vattenblink

Inhemsk vattenväxt, spridd–allm. på Närkeslätten i näringsrika sjöar och vattendrag, dammar, kärr, bäckar, diken, dytag m.m.

Vattenblink är ursprunglig men kulturgynnad. Arten, som är en undervattensväxt med blomställningen ovan vattnet, bildar vanligen täta bestånd på ringa djup i naturligt näringsrika eller gödda, stillastående eller sakta rinnande vatten. Vanliga växtplatser är skyddade vikar och mer eller mindre avsnörda gölar vid sjöar och vattendrag, dammar, märgelhålor, kärrpölar och diken.

Gammal bofast art.

1475 Hottonia palustris L.

This freshwater plant is mainly restricted to Europe. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 343.

Spridd-lokalt tämligen allmän på Mälarslätten; spridd i Skogslåglandet:s eutrofa lågtrakter, främst utmed de stora vattendragen; åtskilliga äldre uppgifter från trakten av Nora stad, gällande lergravar m.m. i Älvestorpstrakten, senast 1918; en d:o från Nora N: Striberg (Högström enligt SAMUELSSON 1925), troligen sedd i någon damm. Nordligast i Karbenning: Olsbenning, "rikligt i dammen" (Lohammar enligt d:o), ej sedd 1974(!), samt i den sänkta Bysjön i Västerfärnebo 1950 (Lohammar manuskript). Sydlig art, vars inträngande i Bergslagen hindras såväl av temperaturklimatet som av vattnens oligotrofa status. Utbredningstyp som apofyt: S3. På potentiellt naturliga ståndorter: ? (mera sydlig; jämför nedan).

Myrin 1832.

Vattenblink växer i grunt, stillastående och något näringsrikt sötvatten i skogskärr och sumpskogar. Den kan även växa i kulturskapade miljöer som i större diken, dammar och vattenhål.

Vattenblink är ovanlig på det sommartid ofta torrlagda Öland. Man kan se de gröna bladrosetterna som täcker botten av ett uttorkat skogskärr men blomning uteblir ofta. Vattenblink har minskat främst längs den västra kusten, från Glömminge sn och söderut till Resmo. De tidigare lokalerna är bebyggda och/eller marken dränerad. Längst upp i norr, Böda sn, har växten klarat sig bättre. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning, främst i de västra socknarna.

Vattenblink har en intressant förökning. Blommorna har stift med varierande längd så kallad heterostyli, något som förekommer även hos arter inom det närstående släktet vivor Primula. Ibland förekommer kleistogama blommor dvs. blommor som aldrig slår ut och där självbefruktning därför sker. Fröna som bildas är tunga och sjunker ner till botten där de gror följande vår. Men när groddplantan ännu är liten flyter den upp till vattenytan med hjälp av luftblåsor som sitter mellan hjärtbladen. Väl uppe på vattenytan breder bladen ut sig och börjar producera näring till växten och så småningom bildas rottrådar. När plantan växt till sig efter sommaren sjunker den åter ner till botten där den rotar sig och övervintrar (Schou m.fl. 2017).

Gammal, bofast.

Landeberg (ms 1811): Dyängen vid Tors i Bro (jfr Johansson 2010). Rosén & Wahlenberg (1821) återgav Landebergs lokal och nämnde även Brissund i Väskinde. Johansson (1897) avfärdade noteringarna med att vattenblink sannolikt blivit angiven för Gotland genom förväxling med slingor Myriophyllum, eftersom den saknades på de uppgivna lokalerna.

Vattenblink växer i mer eller mindre stillastående, näringsrikt vatten. Man finner den i dammar, skyddade strandpartier i sjöar och avsnörda gölar i små eller stora vattendrag. Då växten inte blommar är den svår att upptäcka och kan därför vara förbisedd. Förmodligen är Lindebergs frekvensuppgift ovan överdriven, ty vattenblink har säkert alltid varit ganska sällsynt i Bohuslän. Sedan förra inventeringen har arten dock minskat i Uddevalla stad samt i Göta och Nordre älvar, även om det är där den har sitt starkaste fäste även i dag.

Vattenblink ses oftast flytande, vegetativ, med karakteristiskt flikade blad. Rötter kan då saknas. I rinnande vatten kan den flyta uppfångad mellan sävstrån. När vattenståndet är lågt kan bladen ligga som en matta på mjäla eller gyttja. I grunda vatten ses arten växa rotad i bottnen. Den blommar i linneans tid, men blommor ses tämligen sällan och sällan i större mängd. Den höga blomställningen med många blommor hålls upprätt genom att en tät krans av blad växer ut vid dess bas, i vattenytan, och fungerar som bojar. Blommorna har som regel sex eller sju kronblad, men både färg och form varierar. De kan vara vita eller mot spetsarna rosa och de kan vara hela eller kluvna. Hela skott med utvecklade blad övervintrar gröna, vitala även efter infrysning i isen (Bild i Natur och vegetation, sid. 360).