Taxasida

krypven

Agrostis stolonifera

L.

krypven är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

krypven är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • krypven
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Agrostis stolonifera
Vetenskapligt namn, fullständig form
Agrostis stolonifera L.
Svenskt namn
krypven
icelandic
Skriðlíngresi
norwegianBokmal
krypkvein
norwegianNynorsk
krypkvein
Finskt namn
rönsyrölli
finlandSwedish
krypven
Danskt namn
Kryb-hvene
Foton
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2014-06-27
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen västerut,Resmo,Mörbylånga 2015-07-12
Anders Delin
Långvind, Enånger 2010-06-30
Anders Delin
Oxsand, Gnarp 2010-10-30
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Krypven är ursprunglig men kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna är havsstränder, både sandstränder och grusiga/steniga strandängar, där den ofta växer i täta bestånd och med riklig blomning. Mindre förekomster finner man vid sjö- och åstränder, dammar och märgelgravar samt i fuktiga naturbetesmarker och diken, ibland också på fuktig ruderatmark.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Före 1920-talet innefattade artnamnet delvis även storven.

Kulturgynnat gräs, allm. i frisk–våt vegetation som stränder, vägkanter, åkrar etc.

Uppgiften om odling av krypven vid Irvingsholm i Tysslinge 1902 (Hegardt 1909) är kanske riktig, trots att odlingen i länet även tycks ha gällt storven. Broddeson (ms) noterade krypven från alla diken mellan Gräve och Irvingsholm 1928 då han redan urskiljde storven i fält. Frö av krypven salufördes i Sverige 1893–1963 (Lyhagen 1991) . Även i nutida vallar och trädor förekommer krypven tillsammans med storven, möjligen också som hybrid dem emellan.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Thedenius (1839): "vid Ljungdalsbyn." Belägg taget där 1836 finns i UPS.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän(-allmän) i hela området. Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

312 Agrostis stolonifera L.

Within this variable species several subspecies or lower taxa have been distinguished. Hultén's remark in Circumpol. I, p. 198: "In the present stage of our knowledge it is impossible to give the range for any subdivisions", is still valid. The species s. lat. occurs as a native plant in Europe, N. Africa, Asia and N. America, although it also seems to be introduced into N. America (excl. to most of the northern part of the range). It belongs to the circumpolar plants (op. cit., 'p. 198 and map 188). Further, it has been introduced for instance into C. and S. Africa, Japan, S. America, Australia and New Zealand.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast men även odlad som gräsmattegräs och insådd för att gröngöra vägrenar och skärningar.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar i det äldre materialet.
Kommentar: B, granskare KAO, MGu och JKt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Krypven växer på fuktig eller våt jord, gärna på finsediment. Den är mera bunden till mineralnäringsrik mark än andra arter av släktet. Vid havet är den en karaktärsart för strandängarna, där den är mattbildande i dess lägre delar, men den påträffas även på grusiga stränder och i klippskrevor. I inlandet finner man arten i källflöden, fuktiga ängar, strandsumpskogar och lövkärr. Den förekommer även på sjöstränder. På kulturmark växer den i beten, diken och dammkanter samt vid gödselstäder. I odlingslandskapet kan den tidigare odlingen som vallväxt (´fioringräs´) ha haft betydelse för förekomsterna (men mycket av det som såddes var nog storven A. gigantea, som länge uppfattades som en storväxt sort av krypven). – Gräset är betesgynnat.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Krypven växer på fuktig mark som gärna får vara betad, ibland är växtplatserna saltpåverkade eller extremt kalkrika. På alvarmark är den vanlig i kanten av vätar men också i tuviga kalkfuktängar; någon gång ses den i grusalvar eller områden med tok Dasiphora fruticosa. Miljön i alvarvätar är extrem och där växer krypven på kalkbleke med slankstarr Carex flacca och ibland hirsstarr C. panicea som enda grannar. Under torra somrar torkar vätarna helt ut och kalkbleken omvandlas till stenhård krusta. Då dör krypvenens utlöpare men kan därefter växa till igen när förhållandena blir mer gynnsamma. Utmed havet återfinns gräset på välbetade strandängar och genom sitt växtsätt med talrika utlöpare kan den, tillsammans med salttåg Juncus gerardii, vara beståndsbildande närmast vattenlinjen. Krypven är också starkt kulturgynnad och växer i diken, kanaler, vid grävda vattenhål och bevattningsdammar, gamla stenbrott och på tippade jordhögar. I skogsmiljöer hittas den i kanten av ohävdade kärr eller fuktängar.

Krypven är vanlig över hela Öland, speciellt frekvent utmed kusterna och på Stora Alvaret. Endast längst uppe i norr i Bödas barrskogar är det lite glesare med fynd.

Genom sitt växtsätt med krypande, rotslående utlöpare (stoloner) kan krypven snabbt kolonisera bar, fuktig mark. Detta märktes tydligt vid återställandet av betesmarkerna i Beijershamn, Vickleby sn, under 1990-talet då den beståndsdominerande bladvassen avlägsnades och krypvenen på bara några få år helt tog över vegetationen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Karaktärsväxt på havsstrandängar i den nedre landstranden (”nedre hygrolitoralen” hos Englund 1942) tillsammans med salttåg Juncus gerardii och strandkrypa Lysimachia maritima (Englund 1942). Likaså är krypven en framträdande art på alvarmark som är fuktig om vintern, såsom vätar och vätkanter. Även i fuktig ängsmark, på sandstränder, vid bryor, i grustag och diken. Krypven förekommer i rätt stor andel av de inventerade provrutorna, vilket avspeglar artens stora bredd i dess biotopval.

Johanssons (1897) ”Allest.” innefattade även storven A. gigantea. Detsamma kan gälla hos Englund (1942), som efter sina inventeringar 1928–36, noterade A. stolonifera från 540 strandavsnitt. Troligen hade krypven rätt konstant frekvens under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Krypven växer fuktigt till blött och är karaktärsart för havsstrandängarnas lägre partier och i vegetationen kring hällkar och små vattenflöden i skärgårdens hällmarker. Den trivs också i fuktiga kulturmarker som naturbeten, längs diken och källdråg, vid dammar, kring gårdar samt i skräpmark av olika slag. Arten tycks ha ökat starkt i de norra delarna av området sedan föregående inventering.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig på blöt till frisk mark vid havsstränder samt vid stränder av sjöar och åar, också kring gårdar, i diken och på kulturmark efter gammal sådd. Vanlig i Göteborgs skärgård och vid sjöstränder, ganska vanlig i övrigt. 656 rutor (79 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Två typer med olika byggnad och ekologi har urskiljts (Hylander 1953). Var bottnica bildar en karakteristisk zon på havsstrandängar där den växer på den nedre, tidvis översvämmade landstrandszonen på lera. Var. prorepens finns mest på lera vid näringsrika insjöar och i källdråg, diken och vattenhål. Krypven är ett starkt slåtter- och betesgynnat gräs och på betade strandängar vid havet finns ofta massförekomster. När betet upphör övergår krypvenängarna oftast i vasshav. På ganska få ställen kan man nu se välutvecklade exempel på strandängarnas tidigare vanliga och karakteristiska breda krypvenbård.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän till allmän i Uppland. 715 kartblad, 2230 kvadranter.
Almq. På havsstränder allestädes, eljest mer eller mindre allmän.
Krypven är en av de vegetationsbildande arterna på havsstrandängar i en zon strax ovanför medel-vattenlinjen. Den förekommer även på sjöarnas strandängar och i andra fuktiga till blöta miljöer i inlandet, såsom fuktängar, diken, fuktgropar i betesmarker och på skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Krypven är ursprunglig. Arten anges som allmän på havsstränder i Gävletraktens växter 1848 och som »flerstädes, i synnerhet på havsstränder« i den reviderade utgåvan 1863. Flera andra gamla fynd från inlandet finns också.
Förutom salttåg åtföljs krypven ofta av havsstrandsarter som höskallra, rödsvingel, fackelblomster, gulkämpar, höstfibbla, strandkrypa, strätta och kustarun.
I inlandet är krypven vanligast kring den odlade bygden. Den växer ofta längs leriga åkerdiken och körvägar. Arten förekommer även vid näringsrikare stränder till sjöar och vattendrag och inte så sällan kring badplatser och andra flacka stränder. I skogslandskapet har växten noterats på hyggen och vid källor men inte i uppvuxen skog.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Krypven kryper med ytliga utlöpare men bildar även frö. Den är en av de vanligaste arterna allra närmast vattnet på havsstranden och koloniserar där nya ytor på strandängens yttersta del förmodligen både med utlöpare och frö, och klippspringor huvudsakligen med frö. Om vattenståndet utvecklas normalt under försommaren börjar den blomma i linneans tid och fortsätter i mjölkens. Den blommar senare än rödsvingel, rörsvingel, strandråg och gultåtel. Under blomningen är vipporna utspärrade, men slår ihop sig därefter. Strået rodnar på högsommaren, som på kruståtel och några andra gräs. Utlöpare utgår inte från blommande strån, men nya plantor och blommande strån utvecklas i ändarna av utlöpare, vars blad då är vissna. Två centimeter långa blad på skott som ännu ej har blommat kan övervintra gröna.

Vattennivån i Gröntjärn, Ljusdal växlar naturligt med en amplitud på 14 m i vertikal riktning och kan vara låg eller hög under flera år i rad. Det utmanar naturligtvis de där växande arterna till att utveckla tolerans för både flerårig dränkning och flerårigt liv i solen, men de enda som verkligen har uppnått detta är krypven och en form av vattenmåra, som beter sig likadant. Deras ursprung och utvecklingshistoria är obekanta, men på samma strand växer även knutnarv, fjällnejlika och getväppling långt från sina närmaste andra förekomster, knutnarv på en av sina två inlandslokaler.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Krypven är ett strandgräs, som man skall söka i den nedersta zonen på stränder av finsediment. Vid havet växer den såväl på flacka strandängar som i oskyddade vikar, och på både sten- och sedimentstränder. Den bildar ett bälte nedom madrör Calamagrostis stricta i vattenbrynet och står vanligen helt under vatten på hösten. Dessutom ser man krypvenens vinröda skott i strandklippornas springor, ofta långt ner, som en av pionjärväxterna.
Vid de större vattendragen växer krypven mest på långgrunda skyddade stränder med ännu bibehållen naturlig vattenståndsväxling. Vid näringsrika insjöstränder kan man hitta den mellan starrtuvor i blöta, tidvis helt dränkta strandängar. Den gynnas av tramp och bete och koloniserar gärna fuktiga, eroderade fläckar vid näringsrika stränder eller kärrsvackor. Arten växer också på annan öppen kulturmark, såsom tidvis eller delvis vattenfyllda diken, blöta lertäkter och utfyllnadsmassor.