svinrot

Allmän

1879 Scorzonera humilis L.

This species is restricted to Europe. In N. Russia a few localities of the closely related S. austriaca Willd. are known, otherwise occurring through C. and E. Europe and Asia.

Svinrot är starkt slåttergynnad men sannolikt ursprunglig. Den kan bilda vidsträckta bestånd på frisk, hävdad ängsmark, men i våra dagar ser man den oftast i små grupper eller mindre bestånd i lövskogsbryn mot odlingsmark, i naturbetesmarker, på överblivna ytor mellan små åkrar och kring rösen samt i anslutning till vägar. Tillfälligt ser man den också på hyggen.

Att svinrot var en viktig foderväxt i det gamla halländska bondesamhället vittnar bl a de många lokalnamnen om. Dessutom framgår det av ett par äldre utsagor, t ex Montins ovan citerade och av Fries (1818) konstaterande att växten var vanlig överallt i ängar.

Svinroten är fortfarande vanlig i landskapet men naturligtvis inte som slåtterängsväxt, eftersom det endast återstår fragment av dessa gamla fodermarker. Svinroten har dock, tillsammans med många andra ängsväxter, funnit en surrogatbiotop i de maskinellt hävdade vägkanterna och är nu i huvudsak en vägkantsväxt.

Gammal kulturföljeslagare, allm. i hela Närke och var troligen så även förr trots enstaka uppgifter om motsatsen. Den har registrerats från 1 000-tals lokaler i Närke, bl.a. åker, trädgård, vägkant, hassellund, åkerholme, hage, örtrik granskog, skarp tallmo, kalkberg och gödselstad.

Broddeson (ms) ansåg 1924 att den ännu var allm. i ängarna. I ett särskilt undersökt område vid Garphyttan–Ånnaboda i Kilsbergen sågs 42 lokaler inom 6 km², många av dessa var utsatta för igenväxning (Löfgren 1994, prickkarta). I en del rester av forna tiders ängar, ss. i Berga äng i Asker, tynar växten steril på ytor om 100-tals m² p.g.a. tätnande träd- och buskskikt.

De mest omfattande bestånden tycks ha funnits vid Hjälmarsnäs säteris äng på åsen mot Edsön: ”oändelig mengd swinrotor intogo ytan alldeles” (Gyllenhaal ms 1774) och i Garphyttans nationalpark, där slåtterängen 1993 innehöll 1 000-tals m² av ymn. svinrot.

Gammal bofast art.

Allmän åtminstone inom större delen av övre Mälarslätten, i Skogslåglandets kulturtrakter, utom i Ö, samt i stora delar av Bergslagen Tämligen allmän(-spridd) för övrigt, utom på några håll, där frekvensluckor kan spåras, troligen till följd av ofullbordad spridning. De glest koloniserade bygderna är: Mälarslätten med Mälaröarna S och Ö om Västerås jämte angränsande socknar i SÖ. Skogslåglandet (dock spridda fynd i alla delområden); NÖ. Skogslåglandet (Möklinta-Västerfärnebo-Karbenning-Västervåla); Norberg (hittills 0 fynd) samt delar av Övre Bergslagen (i Hällefors endast tre lokaler i S. delen). Sydligt kontinental art, vars svenska utbredning sträcker sig upp i S. Dalarna. Tycks klimathärdig i hela vårt område. Utbredningstyp: pU.

Flerårig ört med stora rosettblad och riklig vit mjölksaft. Rosettbladen blir upp till 2 dm långa och är brett lansettlika. De har flera parallella nerver som är utåtstående på undersidan. Både blad och stjälkar har spindelvävsliknande vita hår som dock faller av. Stjälkarna som är ogrenade har ofta ett fåtal smala stjälkblad och en ensam 3-5 cm bred korg med gula, ganska breda strålblommor. Korgarna öppnar sig bara vid soligt väder och de inre blommorna är typiskt kortare än de yttre. Holkfjällen är smala, tegellikt överlappande och ofta brunaktiga. Växten bildar ofta stora bestånd men hittas inte sällan enstaka.
Svinrot växer på frisk gräsmark, helst på äldre slåttermarker. Typiska lokaler är naturbetesmarker, glesa skogar och skogsbryn samt vägkanter. Den är ganska vanlig i södra Sverige, blir lite sällsyntare upp till södra Dalarna och Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Bladen liknar mycket svartkämpar (Plantago lanceolata) men denna saknar helt mjölksaft.
Slåttergubbe (Arnica montana) saknar också vit mjölksaft och har motsatta breda stjälkblad.

Svinrot växer helst solöppet på frisk mark och klarar både kalkrika och kalkfattiga förhållanden men blir växtplatsen alltför skuggig uteblir blomningen. Arten är gynnad av sen slåtter men uthärdar länge när hävden uteblir. Svinrot finns som sig bör i samtliga av Ölands få kvarvarande slåtterängar. Den missgynnas av hårt bete och ses idag främst i svagt–måttligt hävdade naturbetesmarker. I Mittlandet växer den i kanten av skogskärr, glesa ekhagar eller ädellövskogar. Svinrot är också noterad i kanten av mindre vägar och sällsynt utmed åkrar. Vid ett tillfälle är den funnen på en torr grusplan som projekterades till villabebyggelse.

Svinrot är främst funnen på Stora Alvaret och södra halvan av Mittlandet. I delar av östra sjömarken är den fortfarande ett ganska vanligt inslag; en del av dessa lokaler bedöms vara gamla slåtterängar. Eftersom den uthärdar mindre kalkrika marker förmår den även växa väster om väg 136, på idag ofta ohävdade marker samt i skogar med gran eller tall. Svinrot som är en flerårig växt klarar sig ett tag på igenväxande lokaler men försvinner på sikt när skogen tätnar och andra växter tar över. Växten är tydligt slåttergynnad och enbart bete förefaller inte vara optimalt. Svinrot missgynnas kraftigt om betesmarker tillförs näringsämnen. Även om den än idag förekommer i samtliga socknar bedöms den ha en minskande trend eftersom dess favoritmiljö, slåtterängen, är i försvinnande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Karaktärsart i hävdade ängen, även vanlig i gles, torr till frisk tallskog, i skogsbryn, på gräsmark, kalkhällmark, körvägar, dikes-, åker- och vägkanter; enstaka fynd i betesmark, ängsbarrskog, källmyrskant och på blekefält. Former med smalare blad har ibland räknats som en varietet, angustifolia (Scorzonera angustifolia hos Bartholin 1662).

Svinrot angavs av Johansson (1897) som ”Allest. på frisk ängsmark”. Detta stämmer bra än i dag, även om arten saknas i några kartblad. Den höga andelen provrutor med svinrot visar att den är en av de vanligare arterna på Gotland.

Svinrot växer på torr till lätt fuktig, ganska mager ängsartad gräsmark som gamla slåtterängar, betesmarker med relativt lågt betestryck, fuktängar, åkerrenar, vägkanter, lövdungar och skogsbryn. Arten är slåttergynnad men tål igenväxning ganska bra. När busk- och trädskiktet blir för tätt försvinner den så småningom. På gamla igenvuxna marker ser man ofta sterila bladrosetter, där bladen blir smalare och smalare allteftersom skogen sluter sig mer och mer.