Taxasida

skogskovall

Melampyrum sylvaticum

L.

skogskovall är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

skogskovall är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skogskovall
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Melampyrum sylvaticum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Melampyrum sylvaticum L.
Svenskt namn
skogskovall
icelandic
Krossjurt
norwegianBokmal
småmarimjelle
norwegianNynorsk
småmarimjelle
Finskt namn
metsämaitikka
finlandSwedish
skogskovall
Danskt namn
Skov-kohvede
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-04
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2009-06-21
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-04
Patrik Engström
Dals Rostock 2013-06-28
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2018-07-18
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2018-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1669 Melampyrum sylvaticum L.

This variable species occurs in large parts of Europe with greatest frequency in the north and in the mountains in central and southern Europe. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skogskovall är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga halvparasiten kräver i allmänhet något näringsrikare mark än ängskovall M. pratense och växer främst i hasseldungar och lövbryn, mera sällan i barrbryn, mot skogsvägar, dammar och vattendrag samt ibland i slåtter- och betesmarker. En björkdominerad sumpskog (Stafsinge Lis mosse) är exempel på en avvikande biotop.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ängsväxt, allm. i hela området i kalktallskogar, hassellundar, lövhyggen, bäcklundar, vid skogsvägar, etc. I rikare granskogar ibland ymn. över 1 000-tals m². Lämningar av arten har samlats i södra Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland från senglacial–förboreal tid, omkr. 9 000 år gamla (Florin 1969).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, men lägre frekvens än M. pratense.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Ängskovall M. pratense och skogskovall M.  sylvaticum

Sommarannuella, halvparasitiska, kala, 1–4 dm höga örter. Upprät, rund stängel med korsvis motsatta grenar. Slanka, rätt mjuka blad som är bredast nära basen och smalar av gradvis till en utdragen, rundtrubbig spets. Några blommor från bladveck mitt på stängeln, men de flesta finns i toppen där ledstyckena är kortare, och i grenarnas spetsar. Stödbladen har kort skaft och kan ha rätt tvär bas med tandlika flikar. Foder med 4 tandlika flikar. Zygomorf, 0,5–2 cm lång, gul eller gulvit krona, med långt kronrör och käftlika läppar. Frukten är en grön, påslik kapsel som innehåller några stora, om myrpuppor starkt påminnande frön.

Dessa kovaller finns närmast överallt i skogsmark, hagmark, ängsmark, på hed, etc. De är normalt de enda annuellerna i trivial skogsmark. Myrorna sprider fröna i stort sett överallt, men skogskovall föredrar något skuggigare och rikare miljöer. Fröna gror egentligen på hösten, men sänder då endast ut en rot som finner en värdväxt. De långsmala hjärtbladen är raskt framme på senvåren, och ses då i enorma mängder i skogen.

Förväxlingsrisk:
I de flesta situationer omisskännliga.
Andra kovaller (Melampyrum), särskilt natt och dag (lundkovall, M. nemorosum) (huvudsakligen södra och östra Götaland och östra svealand) kan vara rätt lika innan de blommar, sedan upphör likheten.
Skallror (Rhinanthus) har blad med jämn, tät tandning.
Rödtoppar (Odontites) har låga, otydliga bladtänder.
Gentianor (Gentiana, Gentianella) har bladrosett (kan vara mycket liten).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Skogskovall växer på måttligt fuktig till måttligt torr jord, oftast tillsammans med ängskovall M. pratense men ej i mycket näringsfattiga miljöer. Den är vanligast i gläntor och bryn av ängsartad löv- och blandskog, ofta tillsammans med hassel Corylus avellana, vispstarr Carex digitata och blåsippa Hepatica nobilis. Arten påträffas även i friska (mera sällan i torra) ängar samt i beteshagar och på renar.
Funnen i 1289 rutor; tidigare uppgifter från 252 rutor. Vanlig utom vid själva kusten och i sydvästra Småland. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skogskovall förekommer i barrskogar som ängsgranskog och tallskog, lövskogar som ädellövskog och hässlen samt påfallande ofta i blandskogar. Den kan också växa i bryn, längs skogsvägar och stigar. På några lokaler har skogsbete upptagits i sen tid.

Utbredningen är koncentrerad till Mittlandet samt de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Skogskovall har inte återfunnits på de sydliga utpostlokalerna i Vickleby, Resmo och Mörbylånga sn och i Räpplinge sn är det glest med aktuella fynd. De mindre skogsdungar som tidigare fanns på sydvästra Öland är numera bortodlade och skogskovall försvunnen. Troligen är också dagens skogar alltför mörka och risiga för att vara optimala för skogskovall; gårdagens extensivt betade skogar passade arten bättre. Sammanfattningsvis är skogskovall minskande men utbredningsmönstret i stort känns igen från Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Skogskovall är en framträdande art i ängsbarrskog, men den är även noterad i ängen, i barrskog på sand och i morer på Gotska Sandön. I mellersta och östra Gotlands skogsområden är arten allmän, och här förekommer den i utbredda bestånd. Dagens utbredningsbild är en kopia av den som gavs av Johansson (1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skogskovall växer ibland tillsammans med ängskovall men är i stort sett mera näringskrävande och skuggtålig. Den förekommer därför gärna i lite rikare skogsmark, både i löv-, bland- och barrskog. Ofta ser man den i frisk till fuktig, näringsrik granskog bland blåbär, vårfryle och harsyra.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till fuktig mark i lövskogar, hässlen, igenväxande hagar och i rikare halvöppna barrskogar samt i bryn och längs markvägar. Mer näringskrävande än ängskovallen och saknas i de magraste markerna samt på den mest uppodlade slätten. Vanlig i större delen av landskapet, traktvis mycket vanlig. 679 rutor (82 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän, men något ojämn i frekvens – (74%). Skogskovallen är en ettårig halvparasit som växer på något rikare mark än ängskovallen. Vanligast är den i örtrik granskog. I skogar där båda arterna förekommer bildar de vanligen en mosaik med skogskovall i de mer näringsrika sänkorna och ängskovall i mellanliggande torrare skog. I trakter där arten är allmän finns den även på något magrare mark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men mindre vanlig i den centrala och sydvästra delen av landskapet. Inte fullt så vanlig som ängskovall men utbredningsmönstret är nästan identiskt. 615 kartblad, 1964 kvadranter.
Almq. I skogstrakter allmän; eljest tämligen allmän till barrskogsgränsen i skärgården; i ytterskärgården åtminstone på Rödlöga Storskär.
Skogskovall växer på frisk till fuktig mark i blåbärsgranskogar, örtrika granskogar, lövskogar och sumpskogar. Den förekommer även i lundar, hagar och naturbetesmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Skogskovallen är en ursprunglig skogsväxt. Den beskrivs som allmän i alla tidigare arbeten. Skogskovall och ängskovall har kallats »skepling« eller »sketpligg« i Järbo, Årsunda och Österfärnebo, »skitgräs« i Ockel-bo och »koskälla« i Ovansjö.
Följearterna är i stort de samma som hos ängskovall men i något annan frekvensordning. Den vanligaste följearten (alla biotoper) är piprör (29%) och ängs-kovallens favorit lingon kommer istället på femte plats. Skogskovallen blommar finast med linnea, prästkrage, rosor och ängskovall.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

En stor del av beskrivningen av ängskovall gäller även för skogskovall. Nedan framhålls tydliga skillnader mellan arterna och observationer som är specifika för skogskovall.


Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den gamla skolramsan att skogskovallen växer på äng och ängskovallen i skog ger inte en rättvis bild av arternas uppträdande. Skogskovall växer näringsrikare och skuggigare än ängskovall M. pratense. Den indikerar något rikare förhållanden och är ofta associerad med ekbräken Gymnocarpium dryopteris och ekorrbär Maianthemum bifolium. Den förekommer oregelbundet och fläckvis i ej alltför mager granskog, ofta i svackor och på risfria ytor, och den gynnas påtagligt av förna- och näringsanrikningen vid röjningar. Den finns även på näringsrika hyggen, gärna då i skydd av högörter och sly, och ibland ses den i näringsrika kanter på skogsbilvägar. Ofta växer kovallarterna tillsammans, men i skuggiga lövlundar är skogskovall vanligen den enda arten, liksom i al- och häggbårder längs strändernas övre del, t.ex. vid havsstranden i Tynderö Våle och intill skogsbäckar. Den finns i skogsbryn och kan då och då ses ute på näringsrika ängsmarkskanter men hör egentligen inte ängen till.