sommargyllen

Se: vanlig sommargyllen Barbarea vulgaris var. arcuata och bangyllen Barbarea vulgaris var. vulgaris

Se vanlig sommargyllen Barbarea vulgaris var. arcuata och bangyllen Barbarea vulgaris var. vulgaris.

Tämligen allmän-spridd.

Se vanlig sommargyllen Barbarea vulgaris var. arcuata och bangyllen Barbarea vulgaris var. vulgaris

919 Barbarea vulgaris R. Br.

This species originates from Eurasia. It has been introduced, for instance, into Fennoscandia, C. Africa and N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 187.

Barbarea vulgaris delades under 1930-talet (Lange 1937) i två arter eller underarter, sommargyllen ssp. arcuata och bangyllen ssp. vulgaris. Det som tidigare kallats B. vulgaris har till allra största delen varit ssp. arcuata. Bangyllen har vanligen gått under namnet B. praecox Fries, B. vulgaris var. sylvestris eller B. vulgaris var. rivularis. Numera betraktar man de båda som varieteter.

Sommargyllen är tvåårig eller kortlivat flerårig och växer på blottad jord på skräpmark längs vägar och järnvägar samt i samhällen, ibland rikligt i vallar och trampade beteshagar. Arten är en relativt sen inkom­ling i floran. På 1700-talet kallades den vinterkrasse och odlades ”i trädgårdarne som sallad och användes tidigt om våren” (Linné 1745b). Redan vid mitten av 1800-talet var den tämligen allmän i Sörmland (Hofberg 1852). Förmodligen har arten delvis spritts med vallfrö.

Europa, Asien. I Sverige från Skåne till Norrbotten.

Gammal bofast art.

Trivialart, allmännast i kustbandet och Ådalen. Torde ha spritt sig i landskapet främst under 1800-talets senare del, först omnämnd från Säbrå (C. P. Laest. enligt Hartm. 1858)

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Sommargyllen är ursprunglig i en stor del av Eurasien förutom de nordligaste delarna av Europa. Växten inkom till Öland någon gång under 1800-talet. I början av 1900-talet fick den påspädning genom importerat frö som användes vid den alltmer populära vallodlingen. Många av Rikard Sterners fynd under 1930-talet är knutna till åkermiljöer. Växten förekommer idag främst i näringsrika miljöer och är vanlig på ruderatmark: jordhögar, stentippar och gamla sandtag. Sommargyllen är ofta noterad i vägkanter, åkerrenar samt något kvävepåverkade eller nyröjda betesmarker. Ibland hittas växten på klapperstensvallar vid havet, i skogsbryn och längs diken.

Sommargyllen är en växt som snabbt expanderade på Öland efter att den först uppmärksammades. Redan i Sterners liggare finns noteringar från 32 av Ölands 33 socknar. Sommargyllen är idag väl spridd på Öland men mer sparsam på alvarmark. Numera är växten vanlig även på den norra halvan av ön. På de flesta nyligen uppkastade jordhögar kan man finna sommargyllen.

Sommargyllen har inkommit vid flera tillfällen till vårt land. Först för odling i trädgårdar, sedan med vallodling (gräs- och klöverfrön) och sist med järnvägsnätet. Olika härstamning har delvis satt spår i utseendet hos sommargyllen. I dagsläget urskiljs två varieteter: bangyllen var. vulgaris och vanlig sommargyllen var. arcuata. Hos bangyllen har bladens ändflik en hjärtlik bas, fröskidorna är tjocka och uppåtriktade med ett ca 3 mm långt spröt. Vanlig sommargyllen har blad vars ändflik har en kilformad bas, fröskidorna är böjda, tunnare och snett utåtstående med ett 2 mm långt spröt. Som namnet antyder påträffas bangyllen längs järnvägar men ibland i betesmarker eller ruderatmiljöer. Den absoluta majoriteten av dagens fynd kan hänföras till vanlig sommargyllen och texten ovan gäller i första hand denna varietet.

Sommargyllen odlades enligt Linné "i trädgårdar som sallad att användas tidigt om våren". Men eventuell odling i äldre tid verkar inte ha lämnat några spår på Öland. Bladen kunde grävas fram ur snön och ätas, de har en krasselik smak och är rika på bland annat C-vitamin. Möjligen var det en speciell variant med extra kryddig smak som odlades under 1700-talet.

Inkommen, bofast.

Kulturinkomling, bofast.
Öppna kulturmarker: gårdsmiljöer, ruderatmark, soptippar, skräp- och jordhögar, grustag, dikes-, åker- och vägkanter, stigar, körvägar; även på torrängar och i betesmark. På Gotland förekommer sommargyllen i två varieteter: vanlig sommargyllen var. arcuata och bangyllen var. vulgaris. För Landebergs uppgift kan man inte säga något om varieteten (Liljeblads flora från 1798, som var Landebergs referensflora, presenterade Erysimum Barbarea bara som art). Inte heller hos Rosén & Wahlenberg (1821), som uppgav två lokaler, Östergarn och Fole, får vi tillräcklig information för att säga något. Först hos Fries (1828) börjar situationen klarna. Fries presenterar tre varieteter av arten, varav de två första (förmodligen) motsvarar bangyllen och den tredje, γ arcuata, som uppges från bl.a. Gotland, är vanlig sommargyllen.

Sommargyllen är förmodligen inkommen med vallfrö och har spritt sig till all slags kulturmark. Den växer på glesbevuxen, frisk mark i vägkanter, på åkerrenar, banvallar och i gårdsmiljöer likaväl som på jordhögar, utfyllnader och annan skräpmark, även i urbana miljöer.

Se även vanlig sommargyllen Barbarea vulgaris var. arcuata och bangyllen Barbarea vulgaris var. vulgaris

Två varieteter förekommer, vanlig sommargyllen var. arcuata, med utstående, bågböjda skidor, och bangyllen var. vulgaris, med upprätta, raka skidor. I vårt inventeringsarbete har de bara undantagsvis noterats.
Sommargyllen har rosetter som övervintrar gröna. Den blommar från vitsippans till ekorrbärets tid.

I Riksmuseets herbarium finns det 13 insamlingar av vanlig sommargyllen och 6 av bangyllen. Två av insamlingarna av vanlig sommargyllen (15 %) är gjorda efter 1979, men av bangyllen är 3 av 6 insamlingar (50 %) gjorda efter 1979. Detta kan möjligen tyda på att den senare underarten ökat i frekvens.