vårveronika

Gammal bofast art.

För denna art finns två uppgifter: Älvros: Kolsätt (16E 6j, Sjöstrand 1833) och Lillhärdal: Åkersberg (16E 2b, 1905, Birger 1908a). Belägg saknas.

Torrängsväxt, spridd i Skogsbygden och täml. allm. på Närkeslättens åssand, backberg, rösen, sandstränder, grustag, gräsmattor, murar, sandjordsåkrar, vägrenar etc. Den förekommer stundom massvis i nya sandjordsträdor.

1655 Veronica verna L.

This species occurs in Europe, N. Africa and W. Asia. It is partly anthropochorous. It has been introduced into N. America (one locality?). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 397.

Vårveronika är en gammal, kulturberoende art. Den ettåriga, konkurrenssvaga veronikan växer på torr, sandig, ljusöppen, glesbevuxen eller blottad mark - åkerrenar, markblottor i betesmarker, bryn och slänter.

Enligt Ahlfvengren (1924) förekom arten ”flerstädes i södra och mellersta Halland i början av 1900-talet”. Av inventeringsresultatet att döma har arten minskat kraftigt i Halmstad och Falkenberg medan den ännu håller sig kvar i Laholm. Vårveronika är dock lätt att förbise genom att den är liten, ettårig, utvecklas tidigt och sedan ganska snabbt försvinner. Eftersom vi förgäves sökt den på många till synes lämpliga lokaler i de båda förstnämnda distrikten, men utan svårighet kunnat finna den i det sistnämnda, tror vi dock att minskningen är reell. Varför arten gått tillbaka vet vi emellertid inte.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten ; spridd i Nedre och Östra Skogslåglandets kulturtrakter; högre upp spridd-tämligen sällsynt i lågtrakter N om Mälarslätten sand- och i någon mån kalkgynnad. Också längst i N företrädesvis i mesohemerob torrängsvegetation (såsom på nästan alla lokaler i Ljusnarsberg), blott sällan på euhemeroba ståndorter. Utbredningstyp: S1.

Sannolikt något förbisedd.

Ej känd längre norrut i inlandet, få nordligare kustlokaler. - 56 (26).

Vårveronika växer på torr, öppen och sandig mark. Den klarar sandjordar som är kalkfattiga och kan dela växtplats med både borsttåtel Corynephorus canescens och kruståtel Avenella flexuosa. Betade och sandiga torrängar, vägkanter och ruderatmarker är de vanligaste växtplatserna. I betesmarker växer vårveronika på öppna partier som fästigar eller i uppsparkade gropar. På sydvästra Öland påträffas den på gamla strandvallar bestående av klappersten och alunskiffer. Idag är den sällan sedd som ogräs i sandiga åkrar eller trädor, en miljö som särskilt lyfts fram i Sterner (1938).

Utbredningen är ganska jämn över hela Öland men ingenstans är vårveronika vanlig. I de sandiga socknarna på östra sidan, mellan N. Möckleby i norr till Sandby i söder, förefaller den lättast att finna. På Stora Alvaret är den koncentrerad till de ganska kalkfattiga och mäktiga moränryggar som löper i nord–sydlig riktning på mellersta delen av alvaret. Arten kan vara förbisedd under inventeringen eftersom den liknar och därmed kan förväxlas med andra ettåriga veronikor som växer i samma miljö. Dessutom blommar den snabbt över och vissnar på de torra växtplatserna. Vårveronika har minskat som åkerogräs. De sandiga och magra åkrar som förr hyste arten är idag igenväxta, planterade med tall eller i bästa fall omförda till betesmark. Rikard Sterner anmärkte att vårveronika var sällsynt på norra och östra Öland, det stämmer delvis ännu idag. På nordligaste Öland har en del fynd gjorts i sandiga åkrar och betesmarker. På sydöstra Öland saknas mäktiga sandavlagringar och där ligger fynden också glest.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig miljö: sandfält, åkrar, torrängar, sandiga kalkhällar och fårbetad kalkhällmark; någon gång på betade strandängar. Vårveronika minskade troligen under 1900-talet, och arten är i dag mindre allmän. Johansson (1897) bedömde dess frekvens som ”H. o. d. på sand”, motsvarande ungefär tämligen allmän. Vårveronika gynnades förmodligen förr av ett mer intensivt bete och tramp, vilket gav mer öppna blottor, t.ex. med sand.

Vårveronika växer på torr, sandig, glest gräsbevuxen mark. Primäruppgiften från Skee har inte tagits med i Fries (1945). 

Vårveronikan kommer varje år från frö, i första hand troligen färska ytliga frön, i andra hand äldre och djupare liggande. Fröna gror vanligen på hösten och de små rosetterna övervintrar gröna. Hjärtblad har setts tidigt på våren, och kan kanske ha övervintrat även de. Vårveronika blommar i vitsippans tid, efter nagelört och sandviol, samtidigt med ängsviol och vårförgätmigej. På kvällen faller dagens blomkronor av och ligger blekblå, klistrade vid bladens körtelhår, och nästa dags blomknoppar skymtar mörkblå i sina foder. Arten blommar över, torkar och blir brun medan fältveronika fortsätter sin blomning. Mogen frukt av vårveronika kan finnas i linneans tid. Under en fuktig försommar kan dock vårveronika fortsätta att blomma ännu vid denna tid. Vid försommartorka behåller vårveronika sin spänst något längre än vårförgätmigej.