
strandmålla
Atriplex littoralis
strandmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

strandmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- strandmålla


Inga nycklar finns för detta taxon.
Västmanlands Flora
[Påvisad som atlantisk kustväxt omkring 4500 f. Kr. i Kila genom pollenanalys i Solingsmyran (WELINDER 1973).]
Atlas of North European vascular plants
693 Atriplex litoralis L.
Syn.: A. patula L. var. litoralis (L.) A. Gray
This widespread species occurs on seashores and in saline places inland. In some areas it is certainly adventive, for instance along the Gulf of Bothnia. It is considered to be native in N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants, although it is not mentioned among them by Hultén, Amphi-atl. Its distribution in E. Asia is incompletely known (cf. Meusel et al. 1965, map p. 134).
Hallands Flora
Strandmålla är ursprunglig på havsstränder. Den är mycket kvävegynnad och växer vanligen beståndsbildande på tånggödslade stränder, främst på sand i skyddat läge men även bland klappersten och i klippterräng. I mindre omfattning förekommer den på eroderade, steniga strandängar. Från det inre av landskapet finns enstaka, tillfälliga fynd på ruderatmarkslokaler.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Ångermanlands flora
Förr införd med barlast, fortfarande någon gång tillfälligt inkommen, en lokal i strandmiljö vid Ångermanälvens mynningsvik. - 6 (5).
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor vid förra inventeringen.
Smålands flora
Norr om Mönsterås har strandmållan ökat starkt under 1900-talet, och troligen är den en sentida inkomling där. De äldre uppgifterna från detta område är mycket få och tycks gälla barlastförekomster (se lokalförteckningen). Exempelvis saknade C. E. Gustafsson (ms 1933) uppgifter från västervikstrakten, och Köhler (ms 1917) kände bara en barlastförekomst från Oskarshamnstrakten; i båda områdena är arten nu spridd och växer även på helt naturliga lokaler. En liknande ökning har dokumenterats även längre norrut längs östersjökusten (t.ex. i Södermanland, Rydberg & Wanntorp 2001). – De flesta uppgifterna från den södra delen av kusten är inte heller särskilt gamla (från 1930-talet), men för Kalmartrakten angav Sjöstrand (ms 1831) att arten fanns på ´hafsstr. och på öar i sundet´, och det är möjligt att arten är ursprunglig i söder.
Funnen i 83 rutor; tidigare uppgifter från 25 rutor. På stränder vanlig norrut till Mönsterås, ganska vanlig vidare norrut till Västervik Västervik, längst i norr ganska sällsynt. Mycket sällsynt och tillfällig i kustområdet innanför stränderna. – Troligen ursprunglig (i söder).
Tidigare uppgifter från inlandet och kusten norr om Mönsterås. Oskarshamn Döderhult Furön; Långgrund (båda Sterner 1933). Oskarshamn 1912 (O. Köhler i S; på barlast enligt Köhler ms 1917). Västervik Västervik se primäruppgifter. Växjö Bergunda Räppe vid kanalen på avfallshög 1918 (J. G. Gunnarsson i S, A. S. Trolander i LD OHN UME och UPS, U. Tilly i LD).
Osäkra uppgifter från inlandet. Aneby Marbäck Jularps reningsverk (G. Andersson ms 1967); osäker i avsaknad av belägg; det kan ha rört sig om en smalbladig form av vägmålla A. patula. Eksjö Eksjö 1892 (G. H. J. Dahl i S); sannolikt feletiketterad. Vetlanda Vetlanda 1917 (B.-A. Stenberg i LD under namnet A. patula); av allt att döma etikettförväxling. Västervik västervikstrakten allmän (Lundin 1933); måste väl vara en stark överdrift?
Ölands flora
Strandmålla växer på måttligt exponerade, ofta sandiga havsstränder med driftvallar och förekommer både i betade och ohävdade skiften. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer flera kilometer från havet exempelvis på jordhögar, tångtippar eller gödselupplag. Vid något tillfälle är den funnen i åkerkanter där man tippat sjögrus.
Strandmålla är vanlig utefter långa sträckor av Ölands kust. Endast längs delar av västra kusten, från nordvästra udden och söderut till Föra sn, är det glesare med fynden; kuststräckan är där alltför exponerad för att vara optimal för strandmålla. Men endast två kustrutor på västra sidan saknar fynd av växten varav den ena har en mycket kort strand på ca 200 meter. I välbetade sjömarker där kreaturen går ända ner till stranden brukar den tydligen aptitliga strandmållan vara hårt nedbetad. På ohävdade stränder bildar växten höga och svårforcerbara bestånd på den mäktiga driftvallen, precis innanför strandlinjen. Från ruderatlika miljöer finns ett 20-tal spridda fynd.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Tånggödda sandstränder och ängsstränder, även driftvallar på klapper men inte lika vanlig här, till skillnad från spjutmålla A. prostrata. Ett knappt tjugotal lokaler i det inre av Gotland har rapporterats, då från gödselstäder eller kalkgrus (grus hämtat på havsstranden), t.ex. från en kalkgrusad skogsväg. Dagens utbredning stämmer nästan fullständigt med Englunds (1942) uppgifter från inventeringarna 1928–36. Han redovisade 331 lokalprickar på karta. I våra inventeringar fann vi en högre fre-kvens, vilket bör innebära att arten ökade något under slutet av 1900-talet. Orsaken kan vara ett minskat bete på öns stränder samt minskad användning av släke (tång) för gödning av åkrar.
En form med vågigt tandade blad har tidigare urskilts som β serratum och har rapporterats från Vitvär i Ardre, Fröjel, Klintehamn i Klinte och Gotska Sandön, Fårö (Eisen & Stuxberg 1869, Johansson 1897, Fries 1934).
Bohusläns Flora
Strandmålla är starkt kvävegynnad och växer ofta i stora bestånd på tånggödslade inte alltför exponerade havsstränder, mest på sandiga, grusiga och steniga lokaler men även på strandängar. Går långt in i fjordarna. Enstaka fynd är gjorda på skräpmark inne i landet.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Havsstränder sällsynt.
Strandmålla förekommer på stränder med sand, grus och sten, gärna på eller i närheten av gamla tångvallar. Ofta bildar den täta, utbredda bestånd. Tidigare har den påträffats på skräpmarker i inlandet (Almquist 1929 och 1965).
Almquist (1929) nämner bara ett fåtal lokaler, vilket innebär att den har ökat kraftigt.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Strandmålla har i gammal tid rapporterats från barlast och i hamn- och stadsmiljöer. Våra egna fynd har också i ett par fall gjorts i starkt kulturpåverkade miljöer, men de flesta på havsstrand och ett på betad strand i inlandet.