etternässla

Gammal bofast art.

637 Urtica urens L.

This distinct species originates probably from C. Europe and the Mediterranean area. It now has a wide, almost worldwide distribution, although the occurrences in the southern hemisphere are still scattered. The N. American part of the map is incomplete. With its present distribution this species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 272 and map 264).

Etternässla är en gammal, kulturgynnad art. De förekomster man hittar i ursprunglig miljö på havssträndernas tångvallar bör nog tolkas som sekundära (jämför stillfrö Descurainia sophia och klibbkorsört Senecio viscosus). I övrigt växer den ettåriga, ljuskrävande och ganska konkurrenssvaga arten främst på kväverika och gärna lätta jordar. Vanliga kulturståndorter är grönsaks- och potatisland, handelsträdgårdar, plantskolor, gödselstäder, hönsgårdar etc.

Som läkeört nyttjat gårdsogräs, avsiktligt infört och förvildat. Allm. i Närke (Gellerstedt 1852 , Hartman 1866), också i Örebrotrakten (Hedera 1887). Det fanns vid Harge i Hammar vid alla gårdar i byn 1928 (Broddeson ms) och ”mångenstädes” i Tylöskog i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Den var länge täml. allm. i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986) men sågs under 1900-talets slut på stark tillbakagång i de flesta socknar och betecknades sälls.–spridd enl. sentida inventeringar.

Etternässla växer i starkt påverkad vegetation i mull- och kväverika jordar som rabatter och trädgårdsland, förr även i hönsgårdar och enl. Nilsson ibland i växthus. Mycket rika bestånd har setts i sandjordsåkrars gödslade potatisland och vid gödselstäder i Götlunda under 1970–1980-talen.

På Mälarslätten ännu spridd, för övrigt tämligen sällsynt men funnen i sen tid i alla regioner. Anhopning i SÖ torde främst hänga samman med gårdarnas täthet.

Utbredningstyp: S1.

Förr möjligen vanligare. - 21 (14).

Myrin 1832.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Den kväveälskande etternässlan uppträder främst som ogräs i trädgårdsland och rabatter. Den är också vanlig i potatisland, på gårdsplaner, kring ladugårdar och i hönsgårdar (där den lämnas ifred av hönsen). I gårdsmiljöerna är den troligen på tillbakagång. På gödselstackar ser man den betydligt mera sällan än den mera konkurrenskraftiga brännässlan U. dioica. Däremot växer etternässlan gärna på gödslade betesmarker, jordhögar, tippar och annan skräpmark. Den är numera vanlig i handelsträdgårdar, varifrån den sprider sig med försålda plantor.

Etternässla är ettårig och växer på frisk, näringsrik och öppen mark som helst ska vara fri från konkurrerande växtlighet. Den uppges av Sterner (1938) vara ursprunglig på havsstränder där den växer på driftvallar med tång. Idag utgörs etternässlans lokaler till 1/3 av havssträndernas tångvallar och sandstränder och till 1/3 av ruderatmiljöer (jordhögar och stentippar ). Resterande tredjedel delas mellan åkrar (grödor som majs, potatis och jordgubbar), gårdsmiljöer (trädgårdsland, hönsgårdar och gödselstackar) samt betesmarker som är trampade och gödslade (påfallande ofta med fårbete). Troligen är den vanligare i gårdsmiljöer än vad siffrorna visar eftersom inte alla inventerare känner sig bekväma med att gå in på tomtmark och fingranska orensade trädgårdsland.

Etternässla är fortfarande vanlig på dagens Öland men saknas på Stora Alvaret och blir ganska sällsynt norr om Borgholm. Den har minskat något beroende på att den är konkurrenssvag och ersätts av högväxta arter som släktingen brännässla U. dioica som har fördelen av att vara perenn. De flesta gårdsmiljöer och trädgårdsland är idag mer välstädade än på Sterners tid. På havsstränder klarar den sig bättre, i alla fall så länge betesdjuren går ända ner till strandkanten och genom sitt tramp och bete håller annan växtlighet i schack.

Gammal, bofast.

Gammalt ogräs.
Gödslad, blottad eller störd jord vid gårdar, gödselstäder, jordupplag och trädgårdsland; även åkrar eller betad mark där djur trampat, ibland kvar efter det att beteshävden upphört, exempelvis nedom klintkanter och i grottor. Etternässla finns också på havsstränder, i tångvallar. Förekomsterna i tångvallar förknippades av Englund (1942) med tångtäkten. Hans utbredningskarta visade lokalområden vid stränderna i Vamlingbo–Sundre och Silte–Eksta, där vi i dag bara har gjort två fynd.

Jämfört med frekvensen vid slutet av 1800-talet, ”Allest.” hos Johansson (1897), har etternässla gått tillbaka. Troligen beror detta på en mer restriktiv gödselhantering i våra dagar samt mindre antal lösgående höns och grisar (etternässla är ettårig och gynnas av blottad, näringsrik jord).

Etternässla växer gärna ljusöppet på bar kväverik jord i trädgårdsland, plantskolor, handelsträdgårdar, intill ladugårdar, hönshus och dynghögar. Den konkurrenssvaga arten har gått tillbaka mycket starkt sedan föregående inventering, säkert på grund av annan gödselhantering och allmän uppsnyggning kring uthus och på gårdar.

Etternässla är ettårig. Den blommar i mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar. Som framgår av det följande är det tveksamt om frön bildas och övervintrar.
Etternässlan uppgavs både av Hartman (1854) och Wiström (1898) som allmän i Hälsingland. Tretton gamla lokaler är kända men deras miljö obekant. Möjligen överensstämmer en av våra lokaler med en gammal (Svabensverk). Vi har hittat arten på fjorton nya lokaler. Av dessa är elva i handelsträdgård, i trädgård eller på nyutlagd jord på vägbank, övriga på andra typer av starkt kulturpåverkade marker. Vid återbesök på lokaler där den hittats i rabatt, på nyligen påförd jord, torv eller bark, har den inte kunnat återfinnas. I ett växthus i en handelsträdgård, under odlingsbänkarna, kan man se massor av plantor av arten. Den verkar starkt knuten till den jord som används i verksamheten. Möjligen är etternässlan utomhus beroende av ständig tillförsel av nya frön. Några äldre observationer vid bondgårdar tyder dock på motsatsen.
Även i Gästrikland är arten knuten till liknande starkt kulturpåverkade miljöer, och har minskat starkt (Ståhl 2016). I Hälsingland uppträder den numera bara som tillfällig.