krypven

Allmän

Krypven är ursprunglig men kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna är havsstränder, både sandstränder och grusiga/steniga strandängar, där den ofta växer i täta bestånd och med riklig blomning. Mindre förekomster finner man vid sjö- och åstränder, dammar och märgelgravar samt i fuktiga naturbetesmarker och diken, ibland också på fuktig ruderatmark.

Före 1920-talet innefattade artnamnet delvis även storven.

Kulturgynnat gräs, allm. i frisk–våt vegetation som stränder, vägkanter, åkrar etc.

Uppgiften om odling av krypven vid Irvingsholm i Tysslinge 1902 (Hegardt 1909) är kanske riktig, trots att odlingen i länet även tycks ha gällt storven. Broddeson (ms) noterade krypven från alla diken mellan Gräve och Irvingsholm 1928 då han redan urskiljde storven i fält. Frö av krypven salufördes i Sverige 1893–1963 (Lyhagen 1991) . Även i nutida vallar och trädor förekommer krypven tillsammans med storven, möjligen också som hybrid dem emellan.

Gammal bofast art.

Trivialart.

Först uppgiven av Thedenius (1839): "vid Ljungdalsbyn." Belägg taget där 1836 finns i UPS.

Tämligen allmän(-allmän) i hela området. Utbredningstyp: U.

312 Agrostis stolonifera L.

Within this variable species several subspecies or lower taxa have been distinguished. Hultén's remark in Circumpol. I, p. 198: "In the present stage of our knowledge it is impossible to give the range for any subdivisions", is still valid. The species s. lat. occurs as a native plant in Europe, N. Africa, Asia and N. America, although it also seems to be introduced into N. America (excl. to most of the northern part of the range). It belongs to the circumpolar plants (op. cit., 'p. 198 and map 188). Further, it has been introduced for instance into C. and S. Africa, Japan, S. America, Australia and New Zealand.

Status: gammal och bofast men även odlad som gräsmattegräs och insådd för att gröngöra vägrenar och skärningar.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar i det äldre materialet.
Kommentar: B, granskare KAO, MGu och JKt.

Krypven växer på fuktig eller våt jord, gärna på finsediment. Den är mera bunden till mineralnäringsrik mark än andra arter av släktet. Vid havet är den en karaktärsart för strandängarna, där den är mattbildande i dess lägre delar, men den påträffas även på grusiga stränder och i klippskrevor. I inlandet finner man arten i källflöden, fuktiga ängar, strandsumpskogar och lövkärr. Den förekommer även på sjöstränder. På kulturmark växer den i beten, diken och dammkanter samt vid gödselstäder. I odlingslandskapet kan den tidigare odlingen som vallväxt (´fioringräs´) ha haft betydelse för förekomsterna (men mycket av det som såddes var nog storven A. gigantea, som länge uppfattades som en storväxt sort av krypven). – Gräset är betesgynnat.

Krypven växer på fuktig mark som gärna får vara betad, ibland är växtplatserna saltpåverkade eller extremt kalkrika. På alvarmark är den vanlig i kanten av vätar men också i tuviga kalkfuktängar; någon gång ses den i grusalvar eller områden med tok Dasiphora fruticosa. Miljön i alvarvätar är extrem och där växer krypven på kalkbleke med slankstarr Carex flacca och ibland hirsstarr C. panicea som enda grannar. Under torra somrar torkar vätarna helt ut och kalkbleken omvandlas till stenhård krusta. Då dör krypvenens utlöpare men kan därefter växa till igen när förhållandena blir mer gynnsamma. Utmed havet återfinns gräset på välbetade strandängar och genom sitt växtsätt med talrika utlöpare kan den, tillsammans med salttåg Juncus gerardii, vara beståndsbildande närmast vattenlinjen. Krypven är också starkt kulturgynnad och växer i diken, kanaler, vid grävda vattenhål och bevattningsdammar, gamla stenbrott och på tippade jordhögar. I skogsmiljöer hittas den i kanten av ohävdade kärr eller fuktängar.

Krypven är vanlig över hela Öland, speciellt frekvent utmed kusterna och på Stora Alvaret. Endast längst uppe i norr i Bödas barrskogar är det lite glesare med fynd.

Genom sitt växtsätt med krypande, rotslående utlöpare (stoloner) kan krypven snabbt kolonisera bar, fuktig mark. Detta märktes tydligt vid återställandet av betesmarkerna i Beijershamn, Vickleby sn, under 1990-talet då den beståndsdominerande bladvassen avlägsnades och krypvenen på bara några få år helt tog över vegetationen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Karaktärsväxt på havsstrandängar i den nedre landstranden (”nedre hygrolitoralen” hos Englund 1942) tillsammans med salttåg Juncus gerardii och strandkrypa Lysimachia maritima (Englund 1942). Likaså är krypven en framträdande art på alvarmark som är fuktig om vintern, såsom vätar och vätkanter. Även i fuktig ängsmark, på sandstränder, vid bryor, i grustag och diken. Krypven förekommer i rätt stor andel av de inventerade provrutorna, vilket avspeglar artens stora bredd i dess biotopval.

Johanssons (1897) ”Allest.” innefattade även storven A. gigantea. Detsamma kan gälla hos Englund (1942), som efter sina inventeringar 1928–36, noterade A. stolonifera från 540 strandavsnitt. Troligen hade krypven rätt konstant frekvens under 1900-talet.

Krypven växer fuktigt till blött och är karaktärsart för havsstrandängarnas lägre partier och i vegetationen kring hällkar och små vattenflöden i skärgårdens hällmarker. Den trivs också i fuktiga kulturmarker som naturbeten, längs diken och källdråg, vid dammar, kring gårdar samt i skräpmark av olika slag. Arten tycks ha ökat starkt i de norra delarna av området sedan föregående inventering.

Två typer med olika byggnad och ekologi har urskiljts (Hylander 1953). Var bottnica bildar en karakteristisk zon på havsstrandängar där den växer på den nedre, tidvis översvämmade landstrandszonen på lera. Var. prorepens finns mest på lera vid näringsrika insjöar och i källdråg, diken och vattenhål. Krypven är ett starkt slåtter- och betesgynnat gräs och på betade strandängar vid havet finns ofta massförekomster. När betet upphör övergår krypvenängarna oftast i vasshav. På ganska få ställen kan man nu se välutvecklade exempel på strandängarnas tidigare vanliga och karakteristiska breda krypvenbård.

Krypven kryper med ytliga utlöpare men bildar även frö. Den är en av de vanligaste arterna allra närmast vattnet på havsstranden och koloniserar där nya ytor på strandängens yttersta del förmodligen både med utlöpare och frö, och klippspringor huvudsakligen med frö. Om vattenståndet utvecklas normalt under försommaren börjar den blomma i linneans tid och fortsätter i mjölkens. Den blommar senare än rödsvingel, rörsvingel, strandråg och gultåtel. Under blomningen är vipporna utspärrade, men slår ihop sig därefter. Strået rodnar på högsommaren, som på kruståtel och några andra gräs. Utlöpare utgår inte från blommande strån, men nya plantor och blommande strån utvecklas i ändarna av utlöpare, vars blad då är vissna. Två centimeter långa blad på skott som ännu ej har blommat kan övervintra gröna.

Vattennivån i Gröntjärn, Ljusdal växlar naturligt med en amplitud på 14 m i vertikal riktning och kan vara låg eller hög under flera år i rad. Det utmanar naturligtvis de där växande arterna till att utveckla tolerans för både flerårig dränkning och flerårigt liv i solen, men de enda som verkligen har uppnått detta är krypven och en form av vattenmåra, som beter sig likadant. Deras ursprung och utvecklingshistoria är obekanta, men på samma strand växer även knutnarv, fjällnejlika och getväppling långt från sina närmaste andra förekomster, knutnarv på en av sina två inlandslokaler.