desmeknopp

Gammal bofast art.

Miljö okänd. - 1 (1).

1737 Adoxa moschatellina L.

This widespread, boreal-montane species occurs through most of Europe, parts of N. and C. Asia and N. America. It has an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 112 and map 104).

Desmeknopp är ursprunglig. Den växer i små grupper eller mindre bestånd på mullrik mark i lundar och ädellövskogar, särskilt i ekbestånd med hassel Corylus avellana. Arten är konkurrenssvag och man finner den därför ofta på fläckar med gles växtlighet, t ex vid basen av större träd. Den är vanligast i områden med finjordar, främst lera.

Sälls.–täml. allm på Närkeslätten, f.ö. sälls. och saknas i ett 10-tal socknar. Blomberg (1865a) ansåg att den var vanlig vid norra Hjälmarstranden. I Viby känner vi ett 20-tal lokaler (Nilsson).

Desmeknopp växer i mullrika lövlundar eller ekhagar i täta bestånd under bl.a. ek, och i barrmatta under gran, vid sank vägkant, odlingsröse, stenig hage, bäckravin, gårdshäck, bergsskrevor, fuktig blandskog m.m.

Massförekomster sågs under hägg vid den strandnära Bokärrlunden i Götlunda över 100-tals m² 1975 och vid Ramsnäset i Mellösa 1999.

Sannolikt ganska förbisedd.

Tämligen allmän kring och inom Västeråsfjärden och i Kungs-Barkarö/Kung Karls lundområde; för övrigt spridd i Mälarområdet, V-ut till Arboga. Några, kanske reliktiska förekomster i Skogslåglandet på edafiskt och temperaturklimatiskt gynnsamma ståndorter; troligen en d:o i kalkområden i V. Bergslagen Tämligen starkt sydlig art (i Sverige med förekomstgrupper upp till mellersta Norrland). Mälarområdet utgör N-gräns för sammanhängande utbredning Utbredningstyp: S10.

Desmeknopp växer halvskuggigt på mullrik, frisk mark med för övrigt glest växttäcke. De vanligaste växtmiljöerna är ädellövskogar, hässlen, mindre lundar och ofta ses den utmed skogsstigar eller i gamla fägator. När röjningar sker för att skogsbete ska återupptas kan desmeknopp, åtminstone kortsiktigt, gynnas. På några lokaler har den valt att växa vid basen av större hasselbuskar, på trädsocklar i alsumpskogar eller i multnande stubbar av döda lundalmar. En udda miljö noterades vid Karum, Högsrum sn, där desmeknopp hittades på mossklädda husruiner inne i en ädellövskog. Vid Vickleby kyrka växer den öppet i en gles gräsmatta intill en stenmur. Sällsynt har den påträffats i barrskogar och torrängar med enbuskar, i det sistnämnda fallet växer den inuti buskagen.

Utbredningen är koncentrerad till områden där lämpliga växtmiljöer finns, främst ädellövskogar. Speciellt frekvent är arten i delar av västra kustskogen. Liksom förr saknas desmeknopp längst i söder, Ventlinge och Ås sn, samt på sydöstra Öland söder om Stenåsa. Desmeknopp har lyckats hålla sig kvar i små lundrester omgivna av hårt brukad åkermark. Några nyfynd har gjorts men arten är knepig att inventera då den endast är synlig under en kort period av växtsäsongen. Dessutom gör den gröngula färgen att den lätt smälter ihop med bladmattor av sippor och andra lundens innevånare. Sammantaget förefaller desmeknopp relativt stabil på Öland.

Den huvudlika blomsamlingen har i toppen en 4-talig blomma, dessutom sitter fyra 5-taliga sidoblommor korsvis motsatta. De bildar nektar som lockar besökande insekter, främst olika flugor. Fruktsättningen är ofta dålig och desmeknopp sprider sig huvudsakligen vegetativt. Äldre bestånd kan täcka flera kvadratmeter.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog, lövbranter, ängen, ofta vid trädbaser eller på murar av järnåldershusgrunder och stensträngar. Någon gång på kyrkogårdar och vägkanter mot trädgårdar. Desmeknopp är mycket skuggtålig men p.g.a. sin litenhet känslig för igenväxning. Den förekommer rikligast i Grötlingbo. Under våra inventeringar är den funnen i följande socknar: Öja, Fide, Grötlingbo, Havdhem, Hablingbo, Levide, Stånga, Burs, Etelhem, Garde, Alskog, Sproge, Eksta och Fröjel. Arten uppgavs av Johansson (1897) som ”På s. delen sälls.”. Samma förhållanden gäller också i dag.

Desmeknopp växer i halvskugga eller skugga på frisk till fuktig mulljord, oftast med skalinslag framför allt i ädellövskog, men arten förekommer också i mera triviala lövskogar och blandskog samt i hagmarker. Den växer ofta intill grova trädstammar eller block och ibland på klippavsatser med lövförna. Nästan alltid förekommer desmeknopp tillsammans med hassel, vitsippa, blåsippa och svalört.

Desmeknoppen har bara hittats i parker och grönområden i Gävle. Det är svårt att veta om den är ursprunglig eller en gammal park-inkomling. Redan 1848 angavs den förekomma flerstädes kring staden. I den senare upplagan av Gävletraktens växter ges exempel på lokaler. Arten har i stora drag samma utbredning idag som under mitten av 1800-talet men verkar nu minska genom igenväxning.
Typiska följeväxter är maskrosor, kirskål, hundkäx, harsyra, alm och vitsippa. Ofta finns andra vårblommande lundväxter i närheten, t.ex. vårlökar, svalört och rysk blåstjärna. I likhet med dessa försvinner växten spårlöst på sommaren. Blomningen sker i vitsippstid samtidigt med dvärgvårlök och harsyra. Inga observationer har gjorts efter mitten av juni.

Desmeknopp beskrivs som myrspridd. På lokalen i Fors, mellan Hornån och Bergsjövägen utanför Hudiksvall, som kan överensstämma med en av de lokaler som uppgavs redan 1898, upprätthålls och sprids populationen även vegetativt med 1–2 dm långa utlöpare. Varje utlöpare bildar i sin ända en 10 × 4 mm stor, strutformig, vit övervintringskropp med några glesa låga fjäll på ytan. Vid blomningstiden utgår från strutens breda ända, som är dess framända, antingen ett blad eller en blomstjälk tillsammans med ett eller två blad. Dessutom har den i samma ända en, två eller tre millimetergrova vita utlöpare med enstaka fjäll och smal spets och ett litet rödaktigt hoprullat bladanlag. Från övervintringskroppens undersida utgår en knippa tunna rötter. Den bakre, smala, ändan av övervintringskroppen är antingen tvärt avbruten eller har bruna rester av fjolårets utlöpare.
Blomningen inträffar i vitsippans tid, samtidigt även med harsyra. Blomknopparna är gröna. När kronbladen slår ut blir de småningom blekt gulgröna. Med näsan intill blomman kan man känna en svag doft som något liknar den mycket starkare doften från jättebalsaminens blommor. De överblommade blommorna slår ihop kronbladen till hälften. Gröna blad kan undantagsvis ses i ljungens tid, men vanligen är de borta betydligt tidigare.