Taxasida

svinrot

Scorzonera humilis

L.

svinrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

svinrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • svinrot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Scorzonera humilis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Scorzonera humilis L.
Svenskt namn
svinrot
norwegianBokmal
griseblad
norwegianNynorsk
griseblad
Finskt namn
sikojuuri
finlandSwedish
svinrot
Danskt namn
Lav skorsonér
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-20
Katarina Stenman
Salmbärsänget 2023-06-16
Patrik Engström
Sandemar 2024-05-26
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör socken 2018-05-25
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1879 Scorzonera humilis L.

This species is restricted to Europe. In N. Russia a few localities of the closely related S. austriaca Willd. are known, otherwise occurring through C. and E. Europe and Asia.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Svinrot är starkt slåttergynnad men sannolikt ursprunglig. Den kan bilda vidsträckta bestånd på frisk, hävdad ängsmark, men i våra dagar ser man den oftast i små grupper eller mindre bestånd i lövskogsbryn mot odlingsmark, i naturbetesmarker, på överblivna ytor mellan små åkrar och kring rösen samt i anslutning till vägar. Tillfälligt ser man den också på hyggen.

Att svinrot var en viktig foderväxt i det gamla halländska bondesamhället vittnar bl a de många lokalnamnen om. Dessutom framgår det av ett par äldre utsagor, t ex Montins ovan citerade och av Fries (1818) konstaterande att växten var vanlig överallt i ängar.

Svinroten är fortfarande vanlig i landskapet men naturligtvis inte som slåtterängsväxt, eftersom det endast återstår fragment av dessa gamla fodermarker. Svinroten har dock, tillsammans med många andra ängsväxter, funnit en surrogatbiotop i de maskinellt hävdade vägkanterna och är nu i huvudsak en vägkantsväxt.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Gammal kulturföljeslagare, allm. i hela Närke och var troligen så även förr trots enstaka uppgifter om motsatsen. Den har registrerats från 1 000-tals lokaler i Närke, bl.a. åker, trädgård, vägkant, hassellund, åkerholme, hage, örtrik granskog, skarp tallmo, kalkberg och gödselstad.

Broddeson (ms) ansåg 1924 att den ännu var allm. i ängarna. I ett särskilt undersökt område vid Garphyttan–Ånnaboda i Kilsbergen sågs 42 lokaler inom 6 km², många av dessa var utsatta för igenväxning (Löfgren 1994, prickkarta). I en del rester av forna tiders ängar, ss. i Berga äng i Asker, tynar växten steril på ytor om 100-tals m² p.g.a. tätnande träd- och buskskikt.

De mest omfattande bestånden tycks ha funnits vid Hjälmarsnäs säteris äng på åsen mot Edsön: ”oändelig mengd swinrotor intogo ytan alldeles” (Gyllenhaal ms 1774) och i Garphyttans nationalpark, där slåtterängen 1993 innehöll 1 000-tals m² av ymn. svinrot.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän åtminstone inom större delen av övre Mälarslätten, i Skogslåglandets kulturtrakter, utom i Ö, samt i stora delar av Bergslagen Tämligen allmän(-spridd) för övrigt, utom på några håll, där frekvensluckor kan spåras, troligen till följd av ofullbordad spridning. De glest koloniserade bygderna är: Mälarslätten med Mälaröarna S och Ö om Västerås jämte angränsande socknar i SÖ. Skogslåglandet (dock spridda fynd i alla delområden); NÖ. Skogslåglandet (Möklinta-Västerfärnebo-Karbenning-Västervåla); Norberg (hittills 0 fynd) samt delar av Övre Bergslagen (i Hällefors endast tre lokaler i S. delen). Sydligt kontinental art, vars svenska utbredning sträcker sig upp i S. Dalarna. Tycks klimathärdig i hela vårt område. Utbredningstyp: pU.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårig ört med stora rosettblad och riklig vit mjölksaft. Rosettbladen blir upp till 2 dm långa och är brett lansettlika. De har flera parallella nerver som är utåtstående på undersidan. Både blad och stjälkar har spindelvävsliknande vita hår som dock faller av. Stjälkarna som är ogrenade har ofta ett fåtal smala stjälkblad och en ensam 3-5 cm bred korg med gula, ganska breda strålblommor. Korgarna öppnar sig bara vid soligt väder och de inre blommorna är typiskt kortare än de yttre. Holkfjällen är smala, tegellikt överlappande och ofta brunaktiga. Växten bildar ofta stora bestånd men hittas inte sällan enstaka.
Svinrot växer på frisk gräsmark, helst på äldre slåttermarker. Typiska lokaler är naturbetesmarker, glesa skogar och skogsbryn samt vägkanter. Den är ganska vanlig i södra Sverige, blir lite sällsyntare upp till södra Dalarna och Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Bladen liknar mycket svartkämpar (Plantago lanceolata) men denna saknar helt mjölksaft.
Slåttergubbe (Arnica montana) saknar också vit mjölksaft och har motsatta breda stjälkblad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Svinrot var förr en karaktärsväxt för magra, lågväxta slåtterängar på svagt fuktig mark i hela södra Sverige (Carlsson & Gustafsson 1983). Svinrotsängar var förr vanliga i hela Småland, vilket framgår av primäruppgifterna liksom av åtskilliga andra skildringar. De flesta låg i sluttningar; viktiga följearter till svinroten var slåttergubbe Arnica montana, ängsskallra Rhinanthus minor och ibland stagg Nardus stricta. Utmärkande var vidare en blandning av arter med skilda krav på fuktighet, många av dem nu sällsynta.
Större, ännu hävdade svinrotsängar är nu ytterst ovanliga, men småytor på åkerrenar och bryn, oftast igenväxande, påträffas fortfarande ibland. Svinroten är beteskänslig. Den kan överleva i svagt betad hagmark men försvinner i mera intensivt hävdad betesmark. Däremot är den ganska igenväxningstålig.
I Småland ses svinroten mera sällan på ej slåtterpräglad mark. Exempel kan vara gles lövskog med ek och ristallskog. I den senare skogstypen förekommer växten dock bara sparsamt.
Kvarvarande svinrotsängar eller rester av sådana är förstklassiga naturvårdsobjekt. De bör skötas genom årlig, traditionellt utförd (sen) slåtter där höet avlägsnas.
Funnen i 1313 rutor; tidigare uppgifter från 251 rutor. Vanlig utom i sydligaste Kalmar län, där den är ganska sällsynt, samt nära kusten från Mönsterås Mönsterås norrut, där arten så gott som saknas. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Svinrot växer helst solöppet på frisk mark och klarar både kalkrika och kalkfattiga förhållanden men blir växtplatsen alltför skuggig uteblir blomningen. Arten är gynnad av sen slåtter men uthärdar länge när hävden uteblir. Svinrot finns som sig bör i samtliga av Ölands få kvarvarande slåtterängar. Den missgynnas av hårt bete och ses idag främst i svagt–måttligt hävdade naturbetesmarker. I Mittlandet växer den i kanten av skogskärr, glesa ekhagar eller ädellövskogar. Svinrot är också noterad i kanten av mindre vägar och sällsynt utmed åkrar. Vid ett tillfälle är den funnen på en torr grusplan som projekterades till villabebyggelse.

Svinrot är främst funnen på Stora Alvaret och södra halvan av Mittlandet. I delar av östra sjömarken är den fortfarande ett ganska vanligt inslag; en del av dessa lokaler bedöms vara gamla slåtterängar. Eftersom den uthärdar mindre kalkrika marker förmår den även växa väster om väg 136, på idag ofta ohävdade marker samt i skogar med gran eller tall. Svinrot som är en flerårig växt klarar sig ett tag på igenväxande lokaler men försvinner på sikt när skogen tätnar och andra växter tar över. Växten är tydligt slåttergynnad och enbart bete förefaller inte vara optimalt. Svinrot missgynnas kraftigt om betesmarker tillförs näringsämnen. Även om den än idag förekommer i samtliga socknar bedöms den ha en minskande trend eftersom dess favoritmiljö, slåtterängen, är i försvinnande.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Karaktärsart i hävdade ängen, även vanlig i gles, torr till frisk tallskog, i skogsbryn, på gräsmark, kalkhällmark, körvägar, dikes-, åker- och vägkanter; enstaka fynd i betesmark, ängsbarrskog, källmyrskant och på blekefält. Former med smalare blad har ibland räknats som en varietet, angustifolia (Scorzonera angustifolia hos Bartholin 1662).

Svinrot angavs av Johansson (1897) som ”Allest. på frisk ängsmark”. Detta stämmer bra än i dag, även om arten saknas i några kartblad. Den höga andelen provrutor med svinrot visar att den är en av de vanligare arterna på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Svinrot växer på torr till lätt fuktig, ganska mager ängsartad gräsmark som gamla slåtterängar, betesmarker med relativt lågt betestryck, fuktängar, åkerrenar, vägkanter, lövdungar och skogsbryn. Arten är slåttergynnad men tål igenväxning ganska bra. När busk- och trädskiktet blir för tätt försvinner den så småningom. På gamla igenvuxna marker ser man ofta sterila bladrosetter, där bladen blir smalare och smalare allteftersom skogen sluter sig mer och mer.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk naturlig gräsmark i slåtterängar och i betesmarker som tidigare varit slåttermark, dessutom i ängsrester i skogsbryn, i igenväxta hagar, på ogödslade åkerrenar och längs småvägar. Kraftigt slåttergynnad och dominerar i de få magra slåtterängar som finns kvar. Ljuskrävande men tål igenväxning med örter och gräs och överlever länge i ängsrester. Missgynnas av bete och saknas på länge betade hedar och utmarksbeten. Vanlig i hela landskapet, mycket vanlig traktvis. 753 rutor (91 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige upp till Gästrikland. I Sörmland allmän – (64%). Svinroten är en flerårig växt, som är talrikast i slåttermarksrester som bryn och svagbetade naturliga beteshagar, ofta med inslag av ek, ibland tillsammans med krissla och ängsskära. Arten växer också i gles vegetation på sydvända moränsluttningar i barrskog, gärna i ört- och gräsrik tallskog. Svinroten var förr utmärkande för slåttermarker där den skyddades för kreatur som med förkärlek äter arten. På vissa håll i Sverige utgjorde den ett betydande inslag i ängsvegetationen (Ekstam m.fl. 1988). Detta tycks knappast ha varit vanligt i Sörmland, men Göran Wahlenberg noterade att Scorzonera var allmän i ängarna utmed landsvägen mellan Jäder och Eskilstuna på sin resa genom landskapet i juni 1822 (Wahlenberg ms-1822). Växten anses vara på stark tillbakagång i Sverige. I Sörmland har den minskat i mängd genom ängsbrukets upphörande men finns dock kvar och tycks vara rätt beständig inom det tidigare förekomstområdet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland med flertalet förekomster i den västra delen, men även i södra skärgården. 63 kartblad, 78 kvadranter.
Svinrot växer på frisk till fuktig mark i hagar och naturbetesmarker, även sådana som är under begynnande igenväxning. Den förekommer även på andra öppna till halvöppna gräsmarker.
Förändring - 46 %. – Svinrot har minskat på grund av igenväxning av hagar och naturbetesmarker. På två lokaler på Färingsö, där mindre bestånd sakta växer till, har det visat sig att ökat ljusinflöde efter luckavverkning haft mycket gynnsam effekt.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Svinrot är en gammal kulturföljeslagare som kommit in med äldre jordbruk. Det första fyndet gjordes dock först 1872 då växten samlades av Robert Hartman vid Stenbäck i Valbo. Ytterligare några lokaler är senare kända men alla gamla förekomster är nu försvunna, istället finns två moderna fynd.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
En gammal uppgift finns.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ett äldre fynd i okänd miljö.