storsärv

Se hårsärv Zannichellia palustris

Vid Mosjömossen i Ramundeboda fann Post (1909a) omkr. 9 000-åriga lämningar av storsärv i fjällsippetorven. Ett herbarieark från ”Sundbyholm” [när?] (A. Coyet, OREB) är kanske från den Sörmländska havskusten.

Kusten Nora en vik av Ramstafjärden vid Eden 1856 (Frist. & C. P. Laest. S det Schlegel jfr Hartm. 1889, angiven som Z. polycarpa av Frist. 1857). Nordmaling Kronören (Ericson enligt Ericsson 1982).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: se under arten hårsärv Z. palustris.
Kommentar: B, granskare KAO & PLa.

Z. major, Z. palustris ssp. major
Storsärv förekommer endast i havet och växer främst på grusiga och sandiga bottnar i tämligen exponerat läge. I delar av klippskärgården är den vanligast av de tre varieteterna.

Storsärv växer i brack–saltvatten med salthalter 5–20 ‰ (Schou m.fl. 2017). Den vill ha sandiga eller grusiga bottnar och växer ofta på 0,3–1,5 meters djup men kan gå ner till fem meter om siktförhållanden är goda. På Öland är den funnen på grunda bottnar och ibland i hamnar. De flesta aktuella fynd är gjorda i driften.

Storsärv har spridda fynd längs Ölands kuster, flest från den nordöstra delen där skyddade vikar och uddar erbjuder lämpliga miljöer. Den förefaller ha minskat påtagligt sedan Sterner (1938) men kan delvis vara förbisedd. I början av inventeringen ansågs storsärv vara en varietet av hårsärv Z. palustris och alla fynd blev då inte bestämda till varietet. Men eftersom den ofta växer på större djup än hårsärv kan den tydligare ha drabbats av försämrad vattenkvalité beroende på övergödning av havet vilket medför ett sämre siktdjup.

Storsärv har blad med en bredd av 1,0–1,9 mm. Frukterna är kortstjälkade och rödbruna, mäter 3–4 mm och sitter 5–8 tillsammans. Det avslutande sprötet är böjt och mäter 1–2 mm. Frukten är böjd och på ryggsidan försedd med knölar som bildar en kam. Hårsärv Z. palustris har frukter som är gröna till blek- eller mörkbruna men utan röda toner; för mått på frukterna av de två varieteterna se under hårsärv. Bladen är under 1 mm breda.

Släktet särvar Zannichellia har en jordstam med uppstigande skott vid varannan led. Bladen sitter parvis eller 3–4 i en krans. De bananlika frukterna är alldeles speciella. Utan frukt kan särvar förväxlas med natingar släktet Ruppia. Men natingar har slidor och blad som är fint tandade mot spetsen. Dessutom utgår skott vid varje led av jordstammen. Även smalbladiga natar Stuckenia sp. kan vålla problem men de har blad som sitter spridda, inte motsatta; dessutom har de både slidor och snärp.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. I havet; några äldre fynd i sötvatten i Hablingbo (J.E. Ljungkvist enligt Holmberg 1922) samt Roma (osäker uppgift, se nedan). Storsärv är förmodligen vanligare än vad fynddata visar. Äldre fynd finns från 19 socknar. Storsärv räknas numera som en egen art, vilket inte var fallet under vår inventering, då storsärv och hårsärv rapporterades som en och samma art (med underarterna major, pedicellata och repens). Uppgifterna om Zannichellia palustris (utan angiven underart) från inventeringen kan därför även innehålla noteringar baserade på storsärv. Dessa fynd (totalt ytterligare 18 km²-rutor) är inte medräknade här.
Angavs av Johansson (1897) förekomma ”I hafvet h. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän, vilket vi i dag inte kan verifiera.

Fynd i 1 ruta under inventeringen.

Storsärven förekommer enbart i havet, ofta på ganska exponerad grusig–stenig botten. I motsats till hårsärven är storsärv vanligare i skärgårdens yttre delar och ovanligare i de inre, lugna näringsrika vikarna. Enligt en undervattensinventering växer den vid Askö ned till 10 meters djup (Wallentinus 1969b).

1 aktuell lokal. 3 gamla lokaler i 3 församlingar