stinksyska

Gammal bofast art.

1599 Stachys sylvatica L.

This species is widely distributed in Europe and locally in W. Asia. It has been introduced into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 374.

Stinksyska är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mullrik mark i lövskogar, främst i sluttningar, bäckdalar och nedanför bergbranter, särskilt om hassel Corylus avellana finns med i bilden. På kulturpåverkad mark finner man den ibland i buskrika betesmarker, vid dammar, märgelhålor och i anslutning till vägdiken. En avvikande ståndort finns i Falkenberg hamnen vid 5B 2j 24 30, ruderatmark vid silo 1991 (NGN).

Stinksyska har ökat i frekvens under de senaste decennierna. Troligen har den gynnats av ökad tillgång på lövbiotoper i kombination med nedfall av kväve.

Läkeväxt, allm. och ofta ymn. i ädellövlundar, särskilt vid Hjälmarens landvinningar samt i rester av Tylöskogs och Kilsbergens forna lövängar. Den saknas i näringsfattiga skogs-, och myrområden och i åkerlandskapet och är inhemsk bl.a. i Skogsbygdens bäckraviner och kalkbergsbranter. Växtplatser är mullrika källsnår, skogsalkärr, kalkbrott, ålundar, diken, parklundar, hagar, m.m.

Spridd i Mälarområdets lundområden (inom Ridöarkipelagen tämligen allmän enligt KERS 1978); högre upp av mycket ojämn frekvens med smärre anhopning i edafiskt gynnade områden (särskilt kalktrakter med omgivning) och stora luckor i oligotrof- och åkerbygder (Skogslåglandet och övre Mälarslätten). Fullt klimathärdig i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Fristedt (1854): "på Funnäsdalsberget."

Myrin 1832.

Sydväxtberg i frodig lundvegetation, främst i bergrötter och rasbranter på fuktigt, näringsrikt underlag. Vidare i högörtrika raviner samt lövoch blandskogssluttningar. Krävande på underlag och exposition, växer huvudsakligen i lägen mot SV-S-SO-O. Överlever på hyggen om fuktigheten är tillräcklig och kan t o m gynnas av uthuggning. Stundom på kulturskapade ståndorter såsom fuktiga dikesrenar och vägkanter, någon gång kulturspridd exempelvis till fäbodvall. Förr även införd med barlast. - 91 (26).

Stinksyska växer på fuktig, delvis skuggig och något näringsrik mark. Den är noterad från ädellövskogar med avenbok, skogslind, ask och skogsek. I den steniga branten nedanför Borgholms slottsruin växer arten rikligt i den av almsjuka döende skogen. Även hassellundar, ibland betade, kan vara växtplats för stinksyska liksom triviala skogar med klibbal, björk eller barrträd. Ofta hittas den längs skogsvägar, diken och skogsbryn. Olika ruderatmarker som jord- och stentippar samt gamla sandtag hyser ibland stinksyska. Sällsynt förekommer den i åkerkanter.

Utbredningen visar att stinksyska har en västlig tyngdpunkt och är vanlig från Borgholm i norr till S. Möckleby sn i söder. På Stora Alvaret saknas den nästan helt och det är glest med fynd på östra sidan av Öland. Norr om Borgholm upp till Källa sn är det också sparsamt med fynd. I de två nordligaste socknarna, Högby och Böda, blir stinksyska åter mer frekvent. Kartbilden påminner mycket om den i Sterner (1938) men idag är det tätare mellan fynden och den är även funnen i fler socknar, främst på södra och sydöstra Öland. Av Rikard Sterner noterades växten utmed större vägar, i trädgårdar och längs banvallar men där ses den sällan idag. Tilltagande beskogning och ökad näringstillgång i landskapet har gynnat stinksyska. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skuggtålig art som växer företrädesvis under friska till fuktiga förhållanden i lövskogar och lundar, betesmark, vägkanter, vägdiken och dikesbankar; någon gång på soptippar eller i grustag.

Ojämnt spridd och saknas helt på norra Gotland. Utbredningsmönstret är samma i dag som det var enligt Johansson (1897), med nordgräns i Stenkyrka och Lärbro. Även frekvensen är densamma.

Stinksyska växer ofta i stora bestånd på frisk till fuktig, näringsrik mulljord i ädellövskog, bland- och granskog med inslag av hassel, ofta i sluttningar eller vid bergrötter och bland block. Den förekommer gärna intill bäckar och källdråg eller på genomsilad skogsmark.

På en traktorväg i skogen kan man på högsommaren hitta groddplantor av stinksyska. I en bäckfåra på Näsberget i Ramsjö sågs på sensommaren rikligt med små fröplantor på naken jord, som vid högvatten lagts upp i ett område där en bäck förgrenade sig. Äldre plantor sprider sig lokalt med jordstammar. Efter tre dagar med temperatur ner till minus 7 ^oC på hösten är bladen fortfarande helt gröna och fasta när de tinar. På våren, just efter snösmältningen, finns cirka 2 cm höga gröna skott. Stinksyskan börjar blomma i linneans tid, och i lingonens tid börjar dess kolsvarta frukter spridas. När bladen vissnar blir de inte gula utan bruna. 
Bild i Natur och vegetation, sid. 59