topplösa

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Topplösa är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i mer eller mindre täta bestånd på fuktig till blöt mark eller på grunt vatten i både näringsrika och näringsfattiga områden. Arten är vanlig vid vattendrag, sjöar och småvatten samt i många fuktiga skogar, sumpskogar, kärr av olika utseende, fuktängar och diken.

1479 Lysimachia thyrsiflora L.

This boreal species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 112 and map 103). However, the sparsity of localities of this species in the Bering area seems to be real. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.

Allm. vid sjöar, år, bäckar, fuktängar och diken. Möjligen är den av något lägre frekvens i Skogsbygden ss. i Tylöskog (Segerström 1932, Kjellmert 1947).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Topplösa växer på fuktig–våt, kalkfattig mark i halvskuggiga lägen. De få fynden är gjorda i kärr, sumpskogar, diken och dammar. Avsnörda gamla havsvikar som Alverviken och Utholms vik, Föra sn, kan hysa arten. Rikard Sterner noterade topplösa på flera lokaler på västra Öland, söder om Borgholm, där den växte i källsprång och utflöden nära havsstranden men där är växten försvunnen.

Topplösa är ovanlig på Öland, både igår och idag. Den har försvunnit från en del tidigare lokaler, främst på sydvästra Öland. Norr om Borgholm har i stället några nya lokaler noterats i Persnäs och Föra sn. Liksom förr har arten sina bästa förekomster i Böda sn. Inom campingområdet vid Böda Sand växer topplösa i diken och luftningsdammar. Men flera gamla lokaler gapar idag tomma även norrut på ön. Orsaken till tillbakagången är den fortgående torrläggning som skett av landskapet genom utdikningar. Arten kan möjligen vara förbisedd eftersom den ibland inte blommar och då är svår att upptäcka. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är att topplösa har minskat tydligt, speciellt jämfört med fynden i Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Arten växer vid vatten: bäckar, kanaler och diken på sandunderlag. Förmodligen ursprunglig på ön, men sent upptäckt p.g.a. sin sällsynthet.

Topplösa förekommer i både näringsfattiga och lite rikare vatten, vid stranden av sjöar, åar och dammar liksom i skogskärr, sumpskogar och mossgölar, ibland på gungfly. Vid stränder av klarvattenssjöar växer den oftast på grunt vatten bland sjöfräken och flaskstarr innanför vassbältet. På sumpigare lokaler åtföljs den ofta av pors och kråkklöver.

På en av extremt högvatten upplagd sandbank i Galvån i Bollnäs växte efter 12 år topplösa tillsammans med norrlandsstarr med mera, och efter 10–20 år ingick arten i växttäcket på älvbotten som blottlagts genom kraftverksbygge i Arbråströmmarna. Topplösa börjar blomma samtidigt med ekorrbär och är normalt överblommad i mjölkens tid men kan någon gång fortsätta till ljungens tid. Ur blomknoppen växer först stiftet ut, till knoppens dubbla längd. Sedan växer ståndarsträngar och kronblad ut till samma längd som stiftet och blomman öppnar sig. I höstfärgernas tid, när fackelblomstrets blad har röda eller violetta toner och svärdsliljornas fortfarande är gröna, är topplösans blad gula, och blir slutligen bruna. Bara en 1,5 cm lång grönaktig knopp i ändan på den ljusa jordstammen övervintrar.