bergviol

Belägg från KK Lösen Lyckeby, 1910 JEn, ombestämt från buskviol V. hirta (S, det. T. Marcussen). Uppgift inte helt orimlig, men etikettförväxling kan ej uteslutas.

En enda ångermanländsk utpost från utbredningsområdet i Medelpad. I övrigt blott känd från Dalarna och Hälsingland. -1 (1).

1321 Viola collina Bess.

This widespread Eurasiatic species is closely related to V. hirta L. (no. 1320). The taxonomical distinction is not clear in the Asiatic area. Therefore, the map is incomplete and partly uncertain. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 292.

Bergviol påträffades första gången i Hälsingland av Ove Åkerström 1981. Det var i en sydsluttning på diabas i Grängsjöberget i Gnarp, just ovanför bebyggelse (Åkerström 1983). Både i Dalarna och i Medelpad är bergviolen kalkgynnad, och galtströmsdiabasen, som den växer på i Gnarp, är en av de mest basiska bergarter som finns i större mängd i Hälsingland. Lokalen består av ett par dellokaler, som framgår av lokalförteckningen. Berg­violen växer i skog som är gles på grund av branten, och ljus även på grund av intilliggande tomter och hus som ger öppningar i skogen. Den växer på rasjord bland småblock i en klyfta och i en bergskreva, tillsammans med lilje­konvalj, blåsippa och stor blåklocka. En del av lokalen, ovan bönhuset, har påverkats av schaktningsarbeten under 2000-talets första decennium.

När arten hittades hade den bara blad, och dessa var större och hade mer lång­smal form än skogsviolens, och var dessutom hårigare på bägge sidor. Bergviolen blommar i vitsippans tid, samtidigt med underviol och sandviol. Blommorna är något mörkare blåvioletta än skogsviolens. Bladen har vid blomningen fortfarande inrullade kanter och är då 2 cm långa. I ljungens tid har kleistogama blommor iakttagits.