
drakblomma
Dracocephalum ruyschiana
drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

drakblomma är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- drakblomma


Inga nycklar finns för detta taxon.
Atlas of North European vascular plants
1605 Dracocephalum ruyschiana L.
This Eurasiatic species has a rather disjunct distribution in Europe. The closely related D. argunense Fisch. (syn.: D. ruyschiana var. speciosum Ledeb.) in E. Asia is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 380.
Västmanlands Flora
1; förr en lokal i Mälarområdet: Lundby Johannisbergs storäng nära Jotsberga by; upptäckt under slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet av Hall, först publicerad av WAHLENBERG (1824) och WIKSTRÖM (1824), sist sedd 1897 (G. H. J. Dahl, S, 2 ex.). Då Svedberg uppsökte platsen 1902 (och där samlade bl.a. Thalictrum simplex) var växten tydligen utgången.
Utpräglat sydöstlig art, här vid sin svenska nordgräns, långt N om närmsta förekomster i Östergötland och Västergötland. Värmetidsrelikt? Utbredningstyp: S13.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: försvunnen. Nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.
Smålands flora
Vid Germunderyd i Vetlanda Alseda insamlades drakblomman 1849 (anonym i UPS), 1855 (N. J. Scheutz i UPS), 1862 (P. Theorin & C. von Porat i LD Norrk Oge PerBrahe och S) och 1864 (G. Palm i GB). Lokalen publicerades av Goldkuhl & Westerlund (1851), ´Germansryds egor sparsamt´; den hade visats för dem av skollärare C. A. Hultman. Enligt Wetterling (ms 1868) fanns den mycket sparsamt; han kan ha sett den 1867 eller något år tidigare. – Arten söktes förgäves här 1907 av Lindvall (Sterner ms 1) och under 1970- och 80-talen (RC, ThK).
Från Sävsjö Vrigstad rapporterades drakblomman först av en studerande C. J. Ulfsparre (Hartman 1849). Ett ganska stort antal belägg finns, från 1860 (W. A. G. Wetter i UPS, från Biskopsbo) till 1905 (W. A. G. Wetter i LD) och sedan 1920 (L. M. Neuman i LD, Köpstad, vid den branta sluttningen mot ån; i slåttermark, ´ det mesta afhöstadt [avslaget]´ vid besöket 7 juli). Wetter (ms 1894) beskrev artens förekomst i socknen på följande sätt: ´Öppna ängsbackar, sandåsar och moar i närheten af ån sälls. – Biskopsbo, Köpstad Östreg. och Lassag, Köpstad Östreg. på backsluttningen i den stora åkern ofvanom åbron, Lassag. på moen och på sluttningen mot ån, Biskopsbo på en kulle vid ån midt emot Köpstad samt i östra ängen´. – På en av dessa lokaler (6E2e) återupptäckte Thomas Appelqvist arten 1989. Den växer i öppen, örtrik, ogödslad, betad torräng; endast ett ex sågs. 1994 betesfredades förekomsten med en mindre inhägnad; 1996 hade ett ex tillkommit (EP), som 2002 hade blivit väl så stort som det först upptäckta (EP MgE ThK). År 2005 var det återigen bara en planta. – Frösättningen är dålig (Lindgren 1994).
Drakblommans utbredning sträcker sig från Centralasien till Mellaneuropa med utposter i Sverige och södra Norge. I vårt land växer den oftast i örtrik, ogödslad torräng på lätt jord, gärna på backkrön eller i sydvända sluttningar; lokalerna hyser i regel ett rikt inslag av andra östliga, kalkgynnade arter. Denna typ av ståndort är hävdbetingad, men arten förekommer i landet även på föga kulturpåverkade ståndorter, nämligen i torräng på hällmark (Öland, Gotland) och i bergbranter (Östergötland). – Enligt Sterner (1922) växer arten i sitt huvudsakliga utbredningsområde i skogsstäpp.
Drakblomman är känslig för bete men gynnas av sen slåtter. Enligt Scheutz (1864) växte arten i Småland på ´ängar´, vilket torde ha inneburit slåttermark. Detta stämmer också med första delen av Wetters beskrivning av ståndorten (se ovan). Artens tillbakagång i landskapet beror utan tvivel mest på att ängsmark odlats upp, överförts till betesmark eller vuxit igen. Belysande är en notering av A. Lindegrén på ett herbarieark i S: ´År 1890 var denna växt talrik vid Köpstads ängar i Wrigstads sn och togs då av mig. Utrotad genom kultur troligen 15 år derefter´.
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från 4 rutor (6 lokaler). Mycket sällsynt. – Troligen en gammal kulturföljeslagare (annars ursprunglig).
Drakblomma betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Ölands flora
Drakblomma har en världsutbredning som omfattar centrala och östra Europa, vidare till västra och centrala Sibirien. I Norden har drakblomma nordvästliga utpostlokaler i Sverige och sydöstra Norge. Drakblomma anses vara ursprunglig i delar av Sverige med första fyndet i Västergötland i mitten av 1700-talet. Flest aktuella lokaler finns i Västergötland; för övrigt enstaka i Småland, Östergötland och på Gotland. Drakblomma växer på ljusöppen, torr och kalkrik mark som hävdas med sen slåtter eller extensivt bete. Några lokaler i klippbranter hålls naturligt öppna genom erosion. Växtmiljöerna beskrivs som stäppartade torrängar, hällmark och klippor.
På Öland är drakblomma funnen på två närbelägna lokaler i en örtrik inägomark med sent påsläpp av betesdjur, troligen har där tidigare bedrivits slåtter. Det är oklart hur länge drakblomma har funnits på Öland, området vid Gösslunda har besökts av många äldre botanister men trots det hittades växten först 1942. Kan den ha inkommit genom hö som importerats under början av 1900-talet? Drakblomma odlas ibland i trädgårdar men denna förklaring till de öländska fynden känns avlägsen. Övrig flora på lokalen vid Gösslunda påminner mycket om den på de västgötska "stipa-kullarna" med arter som blodnäva Geranium sanguineum (rika förekomster), backklöver Trifolium montanum, färgmåra Asperula tinctoria, praktbrunört Prunella grandiflora, klasefibbla Crepis praemorsa, slåtterfibbla Hypochaeris maculata och fältvädd Scabiosa columbaria. I närheten växer exklusiva arter som stor sandlilja Anthericum liliago, storviol Viola elatior och hartmansstarr Carex hartmaniorum, den sistnämnda på Öland ofta i gamla slåtterängar. Så kanske har drakblomma ändå funnits här sedan lång tid men undgått upptäckt? När den inte blommar är den svårupptäckt och är då lätt att förväxla med vitmåra Galium boreale.
Efter att det första fyndet gjorts 1942 sågs drakblomma under senare delen av1940-talet på lokalen vid flera tillfällen. Den återfanns 1967 efter en längre tids frånvaro av Sigge Samuelsson. Ytterligare ett bestånd ca 500 m längre söderut hittades 1975 av Lissbeth Bringer. Därefter noterades drakblomma på lokalen med ojämna intervaller. År 1994 rapporterades två plantor med sammanlagt 27 stänglar från två varandra närbelägna växtplatser. Tyvärr rasade stängslet vilket gjorde att betesdjuren kom in i fållen alldeles för tidigt på säsongen. Senaste (sista?) gången som drakblomma noterades var 2000 då Bengt Hellman såg en planta. Drakblomma är eftersökt på lokalen nästan årligen utan att något senare fynd gjorts.
Inkommen, förr bofast, numera försvunnen?
Gotlands flora
Ursprunglig? Bofast.
Alvarmark med låga enbuskar och glesa tallar. 1993 räknades 449 stjälkar, därav 167 blommande, fördelade på sju skilda smågrupper, bäst för de grupper som växte inne i enbuskar, i halvskugga (Högström 1993). Växtplatsen förefaller växa igen långsamt; år 2006 räknades blott 32 blommande stjälkar (JP), 2008 fanns 8 plantor (EBJ) och 2014 fanns 11 plantor (DN & EBJ i ARK).
Kanske är drakblomma på Gotland en trädgårdsflykting – arten finns i odling i en del trädgårdar. Det är emellertid inte omöjligt att drakblomma är ursprunglig men under lång tid har undgått upptäckt. Det finns också två belägg från Gammelgarn 1911 (H. Svensson i UPS, J.W. Aurén i S). Aurén odlade ett stort antal arter i skolans trädgård (några av dem har hållit sig kvar i trakten till våra dagar, dock inte drakblomma); på hans belägg står ”skolan, förvildad”.
Drakblomma är fridlyst.