Taxasida

stinksyska

Stachys sylvatica

L.

stinksyska är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

stinksyska är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stinksyska
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Stachys sylvatica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Stachys sylvatica L.
Svenskt namn
stinksyska
norwegianBokmal
skogsvinerot
norwegianNynorsk
skogsvinerot
Finskt namn
lehtopähkämö
finlandSwedish
stinksyska
Danskt namn
Skov-galtetand
Foton
Lars Efraimsson
Hallshöjden, Hagfors kommun 2018-06-22
Peter Ståhl
Hagsta, Hamrånge 2015-07-07
Peter Ståhl
2011-07-30
Anders Delin
Skålsjöberget, Järvsö 2015-07-20
Patrik Engström
Svartsjöviken, Sånga socken 2008-06-19
Lars Efraimsson
Hallshöjden, Hagfors kommun 2018-06-22
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1599 Stachys sylvatica L.

This species is widely distributed in Europe and locally in W. Asia. It has been introduced into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 374.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stinksyska är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mullrik mark i lövskogar, främst i sluttningar, bäckdalar och nedanför bergbranter, särskilt om hassel Corylus avellana finns med i bilden. På kulturpåverkad mark finner man den ibland i buskrika betesmarker, vid dammar, märgelhålor och i anslutning till vägdiken. En avvikande ståndort finns i Falkenberg hamnen vid 5B 2j 24 30, ruderatmark vid silo 1991 (NGN).

Stinksyska har ökat i frekvens under de senaste decennierna. Troligen har den gynnats av ökad tillgång på lövbiotoper i kombination med nedfall av kväve.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, allm. och ofta ymn. i ädellövlundar, särskilt vid Hjälmarens landvinningar samt i rester av Tylöskogs och Kilsbergens forna lövängar. Den saknas i näringsfattiga skogs-, och myrområden och i åkerlandskapet och är inhemsk bl.a. i Skogsbygdens bäckraviner och kalkbergsbranter. Växtplatser är mullrika källsnår, skogsalkärr, kalkbrott, ålundar, diken, parklundar, hagar, m.m.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd i Mälarområdets lundområden (inom Ridöarkipelagen tämligen allmän enligt KERS 1978); högre upp av mycket ojämn frekvens med smärre anhopning i edafiskt gynnade områden (särskilt kalktrakter med omgivning) och stora luckor i oligotrof- och åkerbygder (Skogslåglandet och övre Mälarslätten). Fullt klimathärdig i hela området. Utbredningstyp: U.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Fristedt (1854): "på Funnäsdalsberget."

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sydväxtberg i frodig lundvegetation, främst i bergrötter och rasbranter på fuktigt, näringsrikt underlag. Vidare i högörtrika raviner samt lövoch blandskogssluttningar. Krävande på underlag och exposition, växer huvudsakligen i lägen mot SV-S-SO-O. Överlever på hyggen om fuktigheten är tillräcklig och kan t o m gynnas av uthuggning. Stundom på kulturskapade ståndorter såsom fuktiga dikesrenar och vägkanter, någon gång kulturspridd exempelvis till fäbodvall. Förr även införd med barlast. - 91 (26).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Stinksyska växer på fuktig och näringsrik mulljord i löv- och blandskog med ädla lövträd. Vanligen finner man den nedanför bergbranter och i sluttningar samt på genomsilad mark, t.ex. i sumpskog och kärr med ask och al. Arten slår upp kraftigt då kvävetillgången ökar efter det att skogen röjts eller avverkats. Den är även i övrigt kulturgynnad och påträffas inte sällan i buskrika betesmarker och i gårdsnära snår.
Funnen i 881 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Vanlig i stora delar av norra och östra Småland, ganska vanlig i övrigt; dock sällsynt i sydväst och i skärgården. – Ursprunglig.
Scheutz’ karakteristik ´h. o. d. i östra och mellersta delen … i vestra delen mycket sälls. vid Sjögård i Dannäs [och] Sännås i Wilstad´ (Scheutz 1864) gäller inte längre. Det är tydligt att stinksyskan har ökat, troligen i rätt sen tid, på grund av tilltagande förbuskning och kväveberikning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stinksyska växer på fuktig, delvis skuggig och något näringsrik mark. Den är noterad från ädellövskogar med avenbok, skogslind, ask och skogsek. I den steniga branten nedanför Borgholms slottsruin växer arten rikligt i den av almsjuka döende skogen. Även hassellundar, ibland betade, kan vara växtplats för stinksyska liksom triviala skogar med klibbal, björk eller barrträd. Ofta hittas den längs skogsvägar, diken och skogsbryn. Olika ruderatmarker som jord- och stentippar samt gamla sandtag hyser ibland stinksyska. Sällsynt förekommer den i åkerkanter.

Utbredningen visar att stinksyska har en västlig tyngdpunkt och är vanlig från Borgholm i norr till S. Möckleby sn i söder. På Stora Alvaret saknas den nästan helt och det är glest med fynd på östra sidan av Öland. Norr om Borgholm upp till Källa sn är det också sparsamt med fynd. I de två nordligaste socknarna, Högby och Böda, blir stinksyska åter mer frekvent. Kartbilden påminner mycket om den i Sterner (1938) men idag är det tätare mellan fynden och den är även funnen i fler socknar, främst på södra och sydöstra Öland. Av Rikard Sterner noterades växten utmed större vägar, i trädgårdar och längs banvallar men där ses den sällan idag. Tilltagande beskogning och ökad näringstillgång i landskapet har gynnat stinksyska. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Skuggtålig art som växer företrädesvis under friska till fuktiga förhållanden i lövskogar och lundar, betesmark, vägkanter, vägdiken och dikesbankar; någon gång på soptippar eller i grustag.

Ojämnt spridd och saknas helt på norra Gotland. Utbredningsmönstret är samma i dag som det var enligt Johansson (1897), med nordgräns i Stenkyrka och Lärbro. Även frekvensen är densamma.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stinksyska växer ofta i stora bestånd på frisk till fuktig, näringsrik mulljord i ädellövskog, bland- och granskog med inslag av hassel, ofta i sluttningar eller vid bergrötter och bland block. Den förekommer gärna intill bäckar och källdråg eller på genomsilad skogsmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på mullrik mark i ädellöv- och blandskog i bäckraviner, vid bergrötter och i blockrika sluttningar, även i sluttande rika granskogar och i igenväxta hagar. Vanlig i större delen av landskapet utom i de uppodlade slättbygderna och i södra delen av landskapet, där den är mindre vanlig till sällsynt. 971 lokaler i 379 rutor (46 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Främre Asien. I Sverige genom nästan hela landet, men med stora utbredningsluckor i Norrland. I Sörmland allmän, men ojämnt spridd – (53%). Stinksyskan är en kvävegynnad flerårig ört. Den växer i fuktiga, gärna örtrika skogar, ofta i anslutning till källflöden eller i bäckraviner. Arten växer också i källdiken, fuktiga skogsbryn, i snår, häckar och i parker. Den gynnas av störningar, exempelvis avverkningar eller röjningar i skogsmark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanlig i de centrala och sydvästra delarna. 543 kartblad, 1435 kvadranter.
Stinksyska växer på frisk till fuktig mark i lundar, örtrika granskogar, hagar och strandskogar. Den förekommer ofta intill åar och i bäckraviner.
Förändring + 29 %. – I likhet med flera andra örter i lundar och örtrika skogar har stinksyska ökat.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stinksyska är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863 utan att några lokaler namngavs. Totalt är 30 gamla fynd bokförda. Det är tänkbart att den ökat i sen tid men svårt att veta.
Den vanligaste följeslagaren är älggräs (37%). På skogsmark är också vitsippa, harsyra, blåsippa och tussilago typiska. På kulturmark finns ofta hallon, åkertistel och midsommarblomster. Stinksyskan blommar på högsommaren samtidigt som bland annat liten blåklocka och gulmåra.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På en traktorväg i skogen kan man på högsommaren hitta groddplantor av stinksyska. I en bäckfåra på Näsberget i Ramsjö sågs på sensommaren rikligt med små fröplantor på naken jord, som vid högvatten lagts upp i ett område där en bäck förgrenade sig. Äldre plantor sprider sig lokalt med jordstammar. Efter tre dagar med temperatur ner till minus 7 oC på hösten är bladen fortfarande helt gröna och fasta när de tinar. På våren, just efter snösmältningen, finns cirka 2 cm höga gröna skott. Stinksyskan börjar blomma i linneans tid, och i lingonens tid börjar dess kolsvarta frukter spridas. När bladen vissnar blir de inte gula utan bruna. 
Bild i Natur och vegetation, sid. 59

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Stinksyskan har en utpräglad anpassning till skuggiga lundmiljöer. Blommorna kommer sent men tidigt identifieras den oftast på bladen, som vid gnuggning doftar kärvt; de vackert krusade, vinröda blommorna kommer som överraskningar när mycket annat redan vissnat. Arten finns nästan alltid nedanför sydbergens branter men uppträder också på mulljord i våra näringsrikaste granskogar och lövblandskogar. I ren lövskog växer den t.ex. i lundar runt bergknallar i öster eller i rik alskog på brinkar vid Indalsälven. Den är typisk i älvraviner, i forsmiljöer och vid rika skogsbäckar men står inte på sumpig mark. Någon gång kan den ses fuktigare, i översilad skog eller källdrag. Stinksyska finns kvar i frodiga slyuppslag på hyggen, gynnad av näringsanrikningen.
Den kan ibland ”titta fram” i kulturgränsen, t.ex. i mycket kväverika vägkanter och slänter bland skyddande högörter, som vid Attmar Malstabodarna och Hässjö norr om Strand. Den är även sedd bland nässlor invid en gammal ladugård på Granön i Tynderö. Mot norr och väster är den begränsad av klimatiska skäl, men den saknas också vid den låglänta kusten i södra Njurunda och Tynderö.