hundäxing

Allmän

Hundäxing är sannolikt ursprunglig i området. I naturlig vegetation är den funnen ganska riklig i en ädellövdominerad bergbrant. Sedan 1800-talet är den också ett allmänt odlat vallgräs som självsprider sig till en mängd gräsbevuxna, mer eller mindre kulturpåverkade ståndorter som obrukade åkrar, betesmarker, gläntor, bryn, stigar, vägkanter, slänter, renar, vildvuxna gräsytor och ruderatmarker.

Allm. i kulturpåverkade områden i gles skog, bryn, vägrenar, hagar och på banvallar etc. Asplund (1925) fann den allm. på kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

I Mälardalen är växten möjligen inhemsk (Malmgren 1982). Sernander (1931a, 1932a) fann ”troligen” en lämning av hundäxing från 1100–1200-talen i ett murstycke vid Riseberga klosterruin i Edsberg. Arten är känd i Sverige sedan 1600-talet och försöksodlades bl.a. i Östergötland på 1780-talet (Witte 1911) p.g.a. dess höga fodervärde. Den var då redan odlad och allm. i Närke (Gellerstedt 1831).

Gammal bofast art.

Se även lundäxing Dactylis polygama.

Angavs redan av Wahlenberg (1811) förekomma i Ångermanlands kustland upp till Skuleskogen. Numera allmän i kustlandet, i inlandet mer ojämnt spridd, dock flerstädes utmed vägrenar, vid gårdar och på bangårdar. I det nordöstra inlandet sällsynt. På senare tid ytterligare invandrad utmed järnvägar och landsvägar.

Först uppgiven av Birger (1908a) från Vemdalen, sagesman F. Behm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

207 Dactylis glomerata L.

This widespread species is very polymorphic (cf. Hultén, Circumpol. I, p. 200; Fl. Eur. 5/1980, p. 171). Among the lower taxa only subsp. hispanica (Roth) Nym. is distinguished on this map. It occurs in the southern part of the range (approximately S of the braken line). For D. aschersoniana Graebn. see no. 208. The species has been introduced into outlying localities in N. Europe and several other parts of the world, for instance S. Africa, N. and S. America, E. Asia, Java, Australia and New Zealand.

Perenn, tuvbildande graminid. Lösa tuvor med nedtill knäböjda strån som radierar från tuvans mitt. Nederst på strået med starkt plattade, åtsittande bladslidor, men slidornas kanter är ej knivskarpa. Strån 4–12 dm höga, med få blad. Överst med småaxen samlade i en trekantig topp av hartasslika, skaftade samlingar, där de nedersta skaften är längst och kraftigast. I samlingarna är i stort sett alla småax riktade åt samma håll.

I landets södra hälft ett vanligt och karakteristiskt gräs. Glesnar norrut och blir samtidigt alltmer knutet till samfärdsel och trakter dit den införts som vallväxt.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Rörflen (Phalaris arundinacea) växer i ruggar och har fler blad på stråna. Blomställningen är spolformad genom att alla småaxsamlingar har någotsånär liklånga skaft.
Storgröe (Poa remota) (rätt sällsynt, saknas i stora delar av Götaland och det mesta av Norrbottens län) och parkgröe (P. chaixii) (sällsynt gräsfröinkomling i Götaland och Svealand) har mycket platta bladslidor med vassa kanter. Blomställningen är en öppen vippa.

Status: gammal och bofast men även ofta odlad som foderväxt och förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: tämligen variabel; vivipara former förekommer sparsamt liksom sådana med helt kala agnar. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är vanligast i starkt kulturpräglade miljöer som vägkanter, gårdar, skräpmark, åkerrenar, gläntor och bryn, men den förekommer även på mera naturliga ståndorter som gles lövskog och strandsnår. Den starkväxande arten gynnas av upphörande hävd och god näringstillgång och har blivit allt mera dominerande under 1900-talet.

Hundäxingen har använts som flerårig vallväxt i åtminstone tvåhundra år, och en stor del av dagens förekomster har säkert sitt ursprung i denna odling.

Hundäxing har odlats som vallväxt sedan åtminstone ett par hundra år tillbaka. Det är ett av Ölands vanligaste gräs och återfinns i all slags kulturmark, helst mer näringsrik, som betade torr- och friskängar, strandängar, igenväxande åkrar, dikeskanter, vägrenar, gräsmattor och ruderatmark. På många av dessa lokaler har den rymt från vallodling. Gräset förekommer även i gläntor och längs körvägar i barr-, löv- och blandskogar; i dessa miljöer är den möjligen ursprunglig.

Hundäxing är vanlig över hela Öland utom på Stora Alvaret där gräset främst växer längs de större vägarna som korsar alvarmarken, nära grindhål där betesdjuren getts extra foder, i talldungar och gamla horvor. Vid ett par tillfällen är hundäxing funnen i karster. Hundäxing var vanlig redan på Sjöstrands tid, i mitten av 1800-talet, och är så än idag. Eftersom strået står kvar länge som lätt identifierbar vinterståndare har det också blivit väl inventerat. Arten är inte direkt beteskänslig, klarar slåtter väl och har gynnats av eutrofieringen av landskapet.

Hundäxing är variabel, troligen beroende på att den härrör från flera "vågor" med vallfröimporter. I rikare skogsmiljöer kan man se ursprungliga former med delvis ett annat utseende.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Allehanda mark, gärna något kulturpåverkad, såsom torrängar, gräsmarker, vägkanter, körvägar, åkerkanter, gårdar och ruderatmark; ofta noterad (som ovälkommen inkomling) i ängen. Hundäxing används som vallväxt och sprids i åkrarnas närhet, vilket ökar artens förekomst (Johansson 1998). Artens breda biotopval avspeglas i den höga andelen provrutor. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer också i dag.

Vanlig hundäxing växer exponerat på torr till frisk mark. Sannolikt är den en gammal invånare i landskapet men har ofta odlats som vallväxt och därigenom spritts i kulturmiljöer. Man finner den på de flesta öppna marker som natur- och kulturbeten, hagar, igenväxande åkrar, skogsbryn och gläntor. Allra oftast ser man arten på vägkanter, dikesrenar, grusplaner och i skräpmark. Den har blivit betydligt vanligare i norr under de senaste decennierna.

Hundäxingen är flerårig och växer i torra–friska gräsmarker av olika slag. Möjligen är den ursprunglig i strandsnår vid havet, i lundar och i frodigare kalkbergsvegetation. Den är också allmän på vägkanter och skräpmark av olika slag. Hundäxingen är ganska betestålig, men ökar ofta starkt vid upphörande bete och hör till de gräs, som förtränger betesmarkernas småväxter efter upphörande hävd. I städernas övergödda gräsmarker är det ofta ett dominerande gräs. Det brukar också uppträda massvis i igenväxande slotts- och herrgårdsparker. Hundäxing tycks i likhet med de likaså näringskrävande timotej och ängskavle ha förekommit betydligt sparsammare i äldre tiders utmagrade marker. Vid Åkerö där den nu är mycket vanlig fanns den på 1700-talet bara ”här och där” (Luut 1769). Hundäxingen hörde till de gräs den tidens hushållare önskade mer av och sådde ut i sina ängsmarker. Den nuvarande allmänna förekomsten i hela landskapet beror på spridning från vallodling och den allmänt ökande näringsgraden i landskapet.

Hundäxing blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid och har mogna frön i ljungens tid. Basala skott övervintrar gröna. Den är en utpräglad gräsmarksväxt och kulturföljeslagare, som i Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) rekommenderades för insåning i stadigvarande äng. Den kom in till många odlingsmarker, även i nordväst och på hög höjd över havet och är uthållig där, trots att Hellström (1917) skrev att den liksom knylhavre var otillräckligt härdig i norr (avser hela Norrland). Den finns där alltså på många numer övergivna odlingsmarker, till exempel fäbodar. I den östra hälften av Hälsingland finns den även på annan kulturmark. Hundäxing saknas i naturlig vegetation, även på havsstrand. Om den visar sig i skog är det alltid på platser som har en äldre historia av stark kulturpåverkan. Den är mindre vanlig på skogsbilvägkanter.