luddunört

Kalkgynnad ört vid källkärr, diken och brott, täml. sälls. i Närke (Flora Nordica 6).

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

1358 Epilobium parviflorum Schreb.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. In C. Fennoscandia and probably other outlying localities it is casual.

Luddunört är sannolikt ursprunglig i näringsrika källkärr och källflöden på lerjordar. Den är dock kulturgynnad och växer ibland ganska rikligt vid märgelhålor, i diken och någon gång även på fuktig ruderatmark.

Gammal bofast art.

14; sällsynt och oregelbunden i Östra Västmanland (främst på Mälarslätten), V-ut till Hallstahammar och Kung-Karl; en lokal (2) i Vikers kalkområde i Nedre Bergslagen Sydlig, i Sverige tydligt kalkgynnad-kalkbunden. På flertalet lokaler i Västmanland antropokor och högst tillfällig, förr möjligen bofast i Sydöstra under särskilt gynnsamma, edafiska betingelser (källvegetation under inverkan av kalkrik glaciallera), nu troligen endast i kalkområdet i Viker (om ens där?). Trolig utbredningstyp som bofast: Kalk (fdS10).

Luddunört växer på fuktig eller våt, närings- och basrik jord. Arten hör hemma i källor och betad översilningsmark men påträffas numera oftast i diken. Dessutom ses den någon gång som kulturspridd vid hönsgårdar, i trädgårdsland, på skogsvägar etc.

Arten förefaller ha minskat, troligen på grund av torrläggning. I takt med att de naturliga lokalerna försvunnit har också arten blivit sällsyntare som tillfällig. De fåtaliga lokalerna på någorlunda naturlig mark bör bevaras genom fortsatt hävd. De bör inte dikas.

Luddunört växer på fuktig–blöt och kalkrik mark. Den gynnas av måttligt bete som förhindrar igenväxning och där djurens tramp ger öppna, blöta ytor, men alltför hårt bete är ogynnsamt. Luddunört växer främst i hävdade frisk- eller fuktängar, längs bäckar och vid skogskärr. Den hittas även längs diken, i vägrenar, åkerkanter, vattenfyllda stenbrott och vid grävda vattenhål men sällan i rena ruderatmiljöer som jordtippar och liknande. Vid några tillfällen är den funnen på bar kalkgyttja som är fri från annan växtlighet.

Luddunört växer över större delen av Öland. Den är vanlig i östra sjömarkens fuktängar, främst från Hulterstad och norrut, samt längs Ölands västra kust. På Stora Alvaret är det något glesare med fynden; där växer luddunört vid alvarträsk, källflöden och de vattenhål som grävts till betesdjuren. I Mittlandet är det tätt med fynden, majoriteten är gjorda i skogskärr och fuktängar. I de kalkfattiga barrskogarna i Böda sn blir fynden glesare. Kanske har arten gynnats av att betestrycket inte är lika hårt idag som under början av 1900-talet? Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast.
Dikesbottnar och dikeskanter, fuktängar och fuktig betesmark. Störningsgynnad, växer gärna i grustag och åkrar, ibland i trädgårdsland. Luddunört är en snabb kolonisatör på blottad, näringsrik jord, t.ex. brännfläckar och svedda ytor efter skogsbrand, ibland också under torrare förhållanden.

Luddunört kom troligen till Gotland mot slutet av 1700-talet, kanske även senare, vid flera olika tillfällen. Under senare hälften av 1800-talet spred den sig snabbt; Eisen & Stuxberg (1869) räknade den som sällsynt med fyra lokaler (Hemse, Eksta, L. Karlsö, Väskinde och Lummelunda, Lummelunds bruk), medan Johansson (1897) exemplifierade med 28 socknar. Expansionen fortsatte under 1900-talet, och luddunört är i dag allmän.

Luddunört växer som alla övriga dunörtar i fuktig, näringsrik mark men mycket oftare än släktingarna på skalblandad jord. Den förekommer utefter fuktdråg i betesmarker, i diken och på ruderatmarker.