vanligt ängsgröe

Troligen delvis allm. på frisk kulturpåverkad mark, men bristfälligt känd.

Ängsgröe är dels ursprunglig, dels förvildad eller kvarstående från odling i vallar och gräsmattor samt insådder på nya vägslänter. Den mycket mångformiga underarten växer på de flesta typer av kulturpåverkad och gräsdominerad mark.

Trivial, möjligen sällsyntare i inlandet längst åt norr och nordväst men även där spridd åtminstone i kulturmiljöer.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast. Därtill ofta odlad som vallväxt och i gräsmattor och från sådana odlingar säkert ofta förvildad.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling men sannolikt med stabil frekvens.
Kommentar: extremt mångformig, delvis asexuellt förökande art (apomikt). Från flertalet rutor har underarten vanligt ängsgröe P. p. subsp. pratensis uppgivits men denna har endast sällan samlats och det finns anledning att misstänka att underartstillhörigheten i dessa fall inte alltid undersökts så noga varför den relativa frekvensen av just denna underart torde vara överskattad. Under inventeringen har däremot ett rikt material av former som misstänkts tillhöra andra underarter samlats in och detta har fördelats på underarter enligt nedan, men mellanformer mellan samtliga underarter är relativt vanliga. Typisk vanligt ängsgröe P. p. subsp. pratensis kännetecknas av ganska korta och grova utlöpare; skott ej omgivna av täta hylsor; skottblad av växlande längd och bredd, rännformiga eller oftare platta, gröna (ej pruinösa); strån av växlande höjd men oftast kortare än hos smalgröe; vippor med färre våningar och småax än hos smalgröe, bredare än hos denna, vid nedersta noden med 2–5 grenar, rent gröna, efter blomningen ej regelbundet hopdragna (ofta med lutande topp).; småax ca 3–4,5 mm, ej pruinösa; nedre skärmfjäll en- eller trenerviga.

Vanligt ängsgröe växer på torr till fuktig kulturmark av många slag, t.ex. betesmarker (både ogödslade och gödslade), bryn, renar, gårdar, trädgårdar och skräpmark. Gräset har såtts som foderväxt åtminstone sedan början av 1800-talet och anses som ett av de bästa i fleråriga fodervallar. Eftersom det tål kraftigt slitage används det mycket till gräsmattor och gräsplaner. En stor del av dagens förekomster av vanligt ängsgröe torde gå tillbaka på odling.

Vanligt ängsgröe klarar både kalkrika och kalkfattiga miljöer, ogödslade och gödslade marker samt hävdade eller ohävdade lokaler. Gräset ses bland annat i vallar, gräsmattor, vägrenar, ängar och skräpmark. Den är starkt kulturgynnad, ingår i de flesta gräsfröblandningar och har tidvis även odlats i vallar.

Huvudformen av ängsgröe är spridd över Öland förutom på Stora Alvaret där det nästan helt saknas, utom i gamla horvor och runt alvarbyar. Även i östra sjömarken är det sparsamt noterat.

Gammal och inkommen, bofast.

Troligen ursprunglig, även förvildad.
Underarten ingår i gräsfröblandningar, och en del av förekomsterna härrör därför från odling (Johansson 1998). Mer naturligt växer den i gräsmarker, på hällmarker och i ängen, men framför allt finner man den i kulturmarker: vallar, beten, vägkanter, åkerrenar och vid gårdar. Vanligt ängsgröe förekommer i stora bestånd i vissa miljöer.

Vanligt ängsgröe är dels ett inhemskt gräs, dels spritt från odling som vallväxt och i gräsmattor. Det förekommer i frisk till torr kulturmark av alla slag som till exempel betesmarker, hagar, ängsrester, åkerrenar, skogsbryn, vägkanter och skräpmark.

Ängsgröen är flerårig och växer i frisk ängsmark, kring vallar och gräsmattor, vägkanter och liknande lokaler. Den nutida utbredningen beror till stor del på spridning med människan. Under 1800-talet användes ängsgröefrö för att förbättra slåtterängar. Numera är arten ett av de vanligaste gräsmattegräsen. Ängsgröe förökar sig utan befruktning och bildar därför konstanta ”småarter”. Många sådana former förekommer i Sörmland. Dessa är till större delen, kanske helt och hållet, spridda med gräsfrö. Vad som ursprungligen kan ha varit inhemskt av detta återstår att utreda.