trådstarr

Gammal bofast art.

Allmän

Trivialart

Trådstarr är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i och vid näringsfattiga sjöar, gölar och vattendrag samt i blöta kärr, t ex myrdråg och mosselaggar. Underlaget kan växla mellan mineraljord, dy och vitmossdominerade gungflyn. Bestånden domineras i regel av icke blommande exemplar.

Vatten- och kärrväxt, allm. och ofta ymn. i Skogsbygden. Enl. Hedera (1887) var arten allm. på Hjälmarens norra strand. På Närkeslätten är dess frekvens lägre men den är allm. i Glanshammar (Nilsson 1986) och bildar i Hjälmarens näringsrika strandbård ymn. och livskraftiga bestånd. I kalkrikkärr ymn. vid Lannaforskärret i Vintrosa 1929, 1994 (Broddeson ms, !). Lämningar av trådstarr från bl.a. sjönötstorv har hittats i Askersund, Axberg, Kumla och Skagershult (L. von Post 1909a, 1913, 1925, Sernander & Kjellmark 1896).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. filiformis.

527 Carex lasiocarpa Ehrh.

Syn.: C. filiformis Good.

This species is mainly boreal. Besides the widely distributed, Eurasiatic subsp. lasiocarpa, the E. Asiatic subsp. occultans (Franch.) Hult. and the N. American subsp. america (Fem.) Hult. are distinguished. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 76 and map 67). F urthermore, the closely related C. lanuginosa Michx in N. America and C. fedia Nees in the S.C. Asiatic mountains are tentatively mapped.

Allmän i N. Västmanland ned till nedre Skogslåglandet och SÖ. Skogslåglandets slättbygder. Här samt S-ut spridd i mån av tillgång på myrar. Hittills 0 i Irsta, Kungs-Barkarö, Köping, Lundby, Romfartuna S, Rytterne, Skultuna S, Säby och på Ängsö. Frekvensminskning en följd av ståndortsbrist, betingad av klimat, topografi och utdikning. I och för sig inte oförmögen växa under starkt eutrofa förhållanden; jfr lokal 2, 14, 15 osv. Utbredningstyp: N1.

En högvuxen starr med enstaka strån på en krypande ofta meterlång jordstam. Bladen är typiskt trådsmala och i genomskärning nästan trinda men med en V-liknande skåra. De är lätta att känna igen även när strån saknas. Stråna som är styvt upprätta och kala blir upp till meterhöga och har vanligen 1–3 honax och lika många hanax. Honaxen är typiska då de är ganska stora med tydligt håriga och uppblåsta fruktgömmen. De basala slidorna är mörkt brunröda och ofta något upprispade.

Trådstarr växer på blöta ställen, oftast i vattenkanten. Typiska lokaler är oligotrofa sjöstränder och kanten på gungflyn och flarkar. Den är vanlig i så gott som hela landet.

Förväxlingsrisk:
Med sina typiska blad och håriga fruktgömmen är trådstarr knappast lik någon annan starrart.
Tuvull (Eriophorum vaginatum) har trådliknande kala blad men växer i tydliga tuvor och saknar trådstarrens skåra på översidan.

Trådstarr växer i våta fattig- och medelrikkärr, där den oftast bildar stora, sparsamt blommande eller helt vegetativa bestånd. Den anträffas i mader och laggkärr, i smala bälten intill gungflygölar och torvbäckar samt vid stränderna av brunvattenssjöar. I odlingsbygder är den mera sällsynt och uppträder i dammar och diken.

Trådstarr är en av våra vanligaste svenska starrar och beståndsbildande på stora myrmarker i främst norra Sverige. På Öland är trådstarr ganska ovanlig då regelrätta myrar nästan helt saknas. Arten förefaller vara indifferent för kalk men behöver näringsfattiga lokaler. Hos oss ses trådstarr i skogskärr, alvarträsk och större vätar, rikkärr, fuktängar, sumpskogar, gamla stenbrott och diken. Många lokaler är ohävdade och en del extremt kalkrika.

Trådstarr växer främst i våtmarksområden i Mittlandet, större alvarträsk på Stora Alvaret samt sumpskogar och fattigkärr i de nordligaste socknarna, Böda och Högby. För övrigt finns spridda fynd men glesare än i Sterner (1938). Den fortgående utdikning som skett av landskapet har missgynnat trådstarr. En del av skogskärren i Mittlandet har numera vuxit igen med ag Cladium mariscus vilket kan konkurrera ut trådstarr. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ofta stora fält utan blommande strån i agmyrkanter, något sumpiga sjöstränder, källmyrar, vätar, diken, bäck- och åkanter, ibland ensamt dominerande i starrkärr. Martinsson (1977) anger trådstarr som dominant art i ”kärr av trådstarr-typ”, med en uppskattad areal av 287 hektar på Gotland, ”kärr av högstarr-typ” (ca 45 hektar) samt ”dvärgvassar av trådstarr-typ” (ca 46 hektar). Den uppges ha gynnats av tidigare slåtter men missgynnas nu p.g.a. igenväxning med främst ag efter att slåttern upphört.

Johanssons (1897) ”Allm. I myrarna massv., men vanligen steril” äger viss giltighet även i dag, men artens totala numerär har troligen minskat efter utdikningarna av öns stormyrar.

Trådstarr växer blött till fuktigt på näringsfattigt underlag i myrmarker, öppna kärr, mosselaggar och skogskärr, där den kan bilda stora bestånd tillsammans med flaskstarr och pors. Kring mossgölar bildar den ofta en bård ytterst på gungflyet, där man ibland också kan finna sumpstarr och kallgräs.

Trådstarren är karakteristisk för öppna kärr, främst fattigkärr, men även rikkärr och våtängar. Den påträffas ofta även på gungflyn kring skogssjöar. Trådstarren är också den vanligaste vassbildaren i fattigsjöarnas strandzon. Arten dominerar vanligen öppna skogsmyrar som ännu under 1900-talet, åtminstone på Kolmården, utnyttjats för myrslåtter.

Efter att ett flottningsmagasin i en skogså har övergivits och ytor som under en tid varit sjöbotten kommer i dagen koloniseras dessa ytor av många arter. I ett magasin i Ängerån var ängsull, trådstarr, ärtstarr, hirsstarr och brunven bland de tidigt koloniserande. I allmänhet uppträder dock arten som långlivad och vegetativt långsamt spridd.

Trådstarr börjar blomma i skogsstjärnans tid, fortsätter ibland in i ekorrbärets eller till och med linneans. Skott som ska blomma nästa år övervintrar delvis gröna.