Taxasida

hästsvans

Hippuris vulgaris

L.

hästsvans är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

hästsvans är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hästsvans
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Hippuris vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Hippuris vulgaris L.
Svenskt namn
hästsvans
icelandic
Lófótur
norwegianBokmal
hesterumpe
norwegianNynorsk
hesterumpe
Finskt namn
(lampare)vesikuusi
finlandSwedish
hästsvans
Danskt namn
Hestehale
Foton
Patrik Engström
Svartsjöviken, Ekerö kommun 2021-09-12
Thomas Gunnarsson
Hornsjön,Högby,Borgholm 2012-05-20
Thomas Gunnarsson
Hornsjön,Högby,Borgholm 2020-06-14
Ellinor Delin
Tuvviken, Hassela 2014-08-27
Patrik Engström
Padjelanta 2023-07-21
Torbjorn Tyler
i odling i Höör 2015-07-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivalart

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1376 Hippuris vulgaris L.

This variable aquatic plant is widely distributed in Eurasia and N. America. The closely related species H. tetraphylla L. fil. is not included in the map (see no. 1377). H. vulgaris belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 122, 348 and map 114). It is native in S. America (Chile). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 302.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hästsvans är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på dy, torv eller lera i grunda, ganska näringsrika vatten och blöta kärr. Typiska ståndorter är strandgölar och strandkärr, både vid hav och inlandsvatten, sjö-och åstränder, dammar samt gölar och diken i betesmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vattenväxt, spridd–täml. allm. i näringsrika vatten på Närkeslätten men saknas i Skogsbygdens näringsfattiga delar. Kjellmert (1947) fann 4 lokaler i Svennevad.

Växer i sjöar, dammar, skogs- och strandkärr, bäckar, diken, åsgropar etc. En kraftig ökning av förekomsten skedde i samband med vegetationsreglering i Östra Kvismaren (Sondell 1978a). Mångtusenåriga lämningar av arten har samlats i Kvismarkärren (L. von Post 1925).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd-tämligen sällsynt med luckor särskilt i övre Skogslåglandet och Västra Bergslagen Delvis nog förbisedd, delvis verkligt frånvarande på grund av utpräglat oligotrofa förhållanden. Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "I åar flerestädes t.ex. Ljusnan, Skärvagselfven."

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många (ca 95) rutor vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Hästsvans förekommer vid stränderna av näringsrika sjöar, gölar, dammar, diken och långsamt flytande vattendrag, där den växer från strax ovanför vattenlinjen ner till några decimeters djup. Arten uppträder också i våta kärr och fuktiga ängar tillsammans med sjöfräken Equisetum fluviatile, starr Carex och kabbleka Caltha palustris. Ibland påträffar man den på gungflyn eller på uttorkad dyjord. I sänkta sjöar och på sjösänkningsmark kan den bilda massbestånd. Vid havet förekommer arten i hällkar.
Funnen i 294 rutor; tidigare uppgifter från 111 rutor. Ganska sällsynt i större delen av Småland, sällsynt i sydost. – Ursprunglig.
Hästsvansen har troligen ökat något på grund av sjösänkning, försumpning och övergödning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hästsvans växer på våt, gyttjig mark som periodvis översvämmas. Vattenrika diken och kanaler, fuktängar och kärr, dammar och sötvattensutflöden på havsstränder anges som växtmiljöer. Utmed strandkanten av Ölands enda sjö, Hornsjön i Högby sn, finner man hästsvans på flera ställen. Många av de aktuella lokalerna är betade.

Hästsvans har delvis ändrat sitt utbredningsmönster på Öland. På sydöstra delen av ön har flera lokaler tillkommit medan hästsvans numera endast finns på en enda lokal på sydvästra Öland, Beijershamn i Vickleby sn. De utdikningar som skett har missgynnat hästsvans. Som kontrast har de dämningar på sydöstra Öland, som ska minska näringsläckaget till Östersjön, gynnat arten. Hästsvans växer exempelvis rikligt på flera ställen vid Görans dämme, Hulterstad sn. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, blöt miljö: åar, bryor, träsk och alkärr; sekundärt i dammar, kanaler och diken. Spridda bestånd finns i kanaler inom korresponderande vattensystem. Hästsvans har t.ex. rika förekomster i kanalerna inom Dalhem, Hörsne, Källunge och Gothem från Holmmyr och Tallmyr genom Lina myr till Gothemsåns utlopp vid Åminne. Liknande bestånd har noterats i Stangmyr och nordvästra delen av Mästermyr samt i närliggande Ronemyr inom socknarna Burs, Stånga, Hemse, Linde, Fardhem och Levide. I övrigt är hästsvans känd från 13 lokaler, varav sju (inom 6 km2-rutor) på Fårö. Johansson (1897) angav hästsvans som sällsynt. Arten har nu rika bestånd i Gothemsåns nedre delar, där den är allmän. Över stora delar av Gotland är hästsvans dock fortfarande sällsynt.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Hästsvans växer på dy, lera eller torv i grunda, näringsrika tjärnar, gölar, dammar, och på ibland torrlagda, dyiga sjöstränder, ofta med brunfärgat vatten. Den förekommer ofta i större hällkar på öarna. Oftast ser man hästsvans tillsammans med kråkklöver, vattenklöver och bredkaveldun.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på näringsrik, dyig mark vid stränder av sjöar och åar, vid dammar och diken och i blöta kärr där den föredrar källpåverkade dråg. Mindre vanlig till vanlig i de lägre områdena och på Falbygden, sällsynt i de magra trakterna och i skogsbygderna. 237 lokaler i 164 rutor (20 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
I Sörmland tämligen allmän, jämnt spridd – (22%). Hästsvansen är en flerårig sumpväxt som helst förekommer i näringsrika småvatten eller på djup dy, där jorden ligger mer eller mindre naken. Arten finns ofta i blöta skogskärr, vid brunfärgade myr- och skogstjärnar, i grunda brackvattenvikar, sjökanter och i igenväxande sjöar, där de forna sjöytorna ibland kan vara täckta av hästsvansens uppstickande blomskott.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

I Uppland är hästsvans enligt inventeringen allmän i det nordöstra kustområdet, men tämligen sällsynt i södra Roslagen, där den dock blir vanligare i ytterskärgården. Många av dessa noteringar kan emellertid avse mellanhästsvans, vilken ej uppmärksammats under större delen av inventeringstiden. I inlandet är hästsvans mindre allmän. 385 kartblad, 663 kvadranter.
I sötvatten i hela området ojämnt spridd.
I inlandet i allehanda blöta och fuktiga miljöer: stränder till sjöar med dystränder, åar, dammar, diken, rikkärr, alkärr och mindre skogskärr samt i blöta partier av betade strandängar. Hästsvans förekommer även i havsvikar i innerskärgården, men uppgifterna från havet i skyddade vikar och flador avser antagligen i allmänhet mellanhästsvans.

Hästsvans växer i stillastående vatten med upprätta skott ovan vattenytan och ganska styva blad, men är i rinnande vatten ofta helt nedsänkt med långa, slaka blad. Detsamma gäller mellanhästsvans då den dränks av högvatten.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hästsvansen är ursprunglig. Den beskrivs vara tämligen allmän eller förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863.
De vanligaste följeväxterna är svalting (26%), topplösa, sjöfräken, kråkklöver och andmat.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Frön av hästsvans flyter upp till ett år (Romell 1938a) och påträffas även i fröbanken (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990). Fröna är en vanlig föda för änder som gräsand och kricka (Dessborn m.fl. 2011). Dessa andarter rastar och äter även i minimala vattensamlingar och deras exkrementer kan så in arten där, vilket kan förklara en del av artens utbredning. Ändå är det inte som snabb kolonisatör man mest känner växten utan som fast rotad perenn. Ett par milli­meter grova jordstammar kryper i bottenmaterialet och sänder med några centimeters mellanrum upp bladiga skott. Vintertid finns några centimeter långa tätbladiga skott under vatten. På sommaren växer dessa ut dels till större undervattensskott med mjuka bladplymer, dels till styva skott med annan bladtyp som kommer upp och blommar högt ovan vattenytan.
Blomningen är långvarig, börjar i skogsstjärnans tid på nedre delen av skottet. Blomman består av en minimal ”tunna” ur vilken en ståndare och ett märke sticker ut. Frukterna beskrivs som små nötter. Skotten ovan vattenytan vissnar på hösten, men gröna skott bevaras under vatten. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hästsvans växer i djup gyttja eller dy på grunda bottnar med lugnflytande eller stillastående vatten. Den förekommer regelbundet i sin miljö och tycks vara lika frekvent i rikområden i låglandet som i sura, högre skogsområden. En typisk biotop är åarnas lugnpartier med sedimentbottnar, där arten dyker upp ovan vattnet under högsommaren. I djupare och mer strömmande vatten är den ofta submers och bildar långbladiga kolvar, helt olika de uppstickande ”svansarna”. I bäckarna växer den främst vid utlopp, ibland i större höljor. Arten finns även i deltan, som i mer eller mindre avsnörda fåror i Indalsälvens delta, liksom i suråar. I sjöar – såväl i näringsrika, kustnära som i högt belägna tjärnar och skogssjöar – förekommer den i långgrunda vikar eller i avsnörda laguner, ofta bland gles flaskstarr Carex rostrata eller sjöfräken Equisetum fluviatile på ett par decimeters djup. Någon gång ses den i växelblöta höljor och tuviga kärr i skogsmark eller mer öppna kärr som i Hammermyra Hässjö. Den finns också i skyddade miljöer vid havsstranden och i hällkar. Mer sällan ser man den kolonisera dammar och diken.