välsk krassing

Införd med barlast, sannolikt endast tillfällig. - 2 (2).

1; Mälarslätten: Hubbo Tillberga station, gräskant vid kioskbyggnaden 1957 (Almquist, S)†. - Efemerofyt. Xenofyt, möjligen införd med gräsfrö.

Välsk krassing har funnits tillfälligt på ruderatmark och dessutom vid ett tillfälle på en havsstrandslokal. Arten, som är ursprunglig i Medelhavsområdet och västra Asien, noterades första gången i Sverige i början av 1800-talet.

Välsk krassing är flerårig och växer i torr gräsmark, på skräpmark och vägkanter dit den spritts med gräsfrö. Med hjälp av underjordiska utlöpare bildar den ofta långlivade bestånd i klimatiskt gynnade lägen.

Sydeuropa. I Sverige lokalt i Sydsveriges kusttrakter.

Vildväxande i Sverige från 1810-talet.

Ny bofast art; sannolikt inkommen med barlastjord, samt etablerad på Stumholmen i Karlskrona.

Välsk krassing är ursprunglig i södra Europa och västra delarna av Asien. Till Sverige har den inkommit främst som förorening i spannmål och frövaror. Från hamnar och via järnvägar har den sedan spridit sig ut i landskapet. På Öland hittar man den idag främst på grusiga havsstränder och då gärna på driftvallen. Växten är även funnen i vägkanter och på ruderatmark såsom sandtag, stenbrott och jordhögar; sällsynt förekommer den som åkerogräs.

Välsk krassing har en ojämn utbredning på Öland och är fortfarande vanligast på den sydvästra delen av ön där den först noterades. Dagens rikaste förekomster finner man därför i socknarna Kastlösa, Smedby, S. Möckleby och Ventlinge. Växten har via vägnätet och grustäkter tagit sig över till östra sidan och har idag en hel del fynd i socknarna Segerstad och Gräsgård. Välsk krassing blir ovanlig när man kommer norr om en linje mellan Mörbylånga och Stenåsa. Mellan 1940 och 1960 hade växten en del fynd längs järnvägsnätet exempelvis mellan Köpingsvik och österut till Öjkroken vilket syns tydligt på kartan i Sterner (1986) men idag är den inte återfunnen på den gamla banvallen. Samtidigt har den dykt upp på flera nya lokaler, som norr om Stenåsabadet, där välsk krassing växer på klapperstensvallar vid havet utmed en sträcka på flera hundra meter. Välsk krassing har förutsättningar att dyka upp på nya lokaler och etablera sig på grusiga stränder och i vägkanter runt om på ön samtidigt som den förefaller ha svårt att etablera sig i andra miljöer. En viss ökning konstateras jämfört med Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Arten företräds på Öland så vitt känt endast av underarten välsk krassing subsp. draba. Syrisk krassing subsp. chalepense är mycket sällsynt och skiljs på de rent gröna bladen och en mer avlång skida.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast. 
Strandvallar i grus och sand, åkerkanter, vägkanter och ruderatmark. Uppenbarligen först inkommen med sjöfarten, men senare möjligen även som förorening i vallfrö (Fries 1925, 1934). Under de 100 år som gått sedan artens ankomst till ön har den traktvis expanderat, i t.ex. Sundre och Näs–Havdhem samt (mindre markant) Klinte och Visby. Englund (1942) hade inga noteringar i dessa områden, men nu, 80 år efter hans inventeringar, dominerar välsk krassing vissa kuststräckor. Under Projekt Gotlands flora har arten påträffats från Sundre till Fårö, men på stora delar av Gotland är den fortfarande en sällsynthet.

Välsk krassing är inkommen i sen tid, förmodligen med frövaror och förekommer på ruderatmark.