färgkulla

1804 Anthemis tinctoria L.

This Eurasiatic species has probably a southern and southeastern origin. It has spread as a weed northwards in Europe, where it is now common, and to N. America.

Färgkulla växer numera endast tillfälligt på torra, vegetationsfattiga och starkt kulturpåverkade ståndorter som vägkanter, grustag, utfyllnadsmark och avfallstippar. Den fleråriga arten odlas som prydnadsväxt och flertalet av de nutida förekomsterna är säkert förvildade från trädgårdar. Enstaka fynd kan ha sitt ursprung i nutida gräsfröblandningar eller i tidigare åker- och vallogräsförekomster via en fröreserv.

Färgkulla är hemmahörande i sydöstra Europa och västra Asien. Även om den fanns i odling i Hasslöv redan på 1700-talet (se ovan) har den huvudsakligen inkommit med vallfrö från 1870-talet och framåt (Neuman 1884). Fram till mitten av 1950-talet fanns färgkullan spridd i hela landskapet som åker- och vallogräs samt som järnvägsväxt. Därefter har den minskat kraftigt på grund av effektivare utsädesrensning, kemisk ogräsbekämpning och allt tätare och jämnare grödor.

Åkerogräs, känt i Sverige sedan medeltid, förr sälls. i Närke (Samzelius ms 1758), men täml. allm. i västra och mellersta delen (Hartman 1866). En accelererande utveckling genom vallodlingen under 1700-talet tycks ha bromsats upp genom frörensning och besprutning från 1800-talet. Det förekom allm. i mellansvenska myrodlingar på vallar (Tolf 1903).

Vid Nyttinge i Glanshammar växte den i naturlig vegetation på kalkbergkrönet i mossmatta 1993. Numera är växten spridd i hela landskapet, främst som ogräs i sandjordsträdor, grustag, vägkanter och åkrar.

Färgkulla prydnadsodlas och såddes på 1980-talet in längs landsvägen mellan Ekeby och Hidingsta i Gällersta, sedd där 1992.

Ny bofast art.

Hård 1935.

Allmän på Ängsö; tämligen allmän på Ö. Mälarslätten och i NÖ. Skogslåglandet; spridd-tämligen sällsynt i övriga Sydösteuropeisk-västasiatisk växt, vars starka fäste längst i SÖ troligen är betingat av där rådande, (tämligen starkt) sydligt kontinentala klimat. N om Mälarslätten kanske i längden bofast endast på vissa, edafiskt särskilt gynnsamma ståndorter, såsom på öppen hyttslagg (och annan varp), på branta banvallar och i d:o åsskärningar. Som torrängsväxt av betydelse endast på Mälarslätten (se nedan). Utbredningstyp: U.

Tycks ha varit vanligare i vissa trakter förr men delvis troligen tillfällig.Tidigt angiven från landskapet (Zetterstedt 1833, Fristedt 1857, Fries 1857), "tydligen under senare år blivit allt allmännare" enligt Arnell (1925). Almquist (1957) betecknade arten som mer eller mindre vanlig järnvägsväxt i Ångermanland. Odlades förr som färgväxt men "ses nu sällan i Edsele" (Bergvall i brev). Visar numer knappast någon spridningstendens och är ojämnt utbredd, i vissa delar av Ådalen dock karaktärsväxt i vägslänter och nipbranter. - 107 (39).

Först uppgiven av Dusén (1880).

Färgkulla anses ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. Den har funnits i Sverige sedan 1600-talet, odlats som färgväxt men även inkommit senare med vallfrö. På Öland var arten sällsynt under 1800-talet och noterades då på få ställen på mellersta och västra delen av ön. I början av 1900-talet spred den sig sedan snabbt med den tilltagande vallodlingen.

Färgkulla växer på torr, öppen och kalkrik mark. Rikard Sterner noterade den främst i åkerkanter, vägrenar och grustag, ställen där den fortfarande är ganska vanlig. Färgkulla växer också på klapperstensvallar vid havet, högar med rödfyr, grusiga kalkstensslänter, gamla stenbrott samt betade torrängar där vegetationen är sliten och nött. Speciellt när omrörningar skett av jordlagret dyker den ofta upp. Intressant är att färgkulla kan växa i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, något som tidigare inte noterats.

Färgkulla är liksom i Sterner (1938) vanlig på västra delen av mellersta Öland. Nära västra landborgen och väg 136 finns än idag flera rika lokaler. Färgkulla har numera erövrat de vägar som löper över Stora Alvaret, från väster till öster; även på norra halvan av ön är den ganska frekvent. På östra Öland är den däremot fortfarande ganska sporadisk. Troligen har den minskat något som åkerogräs men ökat i diverse ruderatmiljöer. Om den på sikt kommer att expandera ut i grusalvaren återstår att se. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Vid några tillfällen är plantor med blekt gulvita strålblommor noterade.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Kulturföljeslagare.
Öppen, torr kulturmark: väg-, åker- och dikesrenar, körvägar, skräp- och jordhögar, gårdar, ruderatmark; även kulturpåverkad hällmark och torrängar. Färgkulla är spridd över större delen av Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är relativt allmän. Frekvensen är troligen konstant sedan 1800-talets slut, då Johansson (1897) angav färgkulla som allmän.

Färgkulla är en kulturföljeslagare, som kommit in relativt sent med säd och vallfrö. Den spred sig under 1800-talets senare del och är nu åter på tillbakagång, förmodligen efter att tillförseln av frö upphört till följd av renare utsäde. Många nutida förekomster är i stället förvildade från odlingar som prydnadsväxt. Man finner arten på solvarma platser på torr till frisk, naken, gärna basrik och grusig jord i torra sluttningar och skärningar, på hällmark, banvallar och vägkanter.

När ett tjockt snötäcke på våren har smält står färgkullans vinterståndare raka och ibland med nästan alla frön kvar. De är då döda, men intill dem finns gröna plantor, grodda föregående år, varav de flesta ska blomma, några kanske efter ytterligare ett år. Färgkullan blommar i linneans och i mjölkens tid. Alla blommor i korgen står i ett plan när solen lyser, men kantblommorna böjer sig bakåt mot stjälken vid regn.