åkerklätt

Åkerklätt har troligen sitt ursprung i östra Medelhavsområdet men har fått en världsvid utbredning som åkerogräs. Den växer framför allt i höstsäd, oftast i rågåkrar men också tillsammans med vete och korn. Den är något kalkgynnad och föredrar relativt näringsrik jord, gärna lerhaltig. Åkerklätten var vanlig ännu ett stycke in på 1900-talet men har sedan snabbt minskat. Redan på 1920-talet märktes en viss minskning (Hård 1924), men i Småland kom den stora nedgången inte förrän vid seklets mitt: ännu under 1940-talet noterades åkerklätten på ett 40-tal lokaler i landskapet, men under de följande decennierna endast från 8, 6 respektive 2. Under inventeringsperioden fanns växten bara kvar som åkerogräs i fyra rutor, delvis med aktivt stöd av markägarna. Nu i slutet av 2000-talet ser man åkerklätten bara som tillfällig på skräpmark.
Åkerklätten är utsädesburen: fröna stannar till stor del kvar i kapslarna och tröskas ut tillsammans med säden för att sedan sås ut med utsädet. Eftersom arten saknar frövila kan någon fröbank inte byggas upp i marken. Den viktigaste anledningen till åkerklättens försvinnande är att gårdarnas eget, ogräsbemängda utsäde byttes ut mot ´köpesäd´, som med tiden blev allt bättre rensad. Men dessutom är åkerklätten känslig för ogräsbekämpningsmedel, och den klarar dåligt konkurrensen i dagens täta grödor (Svensson & Wigren 1982, 1983).
Funnen i 19 rutor; tidigare uppgifter från 183 rutor. Åkerklätt är känd från alla delar av Småland men var enligt Scheutz (1864) sällsynt i väster, vilket också antyds av kartan. – Gammal kulturföljeslagare.
Växten betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).