vildmorot

Vildmorot trivs på torr, glesbevuxen, kulturskapad mark - vägkanter, järnvägsområden, åkerrenar, gamla lertäkter, avfallstippar och utfyllnadsjord. Den är konkurrenssvag och flera uppgifter avser tillfälliga förekomster på jordhögar och utfyllnadsmark. Växten är i stor utsträckning spridd längs järnvägar och större vägar.

Vildmorot är oavsiktligt införd av människan, kanske redan under förhistorisk tid (Hylander 1971). Från vallodlingens början och fram till omkring 1940, då bättre frörensningsmetoder infördes, fanns den som förorening i vallfrö, delvis av utländskt ursprung (Witte 1909, v. Hofsten 1945). Det finns dock inga äldre uppgifter som tyder på att vildmorot skulle ha spelat någon roll som åkerogräs i Halland.

Kalkgynnad läkeväxt vars nutida växtplatser är åker- och vägkanter, grustag, bangårdar, tippar, igenväxande ängsrester etc. Särskilt rika bestånd sågs längs 200 m av vägkanten vid Långsberg i Askersund 1992 (Nilsson) och på tippen vid Hässleberg i Hallsberg, ca 50 ex. 1987–1988 (Nilsson ms). I Glanshammar och Rinkaby växte den i rågåkrar 1955 och 1957 (G. Björklund enl. Nilsson ms).

Vildmorot var ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). Det sågs täml. sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903).

Sannolikt gammal bofast art, men förmodligen även inkommen med vallfrö.

Sedan 1800-talet fram till 1930-talet spridda (ofta tillfällig) fynd i hela landskapet. Nu sällsynt på Mälarslätten och t.o.m. 1960-talet på en kalklokaler i Västra Bergslagen Syns ha förutsättning bli bofast endast i Södra Västmanland. Skälet med säkerhet, att arten är temperaturklimatiskt fordrande. Trolig utbredningstyp: S10.

Vildmorot bedöms som arkeofyt i södra delarna av Sverige dvs. kulturspridd men inkommen före år 1700. I övriga delar av vårt land har vildmorot etablerat sig senare, under 1800-talet, då den infördes med vallfrö. Linné nämner inte vildmorot från Öland under sin resa 1741 men däremot från Gotland. Möjligen förekom vildmorot på Öland först under 1800-talet.

Vildmorot är vanlig längs Ölands större vägar där den växer på torr, grusig och ofta kalkpåverkad mark. Växten kan förekomma i stor mängd i kanten av grusiga åkrar och på trädor. Betade torrängar med glesare växttäcke liksom klapperstenstränderna längs Ölands västra kust erbjuder många lämpliga miljöer. Påfallande ofta växer den även i ruderatmiljöer som jordtippar, gamla stenbrott och grustag. På alvarmark är det främst grusiga avlagringar som erbjuder lämpliga miljöer; där blir plantorna dvärgväxta och blommorna kraftigt rödvioletta till färgen.

Vildmorot är spridd över större delen av Öland och det är tydligt hur växten följer vägnätet. Inom Mittlandet växer den främst längs skogsvägar och i åkerkanter. Vildmorot är vanlig längs den steniga västra kusten, från Borgholm och vidare norrut ända upp till norra udden. På främst södra halvan av Stora Alvaret går den ut i så kallat grusalvar långt från närmaste väg. Lite märkligt är att varken Rikard Sterner eller Åke Lundqvist nämner förekomsterna ute på grusalvar. Kan det röra sig om en sentida etablering?

Ibland har flocken en mindre samling med rödvioletta, sterila blommor centralt. Funktionen hos dessa avvikande blommor är omtvistad men möjligen lockar de till sig pollinatörer. Blomkorgar med mogna frön drar ihop sig, främst i fuktig väderlek. När luften blir torrare öppnar sig korgen något för att fröna ska kunna spridas. Skilda plantor svarar olika kraftfullt på fuktigheten vilket gör att fröna kan spridas under en längre period (Lacey 1980). Torrsommaren 2018 medförde att man 2020 fick uppleva en massblomning av vildmorot på stora delar av Öland, främst på sämre hävdade, alvarlika marker.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Gammal kulturföljelagare.
Karaktärsart på vägrenar; även vanlig på åkerrenar, åkervägar, ibland i åkrar, trädor, ruderatlika torrängar, gårdsmiljöer. Vildmorot trivs under ljusa och torra förhållanden. Arten förekommer även i en växtmiljö av helt annat slag, på hällmark, i synnerhet på grusig, lerig alvarmark, där den kan vara mycket småvuxen och kan påträffas både i betad och i obetad mark.

I dag förekommer vildmorot, liksom 100 år tidigare (Johansson 1897), ”Allest.”, och med närvaro i mer än en tiondel av provrutorna är den en av de vanligare växterna på Gotland.

Vildmorot växer exponerat på torr till frisk, gärna skalhaltig, grusig eller sandig mark, som ofta är blottad eller glest bevuxen. I regel finner man arten på vägkanter, banvallar och grusplaner, mera sällan på torrbackar, i betesmarker och på jordhögar. Sannolikt är vildmoroten från början inkommen med vallfrö. Den ökade under första halvan av 1900-talet men har nu stabiliserat sig eller kanske börjat minska.