Taxasida

myrstarr

Carex heleonastes

Ehrh. ex L.f.

myrstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

myrstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • myrstarr
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Carex heleonastes
Vetenskapligt namn, fullständig form
Carex heleonastes L. f.
Svenskt namn
myrstarr
icelandic
Heiðastör
norwegianBokmal
huldrestarr
norwegianNynorsk
huldrestorr
Finskt namn
lettosara
finlandSwedish
myrstarr
Foton
Patrik Engström
Getryggen 2024-07-05
Peter Ståhl
Sjaunja 2025-08-05
Peter Ståhl
Kölströmmen, Ljusdal 2019-06-29
Peter Ståhl
Kölströmmen, Ljusdal 2019-06-29
Patrik Engström
Getryggen 2024-07-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Käll- och kalkkärrart som efter utdikningen av Ormkärret i Axberg på 1980-talet är starkt hotad i Närke. Den har ansetts vara en subatlantisk relikt i Närke, d.v.s. ett par årtusenden gammal (Sernander & Kjellmark 1896).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kalkpåverkade medelrikkärr med extremrikdrag i västra och nordvästra Ångermanland. Tillhör de mest krävande inslagen i dessa trakters rikkärrflora. Någon gång på hygge och i vägdike utmed kärrkant. - 21 (6).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

441 Carex heleonastes L. fil.

This boreal-montane species has a disjunct distribution in Europe and partly in Asia and N. America. The closely related, arctic-boreal C. ambtyorhynca V. Krecz. in Siberia, northern N. America, on Greenland and Spitzbergen is also mapped. These species together have a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 68 and map 59). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 68.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Fristedt (1854). Belägg taget av Fristedt & Lovén 1853 i Älvros: Kolsätt (16E 6j) finns i S och UPS.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

8; sällsynt, sannolikt en kvarvarande förekomst. Har funnits i Nedre Bergslagen, främst i kalkkärr, och i källkärr i Skogslåglandet. Troligen klimatiskt indifferent. Utbredningstyp: Kalk-/källkärr.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
En sällsynt, nordlig kalkkärrsart som söderut når Värmland och norra Östergötland. Den angavs växa i Tranås Säby ´på några ställen´ av Ennes (ms 1823), det rör sig utan tvivel om någon förväxling, men vad kan ha avsetts? ´Myrstarr´ hos I. Christoffersson (1988) och Markheden (1990), som anmäldes från Markaryd Traryd Svarta ådra resp. Ljungby Torpa Bexhultsmossen och Stormossen [på gränsen mellan Torpa och Hinneryds socknar], torde avse dystarr C. limosa.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Uppgiften från (Vårgårda) Siene i Rudberg (1902) är ej belagd och säkert felaktig.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Myrstarren växer i blöta rikkärr, i flera fall kalkpåverkade. Arten har sin egentliga hemvist på så svårtillgängliga och sällan besökta lokaler som jättemyrarnas näringsrikare blötkärr. de hör genomgående till de växter nästan alla botanister bara har sett i herbarierna.” (Selander 1955). Enligt Lindsten (1956) växte arten i Västmanland i det blötaste partiet av Venakärret tillsammans med dytåg, brunag och myggblomster. Sådana miljöer finns ännu kvar på några av de tidigare kända lokalerna i Sörmland, men myrstarren har inte kunnat återfinnas där.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
En nordlig art, som tidigare hade förekomster söderut till Närke och Östergötland. Förr förekom den sällsynt i Uppland och noterades av Almquist (1929) i 16 kvadranter, men har inte påträffats efter 1964 (se nedan). Majoriteten av lokalerna försvann redan under 1800-talet enligt Almquist (1965). Rödlistad. Ej funnen efter 1990.
Myrstarr är en rikkärrsart.
Arten har minskat mycket kraftigt i hela landet, troligen beroende på att myrslåttern upphört.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Myrstarren upptäcktes vid Sävasjön av Harry Smith 1918 (Smith 1919). Hans insamlade material avser möjligen tre olika, men närbelägna lokaler. Arten har också samlats från Matyxsjön 1952. Myrstarren har utan framgång eftersökts på samtliga lokaler. Av Smiths beskrivning (Smith 1919) framgår att den växte i öppna sanka kärrytor väster om Sävasjön. Dessa ytor är idag igenväxta med vass och gles skog. Den tredje lokalen kan avse Gillermuren som är skadad av dikning. Lämpliga miljöer för arten finns dock fortfarande kvar vid Matyxsjön.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Av insamlat material i de offentliga herbarierna framgår tydligt att man reste till Los för att få se och dokumentera myrstarr. För de flesta av oss är det avlägsna trakter och vi har inte haft tillräcklig närkontakt med arten. En anteckning 17 ­augusti 1988 från myrar SO om Blistertjärn i Los beskriver att myrstarr växer i öppet rikkärr med fastmattor, i hundratal i de våtaste delarna, blandad med strängstarr, som den uppifrån liknar. Det var oftast 3, men upp till 6 småax i blomställningen, som då släppte frukterna vid beröring.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Myrstarr är en svårfunnen, sällsynt rikkärrsart, som är inskränkt till de rikaste myrområdena i väster. Den växer i små bestånd i kärrens höljor, ofta mycket blött; ibland står dessa ytor under vatten på försommaren. Man ska söka den i små drag, men på fasta mattor, gärna där myren har sitt utlopp. Även på stora myrar är den ofta bara funnen i något litet bestånd i ett ”hörn” t.ex. Borgsjö Fällåsmyra. Förhållandevis många äldre fynd kan tyda på att den gynnats av myrslåtter och betestramp (jfr Ericsson 1993).