kustarun

Strandäng, en gång möjligen införd med barlast, endast tillfällig. - 1 (1).

Kustarun är ursprunglig. Den växer på obetade och betade havsstrandängar med lågvuxet och vanligen av salttåg dominerat fältskikt.

Kustarun växer främst i betade fuktängar, både på alvarmark och längs havet. Den är inte främmande för att växa i saltpåverkade marker med skonor samt närmast strandkanten i bältet med salttåg Juncus gerardii och rödsvingel Festuca rubra. Vid några tillfällen är den sedd på driftvallar. Att växtplatsen har en viss näringspåverkan kan vara ett plus så länge kustarun inte konkurreras ut av mer högväxta arter. Sällsynt är den funnen i alvarmarkens vätar och på vittringsgrus. Kustarun är kulturgynnad och växer i grustäkter, stenbrott, vid grävda dammar, vattenhål och längs diken. Däremot är växten försvunnen från ödeåkrar, en miljö som anges i Sterner (1938).

Kustarun är vanlig längs en stor del av Ölands kust där den växer på betesmarker nära havet. Den klarar ett visst mått av ohävd men riskerar att försvinna när igenväxningen fortskrider. På Stora Alvaret är kustarun spridd och föredrar där välhävdade fuktängar med älväxing Sesleria uliginosa. Inom Mittlandet är den nästan obefintlig men kan hittas i vägkanter och gamla sandtag. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Öppen, frisk till fuktig, ibland blöt miljö: källmyrar, axagkärr, agmyrkanter, kalkfuktängar, strandängar, fuktalvar och vätar; sekundärt även diken, kanaler och grustag. Kustarun är sällsynt på Gotlands slättområden, där våtmarker har dikats ut. Englund (1942, inventeringar 1928–36) markerade 348 lokalprickar runt öns stränder; kustarun saknades bara på klintkusterna i nordväst samt på de mer extremt sandiga kustavsnitten runt Gotland. Kustarun fanns över hela landstranden på moränmärgel och på fuktig sand.

Kustarun har troligen ökat sedan slutet av 1800-talet; Johansson (1897) angav då kustarun som ”Täml. allm.”. Jämfört med Englund (1942) tycks dock en viss minskning ha skett på Gotlands havsstränder, eftersom växtplatserna på hans karta ligger tätare än strandlokalerna på vår karta. Möjligen kan minskningen på stränderna bero på igenväxning efter upphört bete.

Kustarun växer på frisk till fuktig mark i den lägre delen av lågvuxna havsstrandängar, ofta tillsammans med dvärgarun och smultronklöver, men även högre upp på torrare gräsmark tillsammans med trift och knutnarv. Man finner den också på betad gräsmark och gräsplättar i hällmark nära havet. Arten är betesgynnad men tycks trots detta inte ha minskat på senare tid, kanske beroende på att vegetationen på en del havstrandängar hålls nere av betande gäss.

Kustarun har tämligen kortlivade plantor och är beroende av nyetablering från frön, huvudsakligen på mark som är bar eller har tunt växttäcke. Vid grävning på havsstrand kan den komma upp rikligt på den upplagda jorden. Det är oklart om den kommer dit genom nya frön eller ur fröbanken, likaså om fröna flyter. Den kan finnas kvar länge genom spontan frösådd efter att ha planterats in i kortklippt gräsmatta intill en trädgårdsdamm. Arten har blomknopp i linneans tid och blommar i mjölkens eller ljungens tid. Blommorna är öppna i sol, slutna vid mulet väder. Den kan fortsätta att blomma in i och efter höstfärgernas tid, på nya grenar från stammen. Bladrosetter övervintrar gröna.