
klätt
Agrostemma githago
klätt är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

klätt är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- klätt









Inga nycklar finns för detta taxon.
Floran i Skåne.
Se åkerklätt Agrostemma githago subsp. githago och grekisk klätt Agrostemma githago subsp. thessalum.
Atlas of North European vascular plants
779 Agrostemma githago L.
This anthropochorous, widespread species is indigenous in Eurasia. However, it is increasingly rare as a weed in fields. Its range in Sweden is, in fact, now reduced to Scania and the islands of Öland and Gotland. It has been introduced into N. America and many other parts of the world. With its present distribution it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 276 and map 268). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 136.
Hallands Flora
Klätt härstammar troligen från östra Medelhavsområdet och bör ha kommit till Sverige vid sädesodlingens början för ca 4500 år sedan (Svensson & Wigren 1983 b).
Fram till 1930-talet var den vackert rödblommiga, ettåriga växten ett vanligt inslag i framför allt råg- och vete-, men ibland också i kornåkrar. Därefter minskade den snabbt, främst på grund av förbättrade metoder för utsädesrensning. Ännu under 1950-talet kunde man emellertid då och då finna klätt i en och annan sädesåker, men därefter har den inte tillhört landskapets spontana flora. Numera kan man enbart se klätt i någon enstaka trädgård eller ” hembygdsåker” där den odlas av nostalgiska eller kulturhistoriska skäl.
I vissa landskap finns s k odlingsreservat, där gamla ogräsarter får växa tillsammans med nyttogrödor, oftast säd. Även i jordbrukslandskapet Halland borde det finnas plats för ett reservat med klätt och andra kulturhistoriskt intressanta åkerogräs.
Blekinges Flora
Gammal bofast art, utgången som bofast. Senaste uppgifter som åkerogräs 1940 vid kyrkan i Sturkö och Stenshaga i Nättraby (Holmgren ms 1921–44).
Klätt är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).
Närkes flora
Åkerogräs, känt i Sverige sedan järnålder (Hjelmqvist 1955, 1956), i Närke ”ännu för en mansålder sedan ymnig, nu försvinnande” (Schiöler 1947). Den var ”täml. allm. särdeles i mellersta Nerike” (Hartman 1866) och betraktades som ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). I Örebro län var 1918–1919 omkr. 1 av 10 höstrågutsäden och 1 av 18 höstveteutsäden starkt förorenade av växten (ÖLHK 1920), som också förekom spars. i de omfattande myrodlingarna (Tolf 1903).
Efter 1950-talet har växten praktiskt taget försvunnit genom effektiv frörensning och ogräsbekämpning av åkrar eftersom artens livscykel saknar fröbank (Svensson & Wigren 1983). Den sista sockeninventeringen innan försvinnandet gjordes i Svennevad där Kjellmert (1947) under 1940-talet fann den i 9 åkrar.
Kända växtplatser är klöver-, havre-, vete- och rågåkrar samt en lagårdsbacke. Numera odlas åkerklätten i kulturhistoriskt syfte.
Ångermanlands flora
Ej sedd i landskapet sedan 1955 (jfr Nilsson & Gustafsson 1977). - 34 (17).
Flora över Dal
Av Larsson (1859, 1868) uppgiven som allmän.
Västmanlands Flora
Allmän-tämligen allmän i hela området. fram till 1900-talets första decennier, därefter hastigt minskande, nu utdöd. Utbredningstyp: fdU.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Dusén (1880) med FLB som sagesman: Hede kyrkby (17D 4g).
Ölands flora
Klätt är ursprunglig i östra Medelhavsområdet och kom till vårt land troligen runt 2 500 f Kr. De första fynden av klättfrön härstammar från järnåldern, 400–1050 e.Kr.
Klätt var förr främst ett åkerogräs, ofta i åkrar med höstråg.
I dagsläget finns klätt kvar på Öland i några allmogeåkrar vid Karum, Högsrum sn, där den växer tillsammans med bl.a. råglosta Bromus secalinus. Utsädet i Karum kommer ursprungligen från Gotland. Klätt är även tillfälligt funnen i åkrar som odlats med råg för halmslöjd, spridd från närbelägen odling i trädgårdar, insådd på jordvallar och utkommen på jordhögar.
Klätt är mycket sällsynt på dagens Öland och endast årsviss i Karum, Högsrum sn, medan övriga förekomster är tillfälliga. De aktuella fynden från Gärdslösa sn härstammar från odling med utsäde från allmogeåkrar i Karum, detta för att säkerställa tillräcklig tillgång på frön av klätt och råglosta (Björn Folkesson muntlig uppgift). Ända fram på 1980-talet växte klätt spontant i åkrar i Gårdby, Sandby och Stenåsa sn. Sista gången klätt noterades på en "naturlig" lokal var 1992 då den växte i åkrar vid Gråborg, Algutsrum sn. Klätt är lättodlad och frön med öländsk proveniens finns i odling i några trädgårdar. Klätt ingår ibland i fröblandningar som sås ut i trädgårdar eller vägkanter men ursprunget av dessa frön är oklart. Framtiden ser dyster ut för klätt som för sin överlevnad är helt beroende av fortsatt odling med utsäde där klättfrön ingår. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Såvitt känt finns endast åkerklätt subsp. githago på Öland. Klätt är helt odlingsberoende eftersom den saknar frövila. De mogna fröna hålls till största delen kvar i kapseln och tröskas fram tillsammans med säden. Frön som lagras torrt tillsammans med utsädet bevarar sin grobarhet under några år. Om fröna i stället hamnar i jorden förlorar de grobarheten redan efter något år. Effektivare rensning av utsädet gjorde att klättens frön lätt sorterades bort. Arten är känslig för ogräsbekämpning; i täta sädesbestånd blir vitaliteten och reproduktionen hos klättplantorna kraftigt försämrad. Det är främst i åkrar med höstsådd råg som klätt kan hävda sig. Råg odlas på magra jordar vilket ger glesare säd, något som gynnar klätt. I vårsäd hinner klättens frö sällan mogna innan åkern skördas (Svensson & Wigren 1983 a).
Klätt kan förväxlas med bl.a. sommarklätt A. gracile. Den senare har foder som är glest och kort hårigt, foderflikarna är sylformade med tydlig mittnerv och kortare än kronbladen. Även nejlikglim Eudianthe coeli-rosa påminner om klätt men nejlikglim är helt kal och har foderflikar som är kortare än 15 mm.
Gammal kulturföljeslagare och tillfälligt utkommen, bofast.
Gotlands flora
Gammal kulturföljeslagare.
Kulturföljeslagare som ogräs i åkrar, företrädesvis i höstsäd, spridd genom utsädet. Ibland kvar genom fröspill från en förekomst året innan, då även i vårsäd eller i en inte alltför välskött trädesåker eller gles vall. Dess förekomst som åkerogräs är beroende av att mindre välrensat utsäde fortfarande cirkulerar. I varje fall på Fårö var det länge så (Petersson 1995).
Under 1800-talet förekom klätt ”allestädes” på Gotland (Wahlenberg 1806, Johansson 1897). Under första hälften av 1900-talet var den i snabbt avtagande, främst troligen på grund av effektivare frörensning – detaljerna i förloppet är vad Gotland beträffar tyvärr inte kända, men ännu på 1950-talet var klätt vanlig i höstsäd i Lau och försvann sedan på ganska kort tid (BaP i brev). Efterforskningarna under Projekt Linné gav en utbredningskarta för perioden omkring 1970 till 1976 med förekomster i Hamra, Eksta, Tofta, Gammelgarn, Bunge och Fårö (Nilsson & Gustafsson 1977b). För perioden 1977–82 redovisade Svensson & Wigren (1983) 49 lokaler, vilka representerade 25 gårdar från När, Eksta, Fröjel, Stenkumla, Östergarn, Stenkyrka och framför allt Fårö, som stod för 17 av förekomsterna. Antalet observerade förekomster under ett år varierade från 10 till 23, och merparten, i genomsnitt ca 65 %, fanns i rågåkrar. I andra hand – och inte lika rikligt som i rågåkrar – påträffades klätt i veteåkrar. Klätt påträffades också i träda eller i vall, men då bara enstaka.
Sedan 1978 har klätt – med gotländskt ursprung – odlats i ”allmogeåkrar”, där den förekommit i stor rikedom (Jacobson 1981). Frön har också senare avsiktligt spritts ut i vägkanter och åkerkanter.
Under 1990-talet återkom klätt regelbundet bara i Vamlingbo, vid Häftings i Hangvar samt kring Butleks och Dämba på Fårö (senare odlad där). Fynden i Hangvar låg vid en gård där den tidvis odlats i ”allmogeåkrar”. Under 2000-talet återkom klätt i Vamlingbo (2009) och visade sig tillfälligt i Tofta (2000) och Visby (2002 och 2009). Troligen är arten nu försvunnen som ”spontant” åkerogräs, eftersom den är beroende av frötillförsel genom utsädet; däremot kan den även fortsättningsvis dyka upp som en tillfällig rymling från trädgårdar eller ”allmogeåkrar”.
Växtplatser där klätt såtts ut eller kan härröra från tidigare odling har uteslutits i listan över fynd.
Såvitt känt förekommer endast åkerklätt ssp. githago på Gotland.
Bohusläns Flora
Klätt är ett gammalt åkerogräs, förr bofast, numera praktiskt taget försvunnet. Den stora förändringen tycks ha skett på 1950–60-talen. I första upplagan av Fries flora skrivs: ”utbredd genom hela länet, talrikast i Göteborgstrakten” (Fries 1945), medan det senare påpekas att arten är ”till synes utgången i de flesta snr” (Fries 1971).
De få fynd som gjorts under inventeringen är alla spridda från odling.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Klätten är ettårig, vanligen höstgroende och växte förr i höstsäd, särskilt på lätta jordar. Numera är den försvunnen som spontant åker ogräs i Sörmland. De enstaka fynd som rapporterats under inventeringen härstammar vanligen från prydnadsväxtfrö. På sena re tid har klättfrö också ingått i utsäde till ”allmogeåkrar” med gammaldags ogräs som ibland anläggs intill hembygdsgårdar och liknande och även i så kallade ”ängsblandningar” som just nu är populära i kommunala gräsmatteanläggningar. Klätten fanns under 1800-talet ”i rågåkrar allestädes på lands-byggden” (Wikström 1840). Så var det ännu i början av 1900-talet t.ex. i Helgesta socken (Qvarfort 1926). På 1930-talet hade klätten börjat avta, men var ännu spridd på många håll. 1934 noterades den ännu på 15 lokaler i Västerljung och Trosa-Vagnhärad, och likaså flerstädes i Mörkö (Almquist & Asplund 1937). De sista noteringarna i landskapet gjordes i de flesta trakter under 1930-talet. Det slut liga försvinnandet är dåligt belagt i landskapet efter som 1940–50-talen motsvaras av en nedgång i den floristiska dokumentationen. I Eskilstunatrakten följdes det dock av E. Almquist som såg klätt på flera lokaler i åkrar fram till 1945 varefter den helt tycks ha försvunnit (Almquist ms). I avlägsna trakter har klätten levt kvar ännu in på 1950-talet. Det senaste fyndet gjordes vid Lövhagen på Muskö 1958 (R. Wahlström h). Klättfröna spreds med utsädet vid rågsådden på eftersommaren. Det dramatiska försvinnandet mot svarar en snabb övergång till effektiva sädesrensningsmaskiner under 1930-talet. Eftersom klättfröna hos oss har kort grobarhet och därför inte bildar någon fröbank i jorden, försvann arten så snart den inte längre tillfördes med utsäde (Svensson & Wigren 1983). Åkerfynd efter 1930-talet berodde på att konservativa lantbrukare ännu en tid fortsatte att så orensat utsäde.
Europa, Asien. I Sverige förr allmän i sädesåkrar i Götaland och Svealand, sällsyntare i Norrland. Nu är den överallt försvunnen ur åkrarna utom på Öland, Gotland och i Skåne.
Upplands flora
Almq. Spridd (traktvis tämligen allmän), till odlingsgränsen.
De fynd av klätt som rapporterats under inventeringen kommer från gårdsmiljöer, rabatter, nyanlagda grönområden, vägslänter och skräpmarker, dit den spritts från insådd i allmogeåkrar och vägslänter eller från odling som prydnadsväxt. Den har troligen även ingått i vissa gräsfröblandningar. Tidigare var den ett åkerogräs, främst i höstråg.
Från att i vissa trakter ha varit tämligen allmän i början av 1900-talet har klätt nu helt försvunnit som spontant vildväxande. Den starka minskningen började på 1930-talet och anses bero på förbättrad utsädesrensning, ogräsbekämpning och för klättens tillväxt alltför täta sädesbestånd. Klättens frön saknar förmåga till groningsvila, varför den inte kan bygga upp någon fröreserv. Minskningen gick snabbt under de följande decennierna, men ännu på 1960-talet kunde man sällsynt finna den i åkrarna. Svensson & Wigren (1983) återinventerade år 1976 de 109 lokaler där klätt rapporterats, främst i de södra och centrala delarna av Uppland, men återfann den inte på någon av dessa.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Många gamla fynd av klätt finns noterade, ofta från rågåker. Majoriteten av noteringarna är från åren 1898–1911, vilket kan tolkas som att detta är den period då arten snabbt blev sällsynt.