vitblära

Se: vitblära Silene latifolia subsp. alba

Se vitblära Silene latifolia subsp. alba

Vitblära är en gammal, huvudsakligen kulturberoende växt. Den är fåårig, konkurrenssvag och växer främst i mer eller mindre instabila miljöer med inte helt slutet växttäcke - åker- och vägkanter, järnvägsområden, jordhögar, soptippar och industritomter. En tillfällig förekomst är känd från sanddyner.

Gammal bofast art.

Spridd (-tämligen sällsynt) i Västra Bergslagen och på Mälarslätten; några förekomster i Skogs). Av allt att döma klimathärdig och delvis tämligen beständig i hela området. Den splittrade utbredningen tycks helt och hållet bero på spridningsslump och tyda på ofullbordad utbredning Utbredningstyp: pU.

Larsson 1851.

Först uppgiven av Dusén (1880) från Sveg och två östligare platser.

Vitblära föredrar lättare jordar som gärna får vara näringspåverkade. I Sterner (1938) anses växten ursprunglig på strandängar och i buskage på småöarna i Kalmarsund där den intressant nog också återfunnits. Vanliga växtmiljöer idag är främst av ruderatkaraktär som jordhögar, stentippar, gamla sandtag och trädgårdsutkast. Vitblära växer ofta i människonära miljöer som gårdsplaner och i hamnar men är även vanlig i vägrenar och åkerkanter där den också klarar att växa i dagens fodermajsåkrar; sällsynt är den funnen i betade torrängar.

Vitblära är idag en vanlig växt spridd över stora delar av Öland. Den följer i stort den odlingsbara marken och växer vid de flesta större byar. På Stora Alvaret saknas den utom vid några alvarbyar. Idag är vitblära vanlig även på östra och norra delarna av Öland, tvärt emot vad Rikard Sterner fann. Att den blivit vanligare sedan Sterner (1938) kan tyda på att den, förutom att vara vara ursprunglig på havsstränder även är inkommen i senare tid med exempelvis orent utsäde. Därefter har den spridit sig ut i odlingslandskapet. Eutrofieringen av landskapet bedöms ha gynnat vitblära.

Vitblära spreds med jordbruket norrut genom Europa och öländskt material av vitblära hör till de östliga frö- och pollenmorfologiska geografiska raserna (Prentice personliga observationer 2021).

Gammal, bofast.

Vitblära är en gammal kulturföljeslagare som växer på torr, sandig, gärna skalblandad jord i vägslänter, åkerrenar, på grusplaner, i hamnar och industriområden. Oftast tillfällig men länge kvarstående på vissa lokaler. Arten har minskat sedan föregående inventering, framför allt i inlandet.

På Lundnäs i Arbrå fanns i början av 1900-talet ett stall i en slänt. Det var rivet på 1940–1950-talet då marken betades och där växte lite harklöver. Den sista hästen försvann på 1950-talet. 1984 grävde man ned en kollektorslang för jordvärme. 1985 växte där sandnarv och vitblära, 1986 dessutom harklöver. Alla dessa tre arter saknades annars i byn. Vitblära har till skillnad från rödblära grova långlivade jordstammar. Den blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Basala skott övervintrar gröna.