radgräs

1; Mälarområdet: Västerås S Hamnen 1924, 25 (WOLLERT 1930 s.n. B. eruciformis; VÄ). Enligt Wollert aldrig återfunnen efter 1925. - Efemerofyt. Xenofyt. Sen neofyt.

De halländska fynden av radgräs har gjorts i miljöer som tyder på införsel med frövaror och trädgårdsprodukter. Den ett- till fleråriga arten, som är hemmahörande i Sibirien, östra Asien och Nordamerika, har sannolikt inkommit till vårt land med frövaror från Nordamerika, bl a för utsådd på vägslänter (Björklund m fl 1979). Den är känd från Sverige sedan 1924.

Nordamerikansk invandrare, främst införd genom Vägverkets utsådd av Weibulls fröblandningar härrörande från odlingar i USA och Canada (se sid 57). På två lokaler tillsammans med andra nordamerikanska arter: Glyceria gran­dis, Carex tribuloides, C. straminea. -4 (4).

Denna ettåriga art är en amerikansk och östasiatisk motsvarighet till föregående; de skiljer sig genom detaljer i småaxen (Hylander 1953). Den amerikanska arten är dock betydligt vanligare som inkomling och känd från många svenska provinser. Liksom i Norge (Fremstad 1994) kom radgräs i början mest med amerikansk spannmål, men från och med 1970-talet främst med amerikanskt gräsfrö; de småländska lokalerna är exempel på det senare. På flera platser i Sverige visar det tendens att bli bofast i vägdiken, men I Småland har den hittills varit tillfällig.

Radgräs har på senaste tid upptäckts i våta vägdiken där den tycks kunna sprida sig och bilda stora bestånd. Den fleråriga arten har spritts med vägverkets gräsfröblandningar och tycks vara väl etablerad.

Inkommen med amerikanskt gräsfrö vid insåningar längs större vägar. Tre lokaler har hittats under inventeringen. Ingen uppföljning har gjorts och möjligen finns arten fortfarande kvar. 

Det första fyndet i Hälsingland gjordes i Alfta 1986 (Wannberg 1987c), och under de närmast följande åren påträffades arten på ytterligare 5 lokaler i Alfta och Bollnäs (Wannberg 1990b).