Taxasida

storsileshår

Drosera anglica

Huds.

storsileshår är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

storsileshår är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • storsileshår
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Drosera anglica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Drosera anglica Huds.
Svenskt namn
storsileshår
norwegianBokmal
smalsoldogg
norwegianNynorsk
smalsoldogg
Finskt namn
pitkälehtikihokki
finlandSwedish
stor daggört, storsileshår
Danskt namn
Langbladet soldug
Foton
Katarina Stenman
Sandvikarna, Lövånger 2020-07-05
Katarina Stenman
Bjuröklubb NR, Lövånger 2024-06-21
Katarina Stenman
Bjuröklubb NR, Lövånger 2024-06-21
Torbjörn Tyler
Maglasäte hållplats, Höör socken 2023-07-11
Torbjörn Tyler
Maglasäte hållplats, Höör socken 2023-07-11
Torbjörn Tyler
Maglasäte hållplats, Höör socken 2023-07-11
Anders Delin
Myr vid Storsjön, Svärdsjö 2010-07-14
Anders Delin
Myr vid Storsjön, Svärdsjö 2010-07-14
Patrik Engström
Malmmyran, Porjus 2023-07-25
Patrik Engström
Mattistjärnarna, Melen 2021-07-20
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2014-07-21
Katarina Stenman
Storforsen, Älvsbyn 2007-07-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Täml allmän.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Storsileshår är en ursprunglig art som främst växer i gungflyartade vitmossmattor och på dy vid myrgölskanter, på åmader och i kärrdråg. Mera sällan finner man den i kanterna av större höljor på högmossar. Vid källor och källflöden, i översilade kärr och fuktängar samt någon gång även på sjöstränder växer den på blottad mineraljord.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Myrväxt, allm. i Skogsbygden men saknas flerst. på Närkeslätten. Den tycks vara sälls. i Glanshammar och saknas i Rinkaby (Nilsson 1986). Växer på gungflyn vid gölar, stundom massvis, gärna i dess blötare delar i gamla torvtäkter etc.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1000 Drosera anglica Huds.

Syn.: D. longifolia L.

This widespread species displays little variability. It has a distribution pattern similar to that of D. rotundifolia (no. 999). Outside the map area it occurs on Hawaii (Kauai Island). The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 106 and map 97). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 195.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Storsileshår växer i mossar, fattigkärr och rikkärr, särskilt ofta på gungflyn kring brunvattensjöar. Arten växer nästan alltid på bar torv, främst i myrar­nas våtaste höljor, vanligen i sällskap med vit- eller brunag, någon gång bland mossa i näringsfattiga kal­kkärr tillsammans med tätört och agnsäv.

Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Bergslagen, tämligen allmän (i myrrika trakter allmän) i övre och Västra Skogslåglandet. För övrigt, dvs. S och Ö linjen Näsby N-Surahammar-Västra Västerfärnebo, spridd-sällsynt, beroende på frånvaro av lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N1.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %; uppgiven från drygt 60 rutor vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Storsileshår är huvudsakligen en myrväxt som framför allt växer på mossar och vid gungflygölar, där den som regel föredrar våtare platser än rundsileshår D. rotundifolia. På mossar växer den i höljorna, i mjukmattor och våta fastmattor. I gungflyn kring gölar finns den på de obeträdbara lösbottnar som ofta utvecklas nära själva gölkanten, där gungflyet är tunnast. Arten kan också ses i starkt översilade kärr, såväl kalkfattiga som kalkrika (Tranås). Däremot är den sällsynt på dyblandad sand vid sjöstränder och på fuktiga täktbottnar.
Funnen i 704 rutor; tidigare uppgifter från 234 rutor. Vanlig på höglandet och i västra Sunnerbo, mycket sällsynt i sydöstra Kalmar län och i norra Kalmar läns kusttrakter, i resten av Småland ganska vanlig. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Storsileshår växer i brunmossekärr på blottor mellan tuvorna samt på ett gungfly i tuvor med vitmossor Sphagnum sp. Lokalen i Böda sn riskerar igenväxning men slåtter av en del ytor genomfördes 2018 och det förefaller ha gynnat storsileshår; dessförinnan hade arten inte setts på nästan 15 år. Vid Knisa mosse, Persnäs sn, betas området men kreaturen går förstås inte ut på själva gungflyet. Länsstyrelsen planerar ytterligare åtgärder även inom detta naturreservat.

Storsileshår är mycket ovanlig på Öland och Rikard Sterner såg den själv bara på tre lokaler. Några fler hade tillkommit i Sterner (1986). Igenväxning och torrläggning av landskapet har missgynnat storsileshår som med ett nödrop fortfarande kan räknas till Ölands flora.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Företrädesvis i källmyrar och axagmyrar; även agmyrkanter, kalkgräsmyrar samt grustag med framsipprande vatten. Under Projekt Gotlands flora noterad från källmyrarna på Lojsta hed och norrut till Fårö. Johansson (1897) och Ljungqvist (1927, 1929) angav även förekomster från f.d. Mästermyr i Silte och Hemse, och det finns belägg från Stangmyr i Stånga 1930 (Fr i OHN, UPS). Frekvensen bedömdes av Johansson (1897) som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Under 1900-talet minskade storsileshår på Gotland, troligen som en följd av utdikningen av våtmarker.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Storsileshår växer fuktigt till blött på vitmossmattor och på gungflyn kring mossgölar eller på bar torv i mossehöljor. Oftast finner man den i större myrkomplex.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på mossar vid höljor, på lösbottnar och i kärrdråg, även på gungflymattor vid gölar och sjöstränder. Vanlig på höglandet, i Tiveden och i de sydvästra delarna. Saknas i slättbygderna. 456 lokaler i 259 rutor (31 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men saknas helt i den sydvästra delen. 198 kartblad, 302 kvadranter.
Almq. Utbredning och ståndort nästan i allo lik Rhynchospora alba.
Storsileshår växer i olika typer av myrar från fattigkärr till extremrikkärr. Speciellt i rikkärren är den en karaktärsväxt på partier med dybotten och gles vegetation, där det är blött med något rörligt vatten. Den finns även på gungflyn intill sjöar och i laggen omkring mossar och i hällkar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Storsileshår är ursprunglig. Arten bedömdes förekomma flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet och vara tämli-gen allmän i landskapet som helhet vid 1900-talets början. Under 1800- och 1900-talet försvann säkert många lokaler genom utdikning och torrläggning.
Den vanligaste följeväxten är vattenklöver (46%) följd av vitag, pors, dystarr, trådstarr, dybläddra och rundsileshår.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Storsileshår är en tämligen snabb kolonisatör på våt jord i myr- och strandmiljöer i skogslandskapet, men inte i så stor mängd som rundsileshår och inte på så relativt torr mark som denna. Storsileshårplantorna är fleråriga, men fortsätter att vara små oförgrenade rosetter. Blomställningen har många blommor. En blomma i taget slår ut. Den öppnar sig på morgonen och stänger sig redan på eftermiddagen, eller tidigare om solen går i moln. Blomman kan ändras från fullt utslagen till fullt sluten på 7 minuter om solljuset försvinner. Under artens blomningsperiod, i vanligt omväxlande svenskt sommarväder, ser man alltså oftast stora vita knoppar som är redo att slå ut, tillsammans med överblommade hopslagna blommor. Det gör att man inte så ofta ser en viktig skiljekaraktär mot rundsileshår, att storsileshårets blomma har en nästan dubbelt så stor diameter och cirka 3 gånger så stor yta. Märkesspetsarna kan vara rent vita eller rödtonade, pollen gult. Ännu i ekorrbärets tid ser man ingen blomställning. Blomningen inträffar huvudsakligen i linneans tid, men kan ses ännu i ljungens tid. Arten övervintrar utan utvecklade blad, men strax ovan årets vissna blad sitter på senhösten en tät krans av kulor som är anlagen till nästa års blad.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Storsileshår är något mer krävande än rundsileshår D.rotundifolia. Arten hör hemma i kärrvegetation med påverkan av fastmarksvatten. Den återfinns i bottenvegetationen i blöta höljor både i låg- och högstarrkärr, tillsammans med arter som tranbär Vaccinium oxycoccos och strängstarr Carex chordorrhiza. Man ser den även på lösbotten i flarkar, andra vegetationsfattiga blötytor och ibland på gungfly. Eftersom den växer fuktigare än rundsileshår saknas den ofta på små och torra myrar, men kan förekomma på halvstora fattigkärr även utan öppna blötytor.
Dessutom finns storsileshår på strandängar, i strandkärr och i sumpiga strandkanter. Ibland dyker det upp i växelblöta skogskärr drol, i rikare sumpskog och någon gång i vattenförande diken, som längs skogsbilvägar.