Taxasida

topplösa

Lysimachia thyrsiflora

L.

topplösa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

topplösa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • topplösa
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lysimachia thyrsiflora
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lysimachia thyrsiflora L.
Svenskt namn
topplösa
norwegianBokmal
gulldusk
norwegianNynorsk
gulldusk
Finskt namn
terttualpi
finlandSwedish
topplösa
Danskt namn
Dusk-fredløs
Foton
Peter Ståhl
Hagsta, Hamrånge 2015-07-07
Anders Delin
Långbo, Skog 2013-06-29
Anders Delin
Långbo, Skog 2013-06-29
Lars Efraimsson
Örsholmen, Karlstads kommun 2022-06-13
Lars Efraimsson
Örsholmen, Karlstads kommun 2022-06-13
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-20
Katarina Stenman
Storön, Burvik 2010-06-23
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Topplösa är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i mer eller mindre täta bestånd på fuktig till blöt mark eller på grunt vatten i både näringsrika och näringsfattiga områden. Arten är vanlig vid vattendrag, sjöar och småvatten samt i många fuktiga skogar, sumpskogar, kärr av olika utseende, fuktängar och diken.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1479 Lysimachia thyrsiflora L.

This boreal species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 112 and map 103). However, the sparsity of localities of this species in the Bering area seems to be real. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. vid sjöar, år, bäckar, fuktängar och diken. Möjligen är den av något lägre frekvens i Skogsbygden ss. i Tylöskog (Segerström 1932, Kjellmert 1947).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Topplösa växer på våt eller fuktig jord i både näringsfattiga och näringsrika miljöer. Vid sjöar, tjärnar, gölar och vattendrag förekommer den från ett stycke upp på stranden till några decimeters djup. Ibland påträffas den på gungflyn. Den återfinns även i vattenrika kärr, särskilt mader, laggar och skogskärr, samt i löv- och gransumpskog. I kulturlandskapet anträffas den i diken och dammar.
Funnen i 1355 rutor; tidigare uppgifter från 331 rutor. Mycket vanlig i nästan hela Småland, men sällsynt i klippskärgården och längs större delen av moränkusten. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Topplösa växer på fuktig–våt, kalkfattig mark i halvskuggiga lägen. De få fynden är gjorda i kärr, sumpskogar, diken och dammar. Avsnörda gamla havsvikar som Alverviken och Utholms vik, Föra sn, kan hysa arten. Rikard Sterner noterade topplösa på flera lokaler på västra Öland, söder om Borgholm, där den växte i källsprång och utflöden nära havsstranden men där är växten försvunnen.

Topplösa är ovanlig på Öland, både igår och idag. Den har försvunnit från en del tidigare lokaler, främst på sydvästra Öland. Norr om Borgholm har i stället några nya lokaler noterats i Persnäs och Föra sn. Liksom förr har arten sina bästa förekomster i Böda sn. Inom campingområdet vid Böda Sand växer topplösa i diken och luftningsdammar. Men flera gamla lokaler gapar idag tomma även norrut på ön. Orsaken till tillbakagången är den fortgående torrläggning som skett av landskapet genom utdikningar. Arten kan möjligen vara förbisedd eftersom den ibland inte blommar och då är svår att upptäcka. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är att topplösa har minskat tydligt, speciellt jämfört med fynden i Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Arten växer vid vatten: bäckar, kanaler och diken på sandunderlag. Förmodligen ursprunglig på ön, men sent upptäckt p.g.a. sin sällsynthet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Topplösa förekommer i både näringsfattiga och lite rikare vatten, vid stranden av sjöar, åar och dammar liksom i skogskärr, sumpskogar och mossgölar, ibland på gungfly. Vid stränder av klarvattenssjöar växer den oftast på grunt vatten bland sjöfräken och flaskstarr innanför vassbältet. På sumpigare lokaler åtföljs den ofta av pors och kråkklöver.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig i vatten och på fuktig mark vid stränder av sjöar, åar och bäckar, även i fattiga till mesotrofa kärr, i diken och i dammar. Mycket vanlig i större delen av landskapet, men vanlig till mindre vanlig på lerslätterna. 715 rutor (86 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige genom nästan hela landet. I Sörmland allmän – (77%). Topplösan växer i allehanda fuktiga och våta miljöer. I de näringsfattiga sjöarnas grunda vatten bildar den en karakteristisk bård. I en del fattigkärr växer den tillsammans med kråkklöver och ängsull. Arten kan också växa näringsrikt, i diken, dammar, i fuktiga betesmarker, i blöta strandkärr samt i olika typer av sumpskog.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 651 kartblad, 1976 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän, till yttre skärgården; i skogs- och sjötrakter mestadels allmän.
Topplösa växer blött eller fuktigt i både skogklädda och öppna miljöer. Den förekommer i sumpskogar, i kärrkanter och på öppna starrmyrar, på sjö-, å- och bäckstränder, i såväl skogsdiken som diken i öppna miljöer samt på stränder i skyddade havsvikar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Topplösa är ursprunglig. Arten beskrivs som tämligen allmän i tidigare arbeten.
Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (28%) följd av vattenmåra, kabbleka och sjöfräken. Topplösan blommar samtidigt som linnea.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På en av extremt högvatten upplagd sandbank i Galvån i Bollnäs växte efter 12 år topplösa tillsammans med norrlandsstarr med mera, och efter 10–20 år ingick arten i växttäcket på älvbotten som blottlagts genom kraftverksbygge i Arbråströmmarna. Topplösa börjar blomma samtidigt med ekorrbär och är normalt överblommad i mjölkens tid men kan någon gång fortsätta till ljungens tid. Ur blomknoppen växer först stiftet ut, till knoppens dubbla längd. Sedan växer ståndarsträngar och kronblad ut till samma längd som stiftet och blomman öppnar sig. I höstfärgernas tid, när fackelblomstrets blad har röda eller violetta toner och svärdsliljornas fortfarande är gröna, är topplösans blad gula, och blir slutligen bruna. Bara en 1,5 cm lång grönaktig knopp i ändan på den ljusa jordstammen övervintrar.
 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Topplösa – en av våra vanligaste strandväxter – blir särskilt tongivande i de näringsfattiga skogsområdenas sjöar och vattendrag. Men arten finns även i rikare inlandsvatten och i utsötade havsvikar. Vid sjöarna växer den i grunda vikar, t.ex. bland gles flaskstarr Carex rostrata eller sjöfräken Equisetum fluviatile, men också på mer utsatta, branta stränder, där den kan stå i skydd av några större block ute i vattnet. En annan miljö är tidvis vattenfyllda avsnörningar och bakvatten.
I åar finns topplösa främst i breda selsträckor, närmast vattnet i tidvis översköljda strandkärr, men även mer enstaka längs steniga sträckor. Ibland står den i djuphöljor i vattenrika bäckar – då ofta i skugga och ej blommande – eller i bäckutlopp. Den finns också ute på grunda sandbankar och deltarevlar, där den kan vara mattbildade som enda växt ovan vattnet, som i Stödesjöns delta. Vid Mjällån i Ljustorp är den sedd i korvsjöar. Topplösa växer även i vattenrik, växelblöt sumpskog som i ljusöppna vide- och alkärr, mer sällan i tät sumpskog som vid Hässjö Strand. Den ses däremot inte i myrar och sällan etablerad på torvjord.
På kulturmark växer den ibland i vattenfyllda svackor mellan odlingar eller i dammar. – Topplösan är anpassad till växlande vattenstånd och tycks även klara onaturliga regleringar väl.