Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-07-22
Taxasida
vitblära
Silene latifolia subsp. alba
(Mill.) Greuter & Burdet
vitblära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt
vitblära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- vitblära
Taxonomi
Klass
Ordning
Familj
Släkte
Underart
Namn
Vetenskapligt namn
Silene latifolia subsp. alba
Vetenskapligt namn, fullständig form
Silene latifolia subsp. alba (Mill.) Greuter
Svenskt namn
vitblära
icelandic
Aftanstjarna
norwegianBokmal
hvit jonsokblom
norwegianNynorsk
kvit jonsokblom
Finskt namn
valkoailakki
finlandSwedish
åkerlyst, vitblära
Danskt namn
Aften-pragtstjerne
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2022-07-04
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Vitblära är i Närke möjligen ett vallogräs. Den var allm. på ängsbackar kring Örebro (Gellerstedt 1831) och täml. allm. i mellersta och västra Närke (Hartman 1866) men mkt sälls. på Tylöskogen (Segerström 1932). Frekvensen är ännu mycket skiftande. Åssand, sandjordsåkrar och sandstränder är vanliga växtplatser liksom banvallar, vägkanter, parker och tippar m.m.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
793 Silene alba (Mill.) E. Krause
Syn.: Lychnis alba Mill., Melandrium album (Mill.) Garcke
This partly anthropochorous species is indigenous and widely distributed in Eurasia. The subsp. divaricata (Reich.) Walt. in the Mediterranean region is not included here. The species has been introduced into mast of N. Europe, lceland, Greenland, N. America, Tasmania and New Zealand. With its present distribution Silene alba is an amphi-atlantic plant with circumpolar tendency.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Åtskilliga äldre herbariebelägg är svårbedömda beträffande ev hybridinslag av S. dioica. - 72 (32).
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Melandrium album
Vitblära växer öppet på torr eller frisk mark, gärna på grus. Den är vanligast på gårdsplaner, vägkanter och skräpmark men ses också ofta på gräsvallar och igenlagda åkrar samt på järnvägsområden. Den är vanligen fåtalig.
Vitbläran brukar anses som en gammal medborgare i den svenska floran, men åtminstone i Småland är den av allt att döma relativt nyinkommen. Troligen började artens spridning hos oss under sent 1700-tal. Linné (1745b) nämnde inte arten från besöket i Kalmar Kalmar 1741, men på 1810-talet var den allmän på stadens vallar (Forsander ms 1820). På 1860-talet hade den hunnit bli ganska spridd (Scheutz 1864), men ännu i början av 1900-talet var den okänd i avsides belägna trakter som Tingsryd Älmeboda och Emmaboda Långasjö (Karlsson & Nosslin 1993, Elgqvist ms 1912). – De biotoper som anges för de tidigaste uppgifterna är gärden, åkrar och ängar, vilket antyder att arten huvudsakligen spreds med frövaror, troligen mest till vallodling. Sådan import kan ha fortgått till in på 1900-talet, men numera verkar arten huvudsakligen spridas på andra sätt.
Funnen i 754 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska vanlig och jämnt spridd utom i östra fattigområdet, där arten är ganska sällsynt. – Ny kulturföljeslagare; bofast om än ofta obeständig på enskilda lokaler.
Vitblära växer öppet på torr eller frisk mark, gärna på grus. Den är vanligast på gårdsplaner, vägkanter och skräpmark men ses också ofta på gräsvallar och igenlagda åkrar samt på järnvägsområden. Den är vanligen fåtalig.
Vitbläran brukar anses som en gammal medborgare i den svenska floran, men åtminstone i Småland är den av allt att döma relativt nyinkommen. Troligen började artens spridning hos oss under sent 1700-tal. Linné (1745b) nämnde inte arten från besöket i Kalmar Kalmar 1741, men på 1810-talet var den allmän på stadens vallar (Forsander ms 1820). På 1860-talet hade den hunnit bli ganska spridd (Scheutz 1864), men ännu i början av 1900-talet var den okänd i avsides belägna trakter som Tingsryd Älmeboda och Emmaboda Långasjö (Karlsson & Nosslin 1993, Elgqvist ms 1912). – De biotoper som anges för de tidigaste uppgifterna är gärden, åkrar och ängar, vilket antyder att arten huvudsakligen spreds med frövaror, troligen mest till vallodling. Sådan import kan ha fortgått till in på 1900-talet, men numera verkar arten huvudsakligen spridas på andra sätt.
Funnen i 754 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska vanlig och jämnt spridd utom i östra fattigområdet, där arten är ganska sällsynt. – Ny kulturföljeslagare; bofast om än ofta obeständig på enskilda lokaler.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Kulturföljeslagare.
Öppen kulturmiljö: åkerkanter, gärna på uppodlade myrar, även gamla vallar, vägrenar, dikeskanter och gårdsmiljöer, ibland som ogräs i rabatter, på jordupplag på hällmark eller i grustag. Vitblära växer oftast i sand- eller torvjord men kan också påträffas på tyngre jordar. Arten är konkurrensstark och hävdar sig väl i vildvuxna åker- och vägkanter.
Vitblära är kanske en invandrare från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal; om den hade funnits något så när allmänt tidigare i gårdsmiljöer skulle den troligen ha observerats redan då, och förekomsterna i åkrar, uppodlade myrar osv. blev troligen möjliga först under 1800-talet. Vitblära kan dock ha funnits på Gotland under betydligt längre tid utan att ha blivit observerad av den tidens botanister.
Johansson (1897) betecknade den som allmän. Detsamma gäller i dag.