berberis

Någon gång förvildad - 2 (2).

Berberis, som sedan medeltiden odlats som läkemedels- och prydnadsväxt i Sverige, har förvildats genom fröspridning med fåglar. Berberis är värdväxt för ett stadium i svartrostens utvecklingscykel och har tidigare varit föremål för utrotningskampanjer. Svartrost är en svamp som angriper sädesslag.

Berberisbuskar växer vanligen enstaka i snåriga betesmarker, glesa lövskogar, rasbranter, stup, vid bergrötter samt i bryn och på åkerrenar. Vid Geteberget i Fjärås finns dock ett bestånd med trädartade exemplar. Åstrand, översilningskärr, dynsänka och grustag är exempel på udda ståndorter.

Berberis har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet.

Mellaneuropeisk läke-, prydnads- och färgväxt, först införd i Sverige på 1600-talet, enl. Sernander (1895) av medeltida ursprung, allmänt förvildad i Sverige (Samzelius1764) och uttryckligen så i Närke (Bagge 1785), bl.a. S om Örebro ”i myckenhet”. Gyllenhaal (ms 1774) såg den efter Mark–Sörbyvägen. En notis i Örebro Weckoblad 1795 talar om den som ”wildt wäxande å wåre skogs-backar”.

Hartman (1866) ansåg att berberis var täml. allm. i norra och västra Närke och f.ö. sälls. Förekomsten vid Latorp i Tysslinge betecknades som ”kanske mera än på något annat ställe i landet” (Dugge 1885). I södra Närke var den ovanlig (Henning 1915, Broddeson ms). Kjellmert (1947) fann blott 3 lokaler i Svennevad.

I Hennings undersökning kommenterades Latorptraktens berberisförekomster: ”utmed vägar och stengärdsgårdar, ofta verkliga häckar... steniga ängsmarker... ofta yppiga och täta snår enl. G. Bågenholm”. Broddeson (1930a, ms) såg 100-tals frodiga ex. 1929 ”ca 1,5 km SV om Garphytte bruk”. Mitt under brinnande utrotningskrig mot växten 1935 noterade Broddeson (ms) att de flesta bestånden i Lannatrakten fanns kvar.

Om artens rika förekomst in i 1900-talet vittnar antal utrotade buskar i länet (nedan). Numera är berberis allm. i bl.a. Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986) och f.ö. spridd i många socknar. Garphyttan–Ånnabodatrakten hyser 10 bestånd inom 6 km² (Löfgren 1994). Få ex. har setts på ödetomter och vid utkast i grustag.

Berberis växer med viss koncentration till kalkområden, vars tallskogar och brottomgivningar förr hyste de rikaste bestånden. Enl. Broddeson (ms) sågs den i Örebrotraktens sista ”riktiga löväng” 1932. I dag är det snarare bryn och gläntor som bjuder lämpligt ljusinflöde liksom bergbranter, ekhagar och öppna strandskogar. På Valen i Götlunda och Vinön i Lännäs sågs berberis i landvinningens alskogar under 1930–1940-talen (Morander 1986).

Inga riktigt stora buskar har meddelats. Störst tycks en i branten V om Filipshyttan i Tysslinge vars ena stamdiameter var ca 7 cm 1996.

Eftersom berberis är värdväxt för en svampsjukdom på säd lagstadgades utrotning av växten 1918 till 200 m från åker, vilket 1933 utvidgades att gälla även den egna trädgården och all mark utanför botaniska trädgårdar (Bergmark 1963).

Inom ett begränsat område invid Kilsbergen, där busken var allmänt förekommande, förberedde man sig för en utrotningskampanj 1927 (ÖLHÅ). Stats- och landstingsbidrag föreslogs för 17 personer i länet för arbetet 1928 (ÖLHÅ 1929). Föreskrifter i 1933 års lag krävde artens utrotning i länet före mitten av 1935 och två inventerare anställdes för arbetets inledning 1934 (ÖLHÅ 1935). Man besprutade 50 000 buskar i 15 socknar i länet 1936, flest i Mellösa (12 692 st.), Tysslinge (9 276) och Vintrosa (8 485) (ÖLHÅ 1937). Bekämpningen pågick även 1937 eftersom det var ”nästan omöjligt att utrota genom en enda klorexbesprutning” (ÖLHÅ 1938).

Ännu spridd-tämligen allmän i Mälarområdet; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt Gynnas av Mälarslättens temperaturklimat och i viss mån av dess näringsrika markförhållanden. N-ut tydligt kalkgynnad. Utbredningstyp: S4.

Sannolikt gammal bofast art; även odlad som prydnadsbuske och förvildad.  Den uppgavs för Blekinge av Lindwall (ms 1782) och Aspegren (1823), men är bedömd som ny bofast i Blekinge av L. Jonsell (2001).

Bardin 1838.

886 Berberis vulgaris L.

This originally Asiatic species includes here some lower taxa, often distinguished as species, for instance B. aetnensis C. Presl, B. hispanica Boiss. & Reut., B. cretica L. and B. crataegina DC. in the mountains of the Mediterranean region and B. orientalis C. K. Schn. in Transcaucasus and Iran. Mapped separately are the closely related B. amurensis Rupr. in E. Asia (var. japonica [Reg.] Rehd. in Japan) and B. zabeliana C. K. Schn. in N. Pakistan etc. For further information see FI. Eur. 1/1964, p. 245, and Meusel et al. 1965, map p. 170. Being a domestic plant, it has been introduced into several other parts of the world, at first Europe, then such as N. America and New Zealand.

Berberis är en mellaneuropeisk art som inte är ursprunglig i Sverige. Hit kom den på 1600-talet eller tidigare som prydnadsbuske samt läke- och färgväxt (bären och barken innehåller C-vitamin och sammandragande ämnen, barken ett färgämne). De statliga myndigheterna på 1700-talet insåg växtens värde i dessa avseenden och försökte få den allmänt odlad. Växten har sedan spritts med fröätande fåglar och förekommer nu särskilt i torr, humusrik och stenig mark, t.ex. vid bergrötter, på grusåsar och backar, i skogsbryn och lövbranter. Den växer gärna i hagar, vid rösen, på åkerrenar och i snår vid havsstranden.

Under 1800-talet drabbades säden i vårt land svårt av svartrostangrepp. I slutet av seklet stod det klart, att det fanns ett samband mellan berberisen och angreppen (de orsakas av en sotsvamp, Puccinia graminis, som har berberis som mellanvärd). År 1918 bestämdes i lag att berberisen skulle utrotas. Kampanjen var tidvis intensiv. Enligt Lindfors (1954) utrotades 1952–53 i Jönköpings län ca 70 000 berberisbuskar under hushållningssällskapets tillsyn, och i Kalmar län 13 900 buskar genom hushållningssällskapet och 22 200 av jordägarna själva. På sikt var åtgärderna dock inte framgångsrika. Berberisen har nämligen stor förmåga att överleva genom rotskott och fågelspridda frön och har nu återtagit den sedan gammalt kända arealen. Numera har det kommit fram grödor som är motståndskraftiga mot svartrost, och förekomst av berberis är därför inte längre ett problem. Berberislagen upphävdes 1994.

Arten odlas också (trots tidigare förbud!) och har några gånger rapporterats som kvarstående på tomtmark.

Berberis härstammar från Centraleuropa men är känd från Sverige sedan medeltiden. Redan under 1600-talet konstaterades att den rymt från odling (Jonsell 2001). Berberis växer solexponerat–halvskuggigt på torr–frisk, helst kalkrik mark. Den är vanlig i skogsbryn, betade torrängar med enbuskar och längs vägrenar (främst skogsvägar). Berberis klarar både betade och ohävdade lokaler och gynnas när måttliga röjningar sker. På alvarmark växer den, förutom i torrängar, även i karster (funnen i drygt 20 karstområden) och klarar även extrema miljöer som platåer med sprickrik kalksten. Glesare skogar med tall, betade hässlen och gläntor i ädellövskog kan också hysa rikligt med berberis. Den ses i buskridåer mot åkrar samt ruderatmiljöer (gamla stenbrott och jordtippar). Få aktuella fynd finns från rasbranterna längs västra landborgen, en miljö som särskilt pekas ut i Sterner (1938).

Berberis är idag spridd över större delen av Öland. Säkert har berberislagens avskaffande (se nedan) och igenväxning bidragit till ökningen. Ölands kalkrika jordmån passar dessutom växten utmärkt. På kartorna kan man se en viss ökning, speciellt är det påtagligt hur berberis idag är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Även Mittlandet har många lokaler längs vägar, i betesmarker och ljusare skogar. I de kalkfattiga skogarna längst upp i norr i Böda sn är det glest med fynden liksom på det skogfattiga sydöstra Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen är tydlig.

Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost Puccinia graminis som angriper sädesslag. Därför tillkom en lag 1918 som stadgade att markägare måste bekämpa och utrota berberis. Lagen modifierades 1976 (Berberislag SFS 1976: 451), men upphävdes först 1994 eftersom moderna sädesslag är mindre mottagliga för rostsvampen. Än idag kan tomma giftbehållare hittas långt ute i Mittlandet invid stora berberisbestånd (Tommy Knutsson muntlig uppgift).

Gammal, bofast.

Förvildad, bofast.
Ursprungligen odlad. Spridd, förmodligen med fåglar, till hällmarker, gärna i sprickor, och hällmarkstallskog; även på lerig alvarmark och sandig, torr mark. Den förekommer också enstaka som inslag i torra till friska barrskogar, ibland i lövskog, bryn eller åkerkanter.

Ännu i slutet av 1800-talet var berberis sällsynt som förvildad. Johansson (1897) angav den bara från sju socknar och tillade: ”dessutom någon gång förvildad vid trädgårdar”. Under 1900-talet var den under stark spridning, troligen p.g.a. minskat betestryck. I hårt betade områden är berberis än i dag sällsynt; den saknas exempelvis på L. Karlsö, Östergarnsholm och Skenholmen. En trädgårdsform med röda blad har påträffats förvildad på några håll (Eke, Alva, Fröjel, Othem och Gotska Sandön, Fårö).

Berberis är sedan mycket länge odlad som medicinal- och färgväxt samt som prydnad och har förvildats i löv- och blandskogar, skogsbryn, hagmarker, snår, klippterräng och vid bergrötter. Arten växer ofta på skalgrus och vid grönstensklippor. Berberis bekämpades under mitten av 1900-talet, eftersom den är mellanvärd för svartrost, men trots detta har den ökat i frekvens sedan förra inventeringen.

Berberisbuskar kan bli gamla och bilda rikligt med bär under lång tid utan att några fröplantor visar sig i närheten. Berberis blommar i skogsstjärnans tid och har mogna klarröda bär på hösten. Bladen är på hösten bruna när skogstry fortfarande har gröna blad och måbär gula eller gulbruna. Inget grönt övervintrar. Berberis har bara setts i närheten av bebyggelse, i tätort eller park, men även i naturlig vegetation, i gränsen mellan skog och odlad mark.