löktrav

Vägkant och gatukant, spridd från trädgård och från arboretum dit arten avsiktligt eller oavsiktligt införts. - 2 (2).

Endast en uppgift: Härjedalen/Idre: vid vägen 400 m NNV om bron över Stor-Fjätan (16D 5b 3- 2-, 675 m, 1980-talet, LS). Belägg sett (!) men ej bevarat.

907 Alliaria petiolata (Bieb.) Cavara & Grande

Syn.: A. officinalis Andrz.

This species originates mainly from Eurasia. Its dispersa! is unintentionally favoured by horticulture. Thus, it has been introduced into many places in the old world and N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 192.

Löktrav är troligen ursprunglig i mullrika lövskogar i norra Halland. Arten är emellertid mycket kultur- och kvävegynnad och växer främst i friska till fuktiga lövlundar som är starkt präglade av mänsklig verksamhet, i parker, vid gårdar, torpruiner, på vägkanter, tipplatser och liknande ruderatmarker. På en del lund- och parklokaler kan den bilda ganska stora bestånd.

Arten har ökat under senare delen av 1900-talet, vilket kanske kan förklaras av den ökade tillgången på lövbiotoper i anslutning till bebyggelse i kombination med att arten gynnas av kvävenedfallet.

Mulljordsväxt, allm. i hasselbackar (Samzelius 1764) men vanligen förr betecknad sälls.–täml. allm. (Wahlenberg 1824, 1831, Blomberg 1865a). Numera mkt sälls.–spridd men täml. allm. bl.a. längs delar av Hjälmarstranden och på Valen och andra Hjälmaröar i Götlunda. Kvarlever länge i sådan miljö, exempelvis ymn. vid den betade Sörön i Norrbyås (Löfgren m.fl. 1999j) men ej blommande av ljusbrist i den täta lunden på ön Foren i Götlunda 1987.

Vanliga växtplatser för löktrav är bäcklundar, hagar, gräsmattor, bangårdar, tippar m.m.

Sentida spridning från odling har skett vid Ängsgatan 36 i Örebro där mer än 25 år tidigare låg en handelsträdgård. 1990 hade arten spritt sig i rika bestånd även till näraliggande gator (H. Johansson).

Löktraven växer på skuggiga platser vid bebyggelse, t.ex. i städernas parkområden, särskilt på slänter med bar, näringsrik jord. Den har ökat starkt på sådana lokaler under 1900-talet och spridningen pågår fortfarande. På Södermalm i Stockholm växer den nu på varje tillgänglig fläck och är kanske den talrikaste blomväxten där. Löktraven förekommer även till synes naturligt i lundar, särskilt i mullfyllda bergsskrevor, och i fuktig al-häggskog vid stränder.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige framför allt i kusttrakterna.

Spridd-lokalt allmän i Mälarområdet (allmän i Ridöarkipel. [KERS 1978], i Strömsholmstraktens lundområden samt som tomtogräs i äldre delar av Västerås stad); högre upp sällsynt. Edafiskt fordrande. Utbredning N om Mälarområdet begränsas säkert. Delvis av brist på ståndorter med lämpliga markförhållanden. Som den åtminstone t.o.m. Nedre Bergslagen är klimathärdig på näringsrik mull och ruderatjord kring bebyggelse (åtminstone i låglänta sjötrakter), kan den låga frekvensen i N till en del bero på ofullbordad spridning Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S8 (pS6?).

Gammal bofast art.

Löktrav är ursprunglig i lundmiljöer där den växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i ädellövskogar, hässlen (gärna betade) och ibland i tallskogar. Ofta noteras den längs skogsvägar, stigar och i bryn. Även mindre buskage och snårmarker räcker för växten. Ungefär lika frekvent som i skogsmiljöer är löktrav på ruderatmarker såsom stenrösen, jordhögar, gamla sandtag, komposter och annan skräpmark. Den gynnas av mänskliga aktiviteter och växer på kyrkogårdar, ladugårdsplaner, grusiga parkeringar och i hamnområden. Den kan ibland växa solexponerat och öppet i betade torrängar, åkerrenar, vägkanter samt på klapperstensvallar och sandstränder vid havet.

Löktrav är en vinnare på dagens Öland. Växten är spridd över större delen av ön men med glesare förekomster på Stora Alvaret. I den sistnämnda miljön växer den i skogsdungar och ruderatmiljöer som jord- och stentippar. Den igenväxning och ökade näringsbelastning som skett av landskapet under de senaste decennierna har gynnat löktrav som idag återfinns i samtliga socknar.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Ruderatmark och gårdsmiljöer; även bar mark i lövdungar, busksnår och liknande. Johansson (1897) angav frekvensen som ”Troligen flerst.”, men uppgav endast elva växtplatser från Öja till Slite i Othem. Arten ökade uppenbarligen under 1900-talet och har under Projekt Gotlands flora noterats från Sundre till Fårö, men den har svårförklarliga luckor i utbredningen.

Löktrav är en gammal kulturföljeslagare, som är starkt bunden till människans närhet. Den växer på näringsrik, lucker jord i halvskuggiga lägen i villabebyggelse och kring gårdar. Man ser den ofta i gamla trädgårdar, i häckar, vid stigar i kustsamhällen, i lövskogsbryn och dungar samt på utfyllnader, jordhögar och utkast, ibland även på industriområden och annan skräpmark. Arten har blivit avsevärt vanligare under det senaste halvseklet, kanske beroende på ökat kvävenedfall.

Löktrav är tvåårig eller kortlivat perenn, med övervintrande gröna bladrosetter. Den frösprider sig kraftigt och kan bli dominerande under lövträd i sydligare delar av Sverige. I Uppland har den noterats i tio gånger så många inventeringsrutor vid 1900-talets slut som på 1920-talet (Maad m. fl. 2009). I Hälsingland har den setts redan vid slutet av 1800-talet, men fram till i dag bara ett litet antal gånger och i litet antal. Det har varit i trädgårds- eller parkmiljö eller på liknande starkt kulturpåverkade platser. Arten visar ännu ingen sådan spridningstendens som längre söderut. Även i Gästrikland är den fortfarande sällsynt, men ökande (Ståhl 2016).