vårförgätmigej

Vårförgätmigej är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. Den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande arten växer på liknande, och ibland på samma, växtplatser som backförgätmigej M. ramosissima. Vårförgätmigej är dock den vanligaste av de två.

Torrängs- och åkerväxt, spridd–allm. på Närkeslätten och spridd i Skogsbygden, växer på bl.a. hag- och åkerhällar, åssand, bangårdar, i grustag och trädor. Vid Hulta i Hammar sågs den 5 m uppe i en bergbrant 1995.

Gammal bofast art.

Endast sedd av Birger (1908a): Tännäs: Valmåsen 1904 (17C 5i). Lokalen är nu överdämd (Lossenmagasinet). Belägg okänt. Lokalen låg på ca 540 m.

1556 Myosotis stricta Link

Syn.: M. micrantha auct. (non Pall.)

This species occurs in Europe and adjacent parts of N. Africa and W. Asia. Its range has increased through human activity. It has been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 364.

Allmän(-tämligen allmän) på Mälarslätten ; spridd i Ö. Västmanland nedom Möklintas skogsområde; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt i lägre kulturtrakter. I Bergslagen troligen mest på euhemeroba ståndorter (delvis tillfällig?). Sydlig men mera klimathärdig än M. ramosissima. Sparsamheten i Bergslagen nog delvis klimatbetingad, ojämnheten i övrigt mest beroende på ojämn tillgång på passande ståndorter (torrängar)'. Utbredningstyp: S2.

Har i Ramnäs uppgetts vara tämligen allmän, anförd från åkrar vid Lilla Gåsvad (ERIKSSON 1967a). Överdrift? Sammanblandning med M. arvensis? (Jfr kartan.).

Tidig sol- och torrhetsälskande vårväxt i lågväxt, gles växtlighet på bara sand- eller grusfläckar i torrängsbackar och nipbranter, på häll marker, öppna rasbranter och klipphyllor. Även på torra örtrika vägslänter, gräsmattor, kyrkogårdsmurar. Vid kusten ofta på basiskt underlag. Gynnad av måttligt häst- och kreatursbete men skadas av hårt fårbete. - 106 (27).

Sannolikt något förbisedd.

Vårförgätmigej växer på öppen, sandig‒grusig mark som tidigt värms upp av vårsolen och där konkurrensen från omgivande vegetation inte är så stor. Betade och sandiga torrängar kan hysa arten, speciellt på ställen med glest växttäcke. Om röjningar skett och sanden exponerats eller om betesdjuren sparkat upp gropar gynnas vårförgätmigej. I glesbevuxna hedar med borsttåtel Corynephorus canescens eller ljung Calluna vulgaris kan växten också hittas. Längs havet ses den på sandiga eller grusiga stränder. Även ruderatmiljöer som gamla sandtag, kalkstensbrott och jordhögar kan vara växtplatser. Ganska sällan är den funnen i kanten av sandiga åkrar eller som rabattogräs. Vid något tillfälle är den noterad växande på mosskuddar på en kalkstensmur respektive ett torvtak till en sjöbod.

Vårförgätmigej är spridd över en stor del av Öland. Även på Stora Alvaret finns en hel del fynd; där växer den på betade, gärna röjda torrängsryggar. På kartan ser man hur växten följer den delvis skogbeklädda torrängsrygg på Stora Alvaret som löper åt NNV från Solberga (Gräsgård sn) och slutar drygt två km öster om Bårby (Mörbylånga sn). Men det har skett ett tronskifte jämfört med uppgifterna i Sterner (1938) och idag är släktingen backförgätmigej M. ramosissima vanligare på alvaret. Inom Mittlandet är det glest med fynd. De fyra nordligaste socknarna hyser däremot en hel del lokaler på sandgräshedar och i sandiga åkrar. På dagens Öland förefaller vårförgätmigej ha minskat något. Främst är det förekomsterna i sandiga åkrar som backat; endast 5 % av de aktuella fynden är gjorda i åkermiljö.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö, troligen på mer urlakad, bar sand: sandmark, sandiga och grusiga backar, sandiga torrängar, åkrar, betesmarker och gräshedar. Johansson (1897) uppgav arten som ”H. o. d. på sand”. Troligen minskade den under 1900-talet; Johanssons ”H. o. d.” motsvarade tämligen allmän. Orsaken till minskningen kan vara ett reducerat bete på öns sandmarker, vilket har gett färre blottor med ren sand.

Vårförgätmigej är en tidig vårblomma som växer tillsammans med nagelört, fältveronika, styvmorsviol och mandelblom på torr, sandig, gärna skalhaltig jord, där grässvålen inte är för tät, invid berghällar och på torrbackar, i naturbetesmarker, hagar, trädgårdar, på kyrkogårdar och vägkanter.

Vårförgätmigejens frön lever länge i fröbanken, vilket visar sig när man gräver i en rabatt på den torra jordtyp som den föredrar. På dess huvudbiotop, torrbackar, kommer dock större delen av plantorna troligen från nyligen tillfört ytligt frö. Arten är lätt att så in på torr öppen grusmark. Fröna gror antingen på hösten eller på våren, troligen beroende på vädret. Höstgrodda plantor kan övervintra gröna. Vårförgätmigej blommar i senare delen av vitsippans tid, samtidigt med vårveronika men efter nagelört. Plantorna blir under ett normalår ogrenade, låga och kortlivade, dödade av försommartorka efter att de gått i frö. Ett våtare år kan de förgrena sig, bli högre och blomma länge. Stammens basala del och dess blad kan då bli röda. Under sådana förhållanden kan arten bli lika hög som backförgätmigej, men har alltid sina karakteristiska, nästan helt oskaftade blommor.