringsrik sjö med klart vatten och gyttjebotten.

Norra halvklotets nordliga delar. I Sverige söderut till Småland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket sällsynt. 5 kartblad, 5 kvadranter.
Almq. Sällsynt, säker endast i Mälaren.
Hårmöja växer i större sjöar med elektrolytrikt, klart vatten. Dessutom funnen i ett hällkar i yttersta havsbandet.
Arten förekommer ofta helt nedsänkt med blommor som inte öppnar sig utan självpollineras i knoppen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hårmöja är en ursprunglig art. Den fanns sällsynt efter kusten på 1800-talet. Tre gamla fyndplatser är kända. Arten har inte observerats sedan dess men den kan möjligen finnas kvar i norra delen av kustområdet.
Ej återfunnen.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

För hårmöja finns en modern uppgift och tre äldre under namnet R. trichophyllus subsp. eradicatus. Ett par äldre uppgifter med benämningen R. trichophyllus avser troligen, men inte säkert, grodmöja.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hårmöja är en liten konkurrenssvag vattenväxt som förekommer på långgrunda bottnar. Den växer i ävjesamhällen på finsediment, men (i Haverö) också på grövre moränbottnar och mellan stenar i åar. Arten tycks vara mineralogent något krävande och även kalkgynnad. Den förekommer dels längs älvarna med biflöden, dels i brackvatten i Klingerfjärden och Alnösundet. Strandbete och naturliga vattenståndsvariationer, som håller tillbaka de starkare arterna, är gynnsamt. Kraftverksregleringar, föroreningar och möjligen även försurning missgynnar arten som ofta är svårfunnen idag. Hårmöjan växer i regel helt nedsänkt och blommar sällan; blomning har setts t.ex. i små växelblöta vattenpölar och på sedimentbankar som i Liden.