Taxasida

hässlebrodd

Milium effusum

L.

hässlebrodd är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

hässlebrodd är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hässlebrodd
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Milium effusum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Milium effusum L.
Svenskt namn
hässlebrodd
icelandic
Skrautpuntur
norwegianBokmal
myskegras
norwegianNynorsk
myskegras
Finskt namn
lehtotesma
finlandSwedish
hässlebrodd
Danskt namn
Miliegræs
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-22
Thomas Gunnarsson
Karum,Högsrum,Borgholm 2008-07-07
Anders Delin
Fagersand, Skog 2013-05-04
Anders Delin
Gunnarudden, Sandviken 2009-06-11
Katarina Stenman
Bjuröklubb 2022-06-25
Patrik Engström
Djurgården Stockholm 2008-05-17
Lars Efraimsson
Gruvberget, Forshaga kommun 2017-06-27
Lars Efraimsson
Gruvberget, Forshaga kommun 2017-06-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

362 Milium effusum L.

This widespread species occurs from W. Europe to E. Asia (with gaps in Asia?). It has been introduced into Farther India and New Zealand. The population in eastern N. America is distinguished as var. cisatlanticum Fem. The species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 146 and map 128). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 56.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hässlebrodd är ursprunglig men något kulturgynnad. Det högvuxna, bredbladiga gräset med sin glesa, yviga vippa växer främst i fuktiga till ganska torra, mullrika ädellövskogar. Även på karga bergekskogsberg och i blockmarker kan man då och då träffa på det. Några av dessa växtplatser finns i anslutning till skogsvägar och stigar. Arten är också funnen på torv i en tallbevuxen mossekant samt i anslutning till en försöksyta i 50-årig, sluten granåker. Blomningen är ofta sparsam och bestånden domineras vanligen av vegetativa skott.

Hässlebrodd har ökat under de senaste decennierna. Sannolikt gynnas den av kvävenedfallet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Lund-, bryn och gläntart, allm. i glesa mull- och näringsrika ädellöv- och barrskogar. I Svennevad och Viby fann Kjellmert (1947) resp. Nilsson (1978) 1 resp. 60 lokaler. I Hammar och Lerbäck var arten ”mkt sälls., av mig förgäves eftersökt” (Sergerström 1932). Den saknas inom stora delar av Skogsbygden. En enda lokal sågs i Garphyttan–Ånnabodatrakten i Tysslinge NV om Solberg nedom en ”sydväxtbrant” (Löfgren 1994).

Vid norra Hjälmarstranden är hässlebrodd allm. och saknas inte ens i tätvuxna ädellövlundar där den kan bli långlivad utan att blomma. Rika bestånd utbildas efter ingrepp genom röjning och gallring.

Hassellundar, ängsgranskogar, ekhagar, herrgårdsparker m.m. är vanliga växtplatser. Den har flera gånger setts i utdikade kärr och 1989 på en myr bland skvattram och revlummer vid Hjälmarsholmsmossen i Mellösa.

Arten är enl. Malmgren (1982) beteskänslig. Broddeson (ms) såg en massförekomst ratas av kor.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Mälarområdets lundområden; ojämnt spridd-tämligen sällsynt i Skogslåglandet. och Bergslagen. Luckor i oligotrofområdet och uppodlade slättbygder. I Bergslagen oftast antingen på kalkrik mark eller (på silikatmark) samman med hassel/lind/alm eller/och på starkt källdragspåverkad mark. Utbredning till största delen bestämd av edafiska förhållanden. Överallt klimathärdig. Utbredningstyp: S2.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet, allmännast vid kusten och i älvdalarnas nipravinlandskap. I det norra och nordöstra inlandet sällsynt mellan älvarna och här inskränkt till gynnsamt exponerade riklokaler. - 402 (44).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Hässlebrodd växer oftast i halvskugga eller skugga på torr till måttligt fuktig, näringsrik, humus- eller mullblandad jord, särskilt i ädellövskog med ek eller bok men även i bördig granskog. Den påträffas ofta i bäckdalar, bergbranter, rasmarker och sluttningar. Liksom andra bredbladiga lundgräs är denna art känslig för bete och slåtter. Den brukar öka efter kalavverkningar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hässlebrodd växer på torr–frisk, mull- och kalkrik mark och brukar räknas till den exklusiva skaran av ädla lundgräs. Den är främst funnen i kontinuitetsskogar med ädla lövträd samt i hässlen. Hässlebrodd kan även växa i rikare granskogar men även på sand i till synes fattiga tallskogar. Några gånger är den funnen i rena bestånd med asp eller klibbal. Hässlebrodd gynnas av röjningar och dyker ofta upp på hyggen, utmed skogsvägar och stigar. Gräset missgynnas av bete och slåtter men trots detta är det funnet i ett par av Ölands få kvarvarande slåtterängar.

Hässlebrodd har en ojämn utbredning och är främst funnen i de nordligaste socknarna Böda, Högby, Källa, Persnäs och Föra. I Mittlandet finns en del spridda fynd. På sydvästra Öland växer den utmed västra landborgen samt i de små kvarvarande lövdungar som ligger likt oaser i åkerlandskapet; dessutom är den funnen i Stora Dalby lund, Kastlösa sn. Dessa lokaler var kända redan i Sterner (1938) liksom den sydliga utpostlokalen i Ottenbylund. Notabelt är att hässlebrodd börjat dyka upp i de talldungar som planterats i några östliga socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning då främst upphört skogsbete har gynnat arten.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Hässlebrodd växer i ängsbarrskog, särskilt i mullrik granskog; även i lövskog, i Gotska Sandöns morer, och i ängen, i en del fall vid husgrunder från järnåldern. Rikligast är den i Grötlingbo, skogarna i GothemVallstenaBoge samt i lövmorerna på Gotska Sandön. Äldre fynd finns från 22 växtplatser, och den betecknades av Johansson (1897) som sällsynt. Möjligen ökade arten under 1900-talet, sedan betet upphört i utmarkernas skogar.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Hässlebrodd växer på frisk, näringsrik mulljord i ädellövskog och i rik granskog, ofta i raviner, sluttningar eller vid bergrötter och helst på skalhaltig jord eller i närheten av basrika bergarter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till torr, ganska mullrik mark i ädellövskogar, branter och raviner, nära Vänern och i de västligaste delarna även i glesa barr- och blandskogar. Kalkgynnad i inlandet och finns där mest på grönsten. Missgynnas kraftigt av bete och finns på obetade refugier i skogsmark, har ökat kring Vänern, och kanske på andra håll, när skogsbetet försvunnit. Ganska vanlig vid Vänern och vid Nordbillingen, mindre vanlig till sällsynt i övrigt. 403 lokaler i 191 rutor (23 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Hässlebrodd är en karaktärsväxt för örtrika skogar, gärna med ek och hassel. I magrare trakter hittar man den i fuktig, örtrik granskog eller fräkengranskog med rörligt markvatten. Den kan också kolonisera björk-aspskog på igenväxande åkermark. Hässlebrodden gynnas tillfälligt av störningar och kan ibland bli dominerande på örtrika hyggen. Den är mycket känslig för slåtter och bete och saknas därför vanligen helt i betesmarker. Hässlebrodden har ökat på grund av 1900-talets igenväxning.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i den sydvästra delen. 583 kartblad, 1711 kvadranter.
Hässlebrodd växer på frisk till fuktig, myllrik skogsmark i löv- och blandskogar, örtrika barrskogar, alsumpskogar, skogsbryn, strandlundar och strandsnår. Den förekommer ofta på hyggen, skogsdikeskanter och i igenväxande hagar.
Förändring + 23 %. – Minskad hävd av tidigare öppna hagmarker och fler hyggen på lämpliga skogsmarker har antagligen varit förutsättningarna för ökningen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hässlebrodd är ursprunglig. Växten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863. Arnell (1924b) angav 18 lokaler från landskapet med tillägget »flerstädes« för Hamrånge socken. För nordvästra Gästrikland beskrev Wiger (1965) den som mer eller mindre sällsynt och fyra kända lokaler meddelades. Inom Wigers område finns nu långt över 50 lokaler och det verkar uppenbart att växten ökat. Säkert har upphörande skogsbete och slåtter samt igenväxning av gamla in-ägor gynnat hässlebrodden.
På många lokaler har hässlebrodd etablerat sig i gamla inägor eller slåtterängar. Oväntat många fynd har också gjorts på gamla isolerade gårdsplatser och fäbodar. Uppenbarligen har arten ganska god spridningsförmåga och det verkar inte otänkbart att kreatur på skogsbete fört arten med sig hem till fäboden. Man kan kanske inte utesluta att gräset även odlats. I kontrast till de vanliga tjocka mulljordarna står växtplatser i blockrika sluttningar och förekomster på fristående block i skogen.
Den vanligaste följearten är harsyra (31%) följd av piprör, gran, stenbär, vitsippa, liljekonvalj, hallon, rönn, blåsippa, ekorrbär och asp.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Hässlebrodd börjar blomma tidigare än de flesta gräs, i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid. Ståndarknapparna besöks av flugor med ljus buk, som verkar äta pollen, och kanske bidrar till pollineringen. Detta har setts även på skogssvingel och storgröe. Arten sprider fröna i ljungens tid. På senhösten är hässlebrodd det grönaste skogsgräset näst efter skogssvingel, men bara mindre delar av de basala bladen övervintrar gröna. Redan i blåsippans tid utvecklas nya blad, som när de är bara 5–10 cm långa aktivt vänder sig, så att det som är bladets översida vid fästet i strået blir undersida vid bladets mitt. Detta skiljer arten från sötgräs, vars blad ej vänder sig. Plantor på kväverik och mer basisk mark får starkare kumarindoftande blad än de plantor som har vuxit på mager mark. När hässlebrodd växer starkt ljusexponerad blir blad och vippor antocyanfärgade, brunviolettaktiga, på de uppåt vända ytorna. När bladen vissnar händer det att de spiralvrider sig flera varv, kanske en egenskap som hänger samman med deras vändning i färskt skick.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hässlebrodd är ett storvuxet, näringskrävande skogsgräs som har gynnats av kvävenedfall och hyggesbruk. Den har sin naturliga hemvist i rika, torra granskogar på mulljord, gärna på sydvända bergssidor. Där utgör den också en indikator på högproduktiv skogsmark. Hässlebrodd växer också i lövskog, t.ex. i rikare strandbrinkar eller i älvravinernas kanter. I ravinkanterna kan den förväxlas med sötgräs Cinna latifolia men skiljer sig från detta bl.a. på att den vänder det övre stråbladet. Hässlebrodd gynnas av katastrofer och störningar i skogen och växer gärna kring rotvältor och multnad ved. På hyggen kan den uppträda i stora, täta massbestånd. Den koloniserar också snabbt uppkastad mineraljord längs nybrutna skogsbilvägar, ibland också andra näringsrika ytor, som barkavfall och avfallshögar.