hässlebrodd

362 Milium effusum L.

This widespread species occurs from W. Europe to E. Asia (with gaps in Asia?). It has been introduced into Farther India and New Zealand. The population in eastern N. America is distinguished as var. cisatlanticum Fem. The species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 146 and map 128). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 56.

Hässlebrodd är ursprunglig men något kulturgynnad. Det högvuxna, bredbladiga gräset med sin glesa, yviga vippa växer främst i fuktiga till ganska torra, mullrika ädellövskogar. Även på karga bergekskogsberg och i blockmarker kan man då och då träffa på det. Några av dessa växtplatser finns i anslutning till skogsvägar och stigar. Arten är också funnen på torv i en tallbevuxen mossekant samt i anslutning till en försöksyta i 50-årig, sluten granåker. Blomningen är ofta sparsam och bestånden domineras vanligen av vegetativa skott.

Hässlebrodd har ökat under de senaste decennierna. Sannolikt gynnas den av kvävenedfallet.

Lund-, bryn och gläntart, allm. i glesa mull- och näringsrika ädellöv- och barrskogar. I Svennevad och Viby fann Kjellmert (1947) resp. Nilsson (1978) 1 resp. 60 lokaler. I Hammar och Lerbäck var arten ”mkt sälls., av mig förgäves eftersökt” (Sergerström 1932). Den saknas inom stora delar av Skogsbygden. En enda lokal sågs i Garphyttan–Ånnabodatrakten i Tysslinge NV om Solberg nedom en ”sydväxtbrant” (Löfgren 1994).

Vid norra Hjälmarstranden är hässlebrodd allm. och saknas inte ens i tätvuxna ädellövlundar där den kan bli långlivad utan att blomma. Rika bestånd utbildas efter ingrepp genom röjning och gallring.

Hassellundar, ängsgranskogar, ekhagar, herrgårdsparker m.m. är vanliga växtplatser. Den har flera gånger setts i utdikade kärr och 1989 på en myr bland skvattram och revlummer vid Hjälmarsholmsmossen i Mellösa.

Arten är enl. Malmgren (1982) beteskänslig. Broddeson (ms) såg en massförekomst ratas av kor.

Gammal bofast art. 

Allmän i Mälarområdets lundområden; ojämnt spridd-tämligen sällsynt i Skogslåglandet. och Bergslagen. Luckor i oligotrofområdet och uppodlade slättbygder. I Bergslagen oftast antingen på kalkrik mark eller (på silikatmark) samman med hassel/lind/alm eller/och på starkt källdragspåverkad mark. Utbredning till största delen bestämd av edafiska förhållanden. Överallt klimathärdig. Utbredningstyp: S2.

Myrin 1832.

Spridd i hela landskapet, allmännast vid kusten och i älvdalarnas nipravinlandskap. I det norra och nordöstra inlandet sällsynt mellan älvarna och här inskränkt till gynnsamt exponerade riklokaler. - 402 (44).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Hässlebrodd växer oftast i halvskugga eller skugga på torr till måttligt fuktig, näringsrik, humus- eller mullblandad jord, särskilt i ädellövskog med ek eller bok men även i bördig granskog. Den påträffas ofta i bäckdalar, bergbranter, rasmarker och sluttningar. Liksom andra bredbladiga lundgräs är denna art känslig för bete och slåtter. Den brukar öka efter kalavverkningar.

Hässlebrodd växer på torr–frisk, mull- och kalkrik mark och brukar räknas till den exklusiva skaran av ädla lundgräs. Den är främst funnen i kontinuitetsskogar med ädla lövträd samt i hässlen. Hässlebrodd kan även växa i rikare granskogar men även på sand i till synes fattiga tallskogar. Några gånger är den funnen i rena bestånd med asp eller klibbal. Hässlebrodd gynnas av röjningar och dyker ofta upp på hyggen, utmed skogsvägar och stigar. Gräset missgynnas av bete och slåtter men trots detta är det funnet i ett par av Ölands få kvarvarande slåtterängar.

Hässlebrodd har en ojämn utbredning och är främst funnen i de nordligaste socknarna Böda, Högby, Källa, Persnäs och Föra. I Mittlandet finns en del spridda fynd. På sydvästra Öland växer den utmed västra landborgen samt i de små kvarvarande lövdungar som ligger likt oaser i åkerlandskapet; dessutom är den funnen i Stora Dalby lund, Kastlösa sn. Dessa lokaler var kända redan i Sterner (1938) liksom den sydliga utpostlokalen i Ottenbylund. Notabelt är att hässlebrodd börjat dyka upp i de talldungar som planterats i några östliga socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning då främst upphört skogsbete har gynnat arten.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hässlebrodd växer i ängsbarrskog, särskilt i mullrik granskog; även i lövskog, i Gotska Sandöns morer, och i ängen, i en del fall vid husgrunder från järnåldern. Rikligast är den i Grötlingbo, skogarna i Gothem–Vallstena–Boge samt i lövmorerna på Gotska Sandön. Äldre fynd finns från 22 växtplatser, och den betecknades av Johansson (1897) som sällsynt. Möjligen ökade arten under 1900-talet, sedan betet upphört i utmarkernas skogar.

Hässlebrodd växer på frisk, näringsrik mulljord i ädellövskog och i rik granskog, ofta i raviner, sluttningar eller vid bergrötter och helst på skalhaltig jord eller i närheten av basrika bergarter.

Hässlebrodd är en karaktärsväxt för örtrika skogar, gärna med ek och hassel. I magrare trakter hittar man den i fuktig, örtrik granskog eller fräkengranskog med rörligt markvatten. Den kan också kolonisera björk-aspskog på igenväxande åkermark. Hässlebrodden gynnas tillfälligt av störningar och kan ibland bli dominerande på örtrika hyggen. Den är mycket känslig för slåtter och bete och saknas därför vanligen helt i betesmarker. Hässlebrodden har ökat på grund av 1900-talets igenväxning.

Hässlebrodd börjar blomma tidigare än de flesta gräs, i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid. Ståndarknapparna besöks av flugor med ljus buk, som verkar äta pollen, och kanske bidrar till pollineringen. Detta har setts även på skogssvingel och storgröe. Arten sprider fröna i ljungens tid. På senhösten är hässlebrodd det grönaste skogsgräset näst efter skogssvingel, men bara mindre delar av de basala bladen övervintrar gröna. Redan i blåsippans tid utvecklas nya blad, som när de är bara 5–10 cm långa aktivt vänder sig, så att det som är bladets översida vid fästet i strået blir undersida vid bladets mitt. Detta skiljer arten från sötgräs, vars blad ej vänder sig. Plantor på kväverik och mer basisk mark får starkare kumarindoftande blad än de plantor som har vuxit på mager mark. När hässlebrodd växer starkt ljusexponerad blir blad och vippor antocyanfärgade, brunviolettaktiga, på de uppåt vända ytorna. När bladen vissnar händer det att de spiralvrider sig flera varv, kanske en egenskap som hänger samman med deras vändning i färskt skick.