ängsmyskgräs

Ängsmyskgräs är ursprungligt men kulturgynnat. I någorlunda naturliga miljöer växer det i översilningskärr, i havsstrandnära lövblandskogar och på havsstrandängar. Gräset är dock vanligare på klart kulturpåverkade lokaler, t ex igenväxande, näringsrika fuktängar, som tidigare varit slåtter- och/eller betesmark, längs diken, i alléer och i bryn mot vägar och stigar.

Askersund Lerbäck Hylletorp 405 559, vid kraftledning och bäck intill RV 50, 20 ex 1994 Nilsson (S); 400 ex 2004 Nilsson, Lindström (S/ThK, fyndet publicerades som ryskt myskgräs ssp. praetermissa i Engström 2004).

Arboga Götlunda Hästnäs, stig mellan reningsverket och hamnen, 10-tal ex runt en gammal stubbe 1978 ! (OREB).

Gammal bofast art. 

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har sannolikt alltid varit sällsynt (jfr Lilja 1838 & 1870) men vid mitten av 1900-talet känd från ca 40 lokaler och sedan dess uppenbarligen kraftigt minskande.
Kommentar: B, granskare GWk och KAO.

Ängsmyskgräs har i Europa en västlig utbredning men förekommer även utmed Nordamerikas atlantkust. Underarten publicerades av Weimarck (1970) från Småland. Material från ett par av lokalerna har dock senare bestämts om till det senare beskrivna ryska myskgräset, och övriga uppgifter (som ej har nygranskats) måste därför betecknas som osäkra.