hårmöja

Vattenväxt varav flertusenåriga lämningar skall ha samlats vid Mosjömyren i Ramundeboda vid Laxå 1905 (Andersson 1906, Post 1909a).

Spridd i hela landskapet, sannolikt något förbisedd. - 34 (17).

Boreal-alpin art; antas av SAM. (1934) föredra kalla vatten. Sällsynt i Svealand och Götaland. Utbredningstyp: pS10?

Huruvida växten av gammalt tillhör Hjälmarens flora (eventuellt ss. relikt; jfr SAM. (1934)) I. nyligen gjort denna framstöt - måhända möjliggjord av den ökade närsaltmängden efter Hjälmarsänkningen under slutet av 1800-talet - är för nuvarande omöjligt att säga.

Först uppgiven av Dusén (1880) på basis av bl a ett belägg i UPS: Ljusnedal: Tevån (17C 8h), 1878, G. Fineman). Ett ännu äldre belägg är från Ljusnedal: Mittåkläppen (18C 2f, 1867, Hulting i UPS).

R. trichophyllus ssp. eradicatus; hårbladsmöja

Hårmöjan är vår spädaste möja, med trådfin stjälk och mycket små blommor och blad. Karakteristiskt är också att den gärna slår rot vid bladfästena. Arten föredrar kalkrikt men ganska näringsfattigt vatten. Den har sina huvudförekomster dels i fjällen och deras närhet, dels i bräckt vatten i Bottenhavet och Bottenviken. Söder om norrlandsgränsen är den ytterst sällsynt, och vår förekomst är landets sydligaste. i Landsjön växer arten på grunt vatten tillsammans med bland annat höstlånke Callitriche hermaphroditica, slamkrypa Elatine hydropiper, korsandmat Lemna trisulca och borstnate Potamogeton pectinatus.

Hårmöja har i Sverige en nordlig utbredning med enstaka fynd så långt söderut som i Småland. Den späda växten förekommer i sötvatten på hårdbottnar i kalkrika men näringsfattiga vatten samt i brackvatten där den klarar en salthalt på 3 ‰. Det finns några äldre fynd med belägg från Öland. Thomas Karlsson har granskat fyra av dem och funnit att det rör sig om småblommiga former av grodmöja R. trichophyllus. I Jonsell (2001) finns inte hårmöja upptagen från Öland. Ett sent taget belägg från 1998 har inte gått att granska.

Ursprunglig.
Hårmöja är tidigare angiven från några grunda småvatten på Gotland. Den är svår att avgränsa från landväxande svältformer av grodmöja, som kan ha små blommor med få ståndare. Utöver Johanssons uppgifter – han anger (Johansson 1897) även ett fynd av Grevillius från ”grunda vattenpussar” söder om Lillträsk i Bunge – finns några äldre herbariebelägg (1849–92) från Rone, Eksta, Östergarn, Vänge och Fleringe som senare har bestämts till hårmöja (UPS det. G. Samuelsson 1921).

Under senare tid har hårmöja också uppgetts från Stajnträsk, Fårö (Sturevik 1982). Beläggsexemplar härifrån saknas dock, och en genomsökning av området 1995 visade bara former av grodmöja med små blommor och få ståndare (GI, BGJ, BL, JP). Samtidigt återbesöktes också de äldre lokalerna vid Hau rävlar, där enbart småblommiga grodmöjor sågs, och Lillträsk, där området förändrats starkt under senare tid och inga möjor alls var tillstädes. Av allt att döma finns den inte på Gotland i dag.

Svårbestämd art som kanske ofta missuppfattats. Småväxta vattenmöjor har ibland rapporterats som denna art. I Hjälmaren och Näshultasjön växer hårmöjan på sandbotten. Kärrlången är en näringsrik sjö med klart vatten och gyttjebotten.

Norra halvklotets nordliga delar. I Sverige söderut till Småland.

För hårmöja finns en modern uppgift och tre äldre under namnet R. trichophyllus subsp. eradicatus. Ett par äldre uppgifter med benämningen R. trichophyllus avser troligen, men inte säkert, grodmöja.